Mannen som kom hem var inte den samma

Mannen kom tillbaka, men inte rätt
Köpte du bröd?

Han såg på mig som om jag talat ett språk han aldrig hört. Inte för att han inte förstod nej men det fanns en paus. En lång, tryckande dröm-paus som svävade ovanför oss, lik en tunn dimma genom vårt vanliga liv.

Vilket bröd, sade han till slut. Inte frågade. Sade. Utan frågetecken.

Bara vanligt, du vet. Rågbröd från “Björkens”, du brukar alltid köpa där.

Han ställde ner sin tygpåse på klinkergolvet och såg sig om i köket. Som om han aldrig varit där förut.

Jag gick inte in i affären.

Jag nickade och vände mig mot spisen. Inget speciellt, sa jag till mig själv, han är bara trött. En vecka bort, konferens i Växjö, främmande ventilation, hotell allting luktar annorlunda. Klart man blir trött.

Han har alltid köpt brödet. Sjutton år nu: så fort han kommer hem, även om han bara handlat på ICA Kvantum eller varit borta en dag, så går han alltid förbi Björkens på hörnet av Södra Allégatan och plockar med sig ett rågbröd. Det var aldrig en överenskommelse, aldrig ett måste. Det var bara en del av honom, ett sätt att komma hem.

Jag rörde om i soppan. Sa ingenting.

Han heter Lennart. Lelle. Jag är femtioåtta, han sextioett. Vi bor i Uppsala, på fjärde våningen i en äldre tvårummare vi köpte 1999, när Lill-Märta fortfarande var liten och brukade rita katter på tapeten. Märta är vuxen nu, flyttade till Stockholm och ringer på söndagar. Jag jobbar kvar i skolans bibliotek, Lelle har varit pensionär i tre år men vikarierar som föreläsare i byggnormer på en yrkesskola. Vi lever lugnt, organiserat, nästan aldrig några bråk. Det är viktigt att förstå det. Ingenting var annorlunda, ingenting gav någon anledning till det som började efter att han kom hem.

Middagen åt vi tysta. Han åt försiktigt, såg på sina potatisar. Jag trodde att snart snart höjer han blicken och frågar om konferensen, om kollegorna, om att hissen inte fungerade på hotellet, om hur han saknat min rotmos. Han har alltid någon berättelse där vid första middagen, alltid något vardagligt han vill berätta.

Hur var Växjö, frågade jag.

Helt okej.

Ditt seminarium gick bra?

Jodå.

Jag lade ner skeden.

Lennart, mår du bra?

Han såg på mig. Vanliga, grå ögon, en aning trötta.

Det är bara trötthet.

Jag dukade av bordet, han försvann till sovrummet, la sig med telefonen, som om allt var i sin ordning, som om ingenting egentligen hänt. Bara inget bröd. Och ingen riktig konversation. Och något annat, något ordlöst.

Första natten skrev jag det på tröttheten. Andra också.

Men på fredagen, tredje dagen, såg jag det första riktigt märkliga.

Jag drack kaffe vid fönstret och såg ut över innergården. Han steg ur duschen, gick ut i köket, hällde vatten ur kranen. Sedan tog han burken med korngryn, öppnade och luktade på den. Ställde tillbaka. Jag sa inget. Men Lelle äter aldrig korngryn. Har aldrig gjort. Redan när vi träffades, skrattade han åt att korngryn måste varit någon slags straffmat under kriget. Jag brukade laga ris, rågflingor, till och med mannagryn allt utom korngryn.

Men nu stod han där och granskade korngrynen, som om han övervägde att smaka.

Fick du lust på korngryn? frågade jag, noga med att inte låta märklig.

Nej, sade han, och gick tillbaka till rummet.

Jag såg länge på burken.

På lördagen ringde Märta.

Är pappa hemma? frågade hon genast.

Han kom i onsdags.

Hur är det?

Jag väntade en sekund. Bara en kort.

Trött efter resan. Allt är som vanligt.

Bra, mamma. Jag och Erik kommer nog i oktober när vi har semester.

Det blir härligt. Kom ni.

Jag sa ingenting åt henne om märkligheterna. Vad skulle jag säga? Att pappa inte köpt bröd och luktat på korngryn? Det lät inte särskilt allvarligt. Lät mer som något ur en långsam, drömlik mardröm.

Men jag visste redan. Inte med logik eller tanke. Med någon annan känsla som bor under bröstbenet och bara signalerar.

På söndagen föreslog jag en promenad. Vi brukade ibland gå till Stadsparken på söndagar, inte varje gång men ofta. Han gillade bänken vid dammen, köpte oss gärna varsin kopp svag kaffe i kiosken, klagade på ryggen efter promenaden, jag tjatade om att han borde göra gymnastik, han fnös, vi skrattade. Ett av våra pyttesmå ritualer, ett av alla tusen.

Ska vi gå i parken? sade jag.

Han såg upp från telefonen.

Vilken park?

Stadsparken, vädret är vackert.

Han tänkte efter. Också konstigt, för han brukade säga “okej” direkt eller “ta på dig jackan”. Inte behövde man fundera på det.

Okej, sade han till slut.

Vi gick tysta. Jag pressade honom inte med samtal, vakade bara. Hans blick rörde sig mellan träd, byggnader, människor inget speciellt intresse, ingen som helst söndagsslapphet. Som packad och skickad ut i ett främmande landskap.

Vid parkens port stod en gammal man med en tax, svart, rund om magen.

Titta, Pilan, sade jag. Vi brukade kalla alla taxar för Pilan, efter grannens hund från förr. Vår hemliga lilla vits.

Han tittade på hunden. Ingen reaktion.

Pilan, sade jag tystare.

Söt hund, svarade han artigt. Neutralt.

Jag stannade några steg senare. Tittade på nyponbuskens bär. Hjärtat slog fortare än nödvändigt för denna drömskt typiska söndag.

Han mindes inte Pilan. Eller låtsades inte minnas. Men varför?

Vi kom fram till dammen. Kaffekiosken var borta, kanske redan stängt för säsongen. Lennart satte sig på bänken, såg ut över vattnet.

Fint här, sade han.

Vi brukar komma hit.

Gör vi?

Jag vände mig mot honom.

Lelle, vi har gått hit tio år nu, minst.

Han nickade. Lugnt, utan minsta besvär.

Jo, visst. Jag menar bara att det är fint.

Där och då var det som om något i mig vecklade ihop sig och packades undan för gott. Jag förstod först efteråt: han sa inte “klart jag minns” eller “förstås”. Han sa “jo visst” med rösten av någon som bekräftar en främlings påstående.

Natten kom och jag låg stilla, lyssnade till hans regelbundna drömandning. Jag mindes att jag hade läst, någonstans, att nära människor kan förändras efter stress, efter något stort. Man tror de har blivit utbytta, alienerade. Det finns ord för det inom psykologin. Men inget tydde på någon chock. En byggkonferens i södra Sverige är ingen existentiell storm.

Jag satte mig upp klockan tre, drack vatten, såg ut över den ödsliga gården i det gulvissna lyktgatan. Okej, intalade jag mig. Kanske är det bara något som hänt som han inte säger. Kanske grälade han med någon där borta, blev sjuk, eller bara blev gammal plötsligt sådant händer. Speciellt när så mycket redan tagits ur livet och resten är ovisst.

Jag lade handen lätt på hans varma rygg när jag kom tillbaks. Han reagerade inte.

På måndagsmorgonen ringde jag till min väninna Karin. Vi är vänner sedan vårt utbildningsår, hon jobbar i receptionen på vårdcentralen i Luthagen. Rak, ärlig och det tycker jag om.

Får jag komma förbi, Karin?

Har det hänt något?

Vet inte. Kanske inget. Behöver bara prata.

Kom efter fem, då är jag hemma.

Hos Karin luktar det alltid nybakad limpa, även om hon inte bakat. Vi landade i köket, hon hällde te. Jag berättade. Om brödet. Korngrynet. Pilan. “Jo visst” vid dammen.

Hon lyssnade bara, tyst. Sedan en paus.

Vera, det kan vara depression. Eller början på något minnesmässigt. Ni är ju inte purunga precis.

Han är sextioett.

Har du hört talas om P-O Andersson på tredje våningen? Han började glömma vid sextiotvå.

Han var aldrig glömsk förr. Han har alltid kommit ihåg bättre än mig födelsedagar, namn, precis allting.

Saker ändras.

Jag såg ner i muggen.

Det är inte bara glömska, Karin. Han ser på mig precis som förr men ibland… är blicken som någon som försöker verka artig mot en man ser för första gången.

Karin tog en skorpa, bröt den itu.

Sov du något i natt?

Nej.

Där har du det. Du föreställer dig säkert det mesta. Han är bara trött efter resan, killar berättar aldrig. Ge honom en vecka.

Jag nickade. Hon hade nog rätt. Det var enklast.

Men på vägen hem tänkte jag igen på burken med korngryn. Hur han luktade på den; så litet, så djupt fel.

Hemma satt han vid köksbordet och skrev på några papper. Jag satte på vatten till te och började packa upp maten. Han såg inte ens upp.

Jag var hos Karin.

Mmm.

Jag tog med mig en limpa. Din favorit, med kål.

Han såg upp. Tittade på limpan.

Med kål?

Ja, du har sagt det är din favoritsmak. Att din mamma alltid bakade med det.

Han såg jämnt på mig.

Mamma bakade äpplelimpa.

Tystnad.

Hans mamma, Birgitta, dog för tolv år sedan. Jag hade ätit hennes limpor flera gånger. Med kål och kokt ägg. Alltid. Hon var stolt över sitt recept.

Lelle, Birgitta bakade med kål, viskade jag. Jag minns doften.

Kanske. Det var länge sen, svarade han, ryckte på axlarna och återgick till papprena.

Jag gick till vardagsrummet och såg ut på regnet, bilarna, allting vanligt. Och ändå, ändå han mindes inte kål-limpan.

Jag tog mobilen och letade upp hans systers nummer. Barbro, i Sundsvall. De ses sällan men hörs ibland.

Men Vera! skrattade hon varmhjärtat. Birgitta bakade alltid med kål och ägg ibland! Alltid.

Tack, Barbro, sa jag. Ville bara dubbelkolla.

Jag lade ifrån mig telefonen. Benen kändes mjuka som tunnbröd. Löjligt, att mjukna över en kål-limpa. Men jag stod där och kunde inte gå.

Minnet. Något med minnet, viskade jag. Något neurologiskt. Det måste till läkare. Vi måste prata.

Vid middagen frågade jag:

Har du haft huvudvärk på sistone?

Nej.

Sömnen funkar?

Bra.

Skulle du kolla upp blodtrycket hos en läkare nångång? Du har ju inte varit på år och dar.

Bara onödigt. Jag kollar hemma, trycket är perfekt.

Lelle, jag oroar mig.

Han såg länge på mig. Hans blick var lugn, men nästan undersökande.

Tror du att något är fel på mig?

Jag är bara orolig.

Vera, jag är okej. Nu räcker det.

Han tog upp gaffeln igen. Det var så han kunde, alltid, stänga av en diskussion utan att höja rösten. Jag brukade inte insistera.

Men nu såg jag varje rörelse, varje vinkel på gaffeln, och någonstans i ensamheten analyserade något parallellt i mig: Sitter han precis som förut? Håller han rygglinjen lika rak? Gaffeln i höger. Jo, han är högerhänt alltid varit.

Jag diskade och gick sedan in på toaletten. Granskade mig själv i badrumsspegeln. Gråhåret, som jag slutat färga för många år sedan. Kråksparkarna som han brukade kalla lyckoveck i huden, bara synliga när jag skrattade.

Vera, du hittar på, sa jag i spegeln. Du minns inte heller exakt hur han håller sin rygg.

Jag tvättade bort drömmen och lade mig.

På natten vaknade jag av tystnad. Inte av ljud utan av det stumma. Vände mig hans plats var kall.

Jag smög till köket. Ljuset lös. Han satt där och skrev för hand i ett block. Vilket redan det drömlikt och märkligt han skrev aldrig med penna längre.

Lelle?

Han såg upp, försiktigt.

Kan inte sova, sa han.

Vad skriver du?

Saker. Tankar.

Får jag se?

En kort tystnad.

Det är privat.

Jag såg på honom. Han vek inte undan.

Aldrig hade han sagt “det är privat” förut. Sjutton år har jag kunnat fråga vad som helst. Rummet mellan oss: växte det nu? Eller var det hans?

Okej, sa jag och gick tillbaks.

Jag hörde pennan. Sen steg han tyst upp, släckte ljuset, kom tillbaka. Låg tyst vaken länge.

Morgonen därpå letade jag efter blocket. Kunde inte låta bli. Genomsökte kökslådorna. Inget. Kikade i hans sängbord en synd i vårt hem men nästan tomt. Inget block.

Han tog med det sig.

Jag for till biblioteket. Ljuvlig, papprig pappersdoft små dammkorn dansade i ljuset från pendlarnas höstblöta kappor. Jag satte ut böcker, hjälpte kollegorna. En vanlig grå måndag.

På lunchen undrade jag: Hur vet man att någon förändrats inuti? Inte i småsaker, men i djupet. När någon man känt i sjutton år, vars lukt och skratt man kan utantill, plötsligt är en annan. Vad kallas det?

Psychologisk förvandling, slog det mig. Jag mindes ett begrepp. När den närstående byts ut, ett tomrum kryper in. Ibland är det sjukdom. Ibland livet, barnen utflugna, jobbet över och ni vet inte längre vem ni äter lunch med.

Men jag visste ändå: Lelle fanns kvar. Jag visste det exakt.

Nästa kväll var han hemma när jag kom. Han stod och tittade ut på gården.

Vad gör du, Lelle?

Tittar.

På?

Bara tittar.

Han var aldrig sådan. Aldrig passiv betraktare.

Berätta om Växjö, sade jag när jag lagade mat.

Vad vill du veta?

Vadsomhelst hur bodde du? Vem träffade du?

Hotell, vanligt. Seminariet i universitetssalen. Någon nybyggd lägenhet visades upp. Det var allt.

Någon du kände där? Kollega?

Paus. Han såg åt sidan.

Några från yrkesskolan. Några från andra städer.

Var Bengt med? (Bengt-Lasse, hans närmaste kollega.)

Nej, han var inte med.

Han brukar alltid åka.

Inte den här gången.

Jag vände mig bort. Kanske var det sant.

Natten till skrev jag ett sms till Bengts fru: “Kom Bengt hem väl från Växjö?” Svaret: “Han var hemma hela veckan. Var aldrig där.”

Jag skrev snabbt: “Förlåt, blandade ihop.”

Låg i mörkret. Visste inte. Han visste inte var Bengt var. Eller ljög han? Varför då?

Tisdag, nästa dag. Jag tog ett svepskäl: nya gardiner till sovrummet. Föreslog att vi gick till “Hemtrevnad” på Kungsgatan. Han brukade gäspa där, trampa runt bland tygprover och efteråt äta kanelbulle med mig på caféet runt hörnet. Ritual.

Ska vi dit i dag?

Vart?

“Hemtrevnad”. Vi behöver nya gardiner.

Jaha? Okej.

Vi gick, jag drog ut på tiden bland tygprover, frågade om råd, han svarade disträ. Sedan:

Vill du ta en bulle efteråt?

Var?

På caféet. Samma som alltid.

Han såg förvånad ut.

Jag vet inget café där.

Jag log.

Du kanske glömt. Kom, jag visar.

Vi gick runt hörnet till ett pyttelitet stammiscafé, gult skylt av plast ovanför dörren. Vi satt där och han såg på skylten så länge, som om den var ett järtecken.

Lelle, sa jag tyst. Vet du vem jag är?

Han såg på mig, lätt häpen.

Vad menar du? Du är ju Vera, min fru.

Jag vet att jag är Vera. Men du kommer inte ihåg saker som vi delat.

Men människor förändras, sa han, med min egen röst och mina egna ord från två dagar tidigare. Men du brukar alltid säga att folk aldrig förändras.

Tystnad.

Kanske har jag också ändrats, sade han.

Vi åkte hem. I spårvagnen: Rädslan att din egen blir främmande det är en svensk skymning, tänkte jag. Inte ovanligt, men ändå alltid lika drömlikt, surrealistiskt ovant.

Torsdag: han på jobbet, jag i vårt så kallade arbetsrum rummet där han brukade sitta och rita. Jag öppnade översta lådan: där låg blocket.

Jag tog det. Bläddrade. Första sidorna tomma, mitt i började texten men inte hans stil, Lelle skrev alltid slarvigt. Det här var smått, prydligt, nästan som tryckbokstäver.

Det var listor.

“Vera. Fru. 58 år. Arbetar på skolbiblioteket. Dotter Märta, Stockholm. Kaffe utan socker. Vill byta gardiner. Karin, vän, vårdcentralen.
Sedan: Kållimpa, sägs vara favoriten. Stadsparken på söndagar. Tax, Pilan, intern skämt. Birgitta, mor. Kål eller äpple. Kolla.

Det gick knappt att andas.

Det var anteckningar av någon som försöker komma ihåg ett okänt liv. Kartlägga detaljer för att inte göra fel.

Jag stängde blocket. Lade tillbaka. Gick ut och drack ett glas vatten. Satt en stund.

Vem är han.

En vecka bodde han i min dröm, såg ut som Lelle, talade med Lelles röst, visste mitt namn, men skrev ändå ned vad som borde vara självklart.

Jag ringde arbetet och tog ledigt. Satt en timme i soffan. Gick igenom möjligheter: “Trauma. Dissociativ amnesi”, mindes jag från någon artikel ibland suddas delar av en människa ut och de försöker laga själv. Vänlighet, skam, kanske rädsla. Det vore förståeligt. Om bara handstilen stämde.

Men handstilen var fel.

Efter stroke? Ja, folk kan förlora handstilen, får en ny efter hjärnskada. Men han pratade ju perfekt, gick vanligt; inget av de där symptomen.

Han kom hem sju. Jag lagade middag, ordnade till mig själv. Måste göra något, vad som helst, bara för att.

Du verkar sliten, sa han. Jobbade du inte?

Huvudvärk. Det är bättre.

Han satte ner sin väska, tvättade händerna. Kvällsrutinen. Vi åt under drömlikt tystnad.

Lelle, sa jag plötsligt.

Ja?

Berätta om när vi träffades.

Han såg på mig. Lade försiktigt ner gaffeln.

Genom gemensamma vänner. På kalas. Du hade en blå klänning.

Det var sant. 23:e september 1997, hos Sussie Lind. Allting stämde.

Vi sågs ett par gånger igen, sen blev vi ett par.

Paus.

Det var allt, lade han till.

Och sen? När du friade. Vart åkte vi då?

Vera…

Säg bara.

Han blev tyst. Länge.

Jag minns inte detaljerna, sa han till slut. Det är länge sen.

Men du har sagt flera gånger att du minns varenda sekund. Du berättade det på vårt silverbröllop.

Tystad.

Lelle. När du friade, åkte vi till Klarälven. Du bar mig över en spång för att jag hade sandaler och du friade där. Du älskade den berättelsen.

Han såg bara på mig, och det var som om han sökte bland kartorna i sitt block.

Jag skrev till Karin på natten, stort och utförligt. Om blocket, handstilen, Klarälven.

Hon svarade klockan ett: “Vera. Du måste gå till läkare. Både du och han. Ring mig.”

Jag låg i mörkret, hörde hans trygga andetag. En gång försvinner inte folk genom att gå, utan genom att bli suddiga.

På fredagen bestämde jag mig: jag berättar nu allting, ärlig som is.

Han satt redan där med sin morgonkopp.

Lelle, vi behöver prata.

Han såg på mig. Länge.

Jag vet, sa han.

Du vet vad?

Att du vet något. Jag såg att du var i arbetsrummet.

Jag bad inte ens om ursäkt.

Sätt dig, sa han.

Vi satt i tystnad. Han höll koppen i båda händerna.

Det är svårt att förklara, började han.

Börja.

Det är inte exakt som du tror. Men nästan. Jag minns inte allting. Inte som du tror. Stora saker saknas.

Klarälven. Minns du?

Han såg undrande ut.

Nej.

Pilan?

Paus.

Nej.

Din mamma Birgitta?

Hennes ansikte. Rösten. Men detaljerna… nej.

När började det?

Jag vet inte riktigt. Långsamt.

Och du sa inget.

Visste inte hur.

Du för logg över detaljer.

Ja.

Handstilen. Den är annorlunda.

Lång paus. Han ställde koppen.

Jag vet.

Kan du förklara?

Han svarade inte. Såg ner i bordet.

Lelle, se på mig.

Han såg. Grå ögon. Allt vanligt.

Är du Lelle? Min Lelle?

För första gången såg jag något: smärta? Osäkerhet? Något annat.

Vera, sade han. Jag vet inte hur jag ska svara.

Är du ärlig?

Så ärlig som jag kan.

Regnet slog utanför. Uppsala-regn. Dropparna nynnande mot fönsterbrädan. Så väldigt vanligt.

Vad ska jag göra nu? frågade jag luften.

Vet inte, svarade han.

Jag tog kaffe. Drack vid fönstret.

Han stod också upp efter en stund. Kom och stannade bakom ryggen.

Vera.

Ja?

Jag minns din röst. Från allra första början. Så som du säger saker. Det minns jag.

Jag vände mig inte.

Det är för lite.

Jag vet.

Där ute var gatan våt och bilarna tysta.

Jag behöver tid, sade jag till slut.

Okej.

Jag säger inte att jag vet vad som händer.

Jag förstår.

Jag vände mig om. Han stod där med samma uttryck som alltid, och ändå… det skar tvärs igenom.

Säg en sak, frågade jag.

Vad?

Vill du vara här?

Han väntade länge. Regnet droppade.

Ja, sade han. Jag vill vara här.

Jag såg på honom. På mannen med brödet och blocket och drömska handstilen.

Gå och köp bröd, sade jag. Råg, från Björkens på hörnet.

Han nickade. Tog jackan. Stannade i dörren.

Vera.

Ja?

Klarälven. Kan du berätta om det sen?

Jag såg på honom länge.

Kanske, sade jag.

Dörren slog igen. Jag stod där med koppen. Räknade stegen i trapphuset: fjärde våningen, sexton steg. Alltid räknat.

Han gick ut på gården bort mot Björkens, kragen uppfälld för regnet, precis som alltid.

Jag höll koppen. Kände den där tomheten som kommer när stormen lagt sig men alla svar ännu hänger i luften.

Telefonen vibrerade. Karin.

Hur är det?

Jag vet inte.

Pratade du med honom?

Ja.

Och?

Jag såg ut på hörnet. Tomt.

Karin, skulle du kunna leva med någon som inte minns vem han är?

Är det det han sagt?

Ungefär så.

Vera, du måste till läkare. Det här löser sig inte vid köksbordet.

Jag vet.

Vad tänker du göra?

Jag ställde koppen på fönsterbrädan.

Han gick och köpte bröd.

Vilket bröd?

Råg. Från Björkens.

Karin var tyst.

Vera, du skrämmer mig lite.

Det är okej. Jag hör av mig sen.

Jag la på. Tog en klunk kaffe. Ljummet nu, men ändå gott.

Sexton steg. Alltid räknat.

Efter tjugo minuter slog porten i. Steg i trappan, sexton upp.

Jag stod kvar.

Nyckel i låset, dörren öppnades.

Här, sa han från hallen. Rågbröd. Det sista.

Jag vände mig. Han stod i dörren, blöt, håret klistrat mot pannan.

Lägg det på bordet, sade jag.

Han gjorde det.

Vi såg på varann.

Vill du ha te? frågade jag.

Ja tack.

Jag satte på vatten. Han tog av jackan, hängde upp. Satte sig. Drömstilla.

Vera, viskade han. Berätta om Klarälven.

Vattenkokaren började surra. Först svagt, sedan högre och högre.

Jag stod där.

Inte nu, sade jag. Kanske senare.

Okej.

Vattnet sjöd.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Mannen som kom hem var inte den samma