Fredag morgon. Idag hade jag min första lediga dag på länge, och låg och sov gott när någon plötsligt ringde på dörren. Vem kommer hit så tidigt? Yrvaken öppnade jag och möttes av en äldre kvinna jag inte kände igen. Hon såg rädd ut.
Vem letar du efter? frågade jag.
Min son, känner du inte igen din egen mamma?
Mamma? Kom in du… fick jag fram, helt förvirrad.
Jag minns fortfarande dagen då socialtjänsten tog min mamma ifrån mig. Åren på barnhemmet i Göteborg var långa, och jag drömde ofta om att hon skulle komma och hämta hem mig. Till slut lärde jag mig att leva utan henne. Jag blev vuxen, tog studenten, pluggade vidare i Lund och startade min egen firma. När någon undrade om mina föräldrar brukade jag svara att de gått bort. Jag klarade mig själv, var trygg i min tillvaro och ingen kunde ana att jag var uppväxt på barnhem.
Min mamma minns knappt själva dagen hon förlorade vårdnaden om mig. Hon drack mycket som ung, alkoholen tog allt fokus. Några år i fängelset blev det också, där tänkte hon ibland på mig men gav aldrig uttryck för kärlek, mest för att hon tyckte synd om mig.
När hennes andra son föddes, vaknade modersinstinkten till liv. Hon gjorde allt för honom; var beredd att gå över lik. Men jag, hennes äldste, glömde hon bort, och för den yngre gav hon sitt allt bara han fick det bra.
Den yngre sonen gick snart i mammans fotspår. Han slussades mellan HVB-hem och fyllde 15 år när han fick sin första dom på villkorlig dom. Snart blev det fler domar, och till slut fängelse. Mamma försökte nu rädda honom, hon visste ju hur livet såg ut bakom galler. När hon hörde att jag lyckats, började hon genast leta efter mig.
Nu satt hon där i min hall, tårarna rann och hon sträckte sig efter min hand. Hon berättade hur hon hade letat, bett till Gud och hoppats varje dag att vi skulle ses igen. Trots att det fanns något inom mig som sa att jag borde hålla henne på avstånd, så hjälpte jag henne. Jag ordnade en liten lägenhet, swishade över pengar till hennes konto och sa att hon alltid kunde be om min hjälp. Men jag höll noga koll, ville förstå hennes motiv var hon här av god vilja?
Strax innan jul besökte jag barnhemmet i Göteborg där jag vuxit upp. Jag brukar skänka leksaker och mat ibland. Den äldre föreståndaren kom fram till mig.
Din mamma letade efter dig, sa hon.
Jag vet. Tack för att du hjälpte henne.
Men var försiktig, hon är ute efter pengar till sin yngste son. Hon bryr sig inte om dig, hon har aldrig älskat dig. Lita inte på henne!
Har jag en lillebror?
Ja. Fråga henne själv.
Jag fick knappt fram ett ord halsen snördes ihop och det blev svårt att andas. Jag förstod att mamma var beredd att svika mig igen. Men jag bestämde mig för att fråga henne, samla mod och ta reda på sanningen. Hon blev nervös, undvek att svara om min bror, rädd att jag inte skulle vilja hjälpa honom.
Några dagar senare hände det värsta. Jag blev överfallen på väg hem från kontoret i centrala Göteborg knytnävsslag, blod och smärta. Polisen grep flera män och de erkände direkt: det var min egen mor som hade anlitat dem. Hon ville ha livet av sin äldste son, få ut arvet och ordna det lätt för sin yngre.
I rätten var hon gråtfärdig och bad om förlåtelse, men jag hade redan dragit mina slutsatser.
Jag har levt utan en mamma förut, och jag klarar mig nu också! viskade jag med tårarna rinnande.
Det är märkligt vad livet lär en. Allt jag har klarat mig igenom har gjort mig stark och självständig. Även om sorgen ibland känns tung, så har jag lärt mig att det viktigaste är att kunna lita på sig själv. Och att alltid hålla hjärtat öppet men inte blint.
