Herrn, kan du sluta knuffas? Usch. Är det du som luktar?
Förlåt, mumlade mannen och flyttade sig osäkert undan.
Något mer mumlade han, halvhögt, missbelåtet och sorgset. Han stod där i kön och räknade ihop småmynt i sin hand, kanske till en burk öl som inte riktigt räckte. Märta råkade fästa blicken på mannen. Märkligt… han såg inte ut att vara alkoholist.
Förlåt, det var inte meningen, sa hon, fast det var något inom henne som hindrade henne från att bara vända sig om och gå iväg.
Det är inget, svarade han.
Hans blick, himmelsblå och klar, grep tag i henne. Inte urblekta det minsta. Märta insåg att de var lika gamla. Sådana ögon hade hon inte ens sett som ung.
Hon tog honom försiktigt under armen och ledde honom åt sidan, bort från kön till kassan.
Har du råkat ut för något? Behöver du hjälp? försökte hon säga utan att rynka på näsan.
Nu insåg Märta vad det var för lukt som omgav honom gammal svett, inget mer. Han stoppade mynten i fickan, besvärad av samtalet. Det satt fast i halsen, det han skulle säga till en okänd kvinna, till någon så välklädd och varm.
Jag heter Märta. Vad heter du?
Stig, svarade han kort.
Behöver du hjälp? Hon förstod plötsligt, nästan förskräckt, att hon var på väg att tränga sig på en hemlös. Stig kastade en blick på henne med sina blå ögon, och undvek sedan att möta hennes blick.
Märta skulle redan gå när han äntligen pressade fram:
Jag skulle behöva jobb. Vet du någonstans man kan få sig ett extraknäck? Något att laga. Eller hjälpa till hemma hos någon. Ert samhälle är stort och fint, men jag känner ingen här. Förlåt…
Märta lyssnade tyst, och till slut muttrade Stig åter igen tyst. Förlägen. Hon funderade vågar man släppa in vem som helst i sitt hem? Hon behövde verkligen lägga om kaklet i badrummet. Sonen hade sagt att han skulle fixa det, men han jobbade jämt… Vänta på honom skulle ta en evighet.
Kan du lägga kakel? frågade hon honom.
Jodå, det kan jag, svarade han.
Vad vill du ha för att lägga kakel i ett badrum på tio kvadrat?
Mannen blinkade till, förvånad över lyxen kanske.
Det får man se. Säg vad du kan ge, sa han.
Och Märta såg honom lägga kaklet noggrant och nogsamt. Först hade han försiktigt frågat om han fick låna duschen Märta blev lättad över hans framsynthet. Hon hoppades bara att han inte förde smitta med sig. Stig fick gamla kläder som tillhörde hennes avlidne make, sina egna tvättade han. Under helgen blev renoveringen klar: han rev kaklet, städade prydligt undan, rengjorde alla verktyg och la dem tillbaka på plats. Med murslev och spackel i hand gnistrade vägg och golv av nya kakelplattor när det blev söndag kväll. Märta blev en aning nervös av att det nu var klart. Han var ju kanske hemlös. Skulle hon låta honom övernatta ännu en natt? Men att köra ut honom mitt i natten kändes fel.
På lördagen sov hon knappt låste sovrumsdörren och låg bara och lyssnade. Men Stig var antagligen trött, han snarkade stilla från soffan.
Kom och titta, Märta, ropade han.
Och visst arbetet var makalöst.
Stig, vad jobbar du egentligen med? undrade hon, nöjd.
Lärare i fysik. Tog examen på Lärarhögskolan i Göteborg.
Oj, i Göteborg alltså?
När jag gick där hette det Göteborgs Lärarhögskola. Men kakel… varje riktig karl borde kunna göra sådant. Jag tycker så i alla fall.
Märta log, tog fram pengar ur fickan lika mycket som hon tänkt betala hantverkare. Stig tog emot, la dem ostinligt i fickan och gick för att ta på sig sina egna kläder, som nu torkat.
Vänta lite! Ska du bara gå nu? nästan utbrast Märta.
Varför det? svarade han och såg återigen på henne med de omöjligt blåa ögonen.
Du har ju knappt ätit! Du har jobbat hela dagen och bara druckit te.
Stig suckade, skrapade med foten och log svagt.
Tja, då tackar jag gärna ja, sa han till slut.
De åt en bit gravad lax tillsammans, fast Märta egentligen aldrig åt på kvällen, men det var trevligt nu. Stig visade sig vara en synnerligen behaglig, intelligent samtalspartner, men med en sorglig skugga över sig, något som inte gick att spola bort i duschen eller samtala bort vid köksbordet. Kanske krävde det tid.
Stig, vad hände egentligen med dig? Förlåt att jag frågar…
Han svarade först efter en lång tystnad:
Om jag berättar låter det hjältemodigt, kanske dumt och tillgjort. Jag har hört såna historier till leda under åtta år. Min egen var sann, men varför ska just du lyssna?
Jag undrar bara hur en sådan man kan hamna i en sån situation…
Han såg stilla på henne, och sedan ställde de sig nästan samtidigt upp. Det blev rörigt, fotsteg korsades, de snubblade på varandra och plötsligt bara hände det. Märta hade aldrig anat att sådan passion kunde väntas vid femtiotre, att något så glödande kunde drabba henne nu.
Senare berättade han. Åtta år tidigare hade Stig lagt sig i för att rädda en sin elev, smart men trasig, som hamnat bland fel folk. Pojken ville därifrån, men kunde inte. Så de hade gett sig på Stig, men han hade tränat judo länge slog tillbaka kraftfullt. Tyvärr gick den värsta till attack och föll mot en cementvägg, skadade ryggen och dog. Stig ringde polis och ambulans, övertygad om att det var nödvärn. Trots det dömdes han till tolv år, kom ut efter åtta på grund av skött sig väl.
Folk lever även där, sa han om fängelset.
Men när han kom ut fanns ingen kvar. Mamma död, lägenheten såld, broderns fru ville inte veta av honom. Hans egen fru hade skilt sig och gift sig på nytt. Med hopp om arbete drog han från Göteborg upp till Stockholm, men där väntade bara motgång på motgång. Vem anställer en med åtta år bakom lås och bom? Han försökte få extraknäck av folk ute i samhället här, men möttes av skepsis, ibland ilska. Till sist blev situationen ohållbar, och vännen han bott hos bad honom tadligt att inte missbruka gästfriheten längre.
Hur länge har du varit såhär? undrade Märta och såg på glöden i hans cigarett.
Två veckor, ungefär.
Det var hennes cigaretter han rökte Märta, som annars nästan aldrig rörde tobak, hade haft ett paket liggande. Stig ville köpa egna, men det fick han inte. Märta funderade över hur det måste vara att vara helt utan hem i två veckor.
I mörkret, med den lilla glöd som belysning, var det lättare att erkänna sanningen kvinnan släppte in honom i sin säng. Nu var det ingen mening att hålla hemligheter längre.
Har du pass?
Ja. Men ingen folkbokföring. Det är det värsta.
Stig stannade. Och allting blev så bra Märta ordnade med tillfällig folkbokföring, han fick jobb i en järnaffär. Inte som fysiklärare, visserligen, men det fungerade. På lediga dagar började han ta på sig privatundervisning i fysik, snart med fler och fler elever. De levde i stilla gemenskap och kärlek i över två månader. Men då kom Märtas son. Granskade situationen och ville tala med sin mor utanför huset.
Du måste bli av med honom, sa han.
Vad pratar du om? blev Märta paff. De hade ju länge låtit varandra vara i fred privat.
Du måste göra dig av med honom. Du inser väl att han bara är här för att han inte har någonstans att ta vägen? Han utnyttjar dig!
Märta gav sonen en örfil.
Lägg dig inte i mitt liv!
Mamma, jag är din arvinge. Om du gifter dig med honom tvingas jag dela arvet med någon främling. Gifter du dig med honom ska han ha sin del.
Så du säger att jag redan är död? Vad tusan har du tänkt ärva? Jag kanske överlevde dig!
Gör inte så, mamma. Annars får jag agera. Du får skylla dig själv. Om du träffat någon med status och pengar hade jag inte brytt mig. Men så här…
Du menar alltså… att status betyder allt? har jag lärt dig så?
Jag har sagt vad jag vill. Jag kommer om en vecka igen. Då ska han vara borta. Annars skyll inte på mig.
Märta gick in och kämpade mot tårarna.
Är han polis? frågade Stig.
Förlåt… Jag sa inget.
Du måste inte berätta allt, du.
Han är åklagare. Han är god, bara så försiktig. Bekymrad för mig.
Vad tänker du göra?
Märta satte sig tungt vid bordet. Vad skulle hon göra? Hon visste ju att Danyel kunde göra livet svårt för dem. Skulle han lyckas få Stig tillbaka i fängelse, om hon vägrade? Kunde man verkligen lita på sitt eget barn?
Det är vår, sa Stig. Har du bestämt dig? Låt mig då säga något.
Märta nickade och tårarna låg på lur. Hon var kluven vill inte förlora Stig, men ville heller inte ställa till problem.
Jag har sparat pengar. Inte till en tomt här inne, men längre ut på landet räcker det. Kanske två mil härifrån. Vi sätter upp en liten stuga och bygger vidare. Jag fortsätter som privatlärare, och bygger huset själv. Vad säger du?
Märta blev stum.
Jag förstår att du är van vid bekvämlighet. Men det blir bara tillfälligt, sedan ordnar jag resten.
Jag har också sparpengar, sa hon tankfullt. Jag vill hjälpa till.
Det är fint, men du behöver inte.
Nej, men jag vill. För oss.
Han gick fram, höll hennes huvud mot sitt bröst och pussade hennes hjässa. Märta kände värmen, styrkan och kärleken. Vem kunde ana att man fick uppleva sådan kärlek i deras ålder?
Snart hade de ordnat affären. Stig krävde att Märta stod som ägare, men hon vägrade.
Jag har redan bostad, men du har inget. Låt det stå på dig. Jag har ju ändå min arvinge! Sa hon ironiskt och log med tanke på sonens utfall.
De satte upp en liten bod, drog el, och Stig gick lös med verktygen huset började ta form. Märtas sparpengar tog snabbt slut, och Stig började undervisa ännu fler elever. Från sin lilla hörna, där han dolde att han faktiskt satt i en byggbod. Varenda krona gick till huset tegelsten för tegelsten. På ljumma sommarkvällar bredde de ut en filt på tomten, låg på rygg och tittade på stjärnorna.
Vad känner du? frågade Stig med handen runt Märta.
Jag känner att jag har fått ett nytt andetag, svarade hon.
Det är jag som får nytt liv, skrattade han. Men du kan känna min kärlek.
Det gjorde hon. Hon kände den.
En dag for Märta hem för att hämta vinterkläder, täcken, och lite porslin. Hösten nalkades. Hon fann sonen i köket, rökande.
Hej på dig, älskling! Jag är bara här snabbt. Hur är det?
Han såg misstänksamt på henne, noterade hur hans mor strålade och var brunbränd och smal.
Mamma, vad är det med dig? Du ringer aldrig.
Vi brukar ju inte göra så. Du jobbar ju. Det är du som ringer.
Varför är du aldrig hemma?
Jag bor inte här längre. Ville bara hämta lite saker. Får jag det?
Danyel teg. Hans mamma var annorlunda. Inte bara till det yttre, hon var… lättare, lyckligare.
När huset är klart ska du få komma och hälsa på, lovade Märta. Nu måste jag faktiskt rusa.
Hon hade snabbt packat två väskor och passerade Danyel. Hon pussade hans kind och skyndade vidare.
Mamma, vad händer? ropade han.
Från dörren log Märta brett och svarade:
Nytt andetag, Danyel. Och kärlek. Självklart kärlek! Hej då, älskling, skrattade hon och sprang ut.
Tiden var knapp idag skulle de bygga trappan.
