Jag hade i åratal beundrat Erik sedan våra dagar på Uppsala universitet. Man kan kalla det blind, dum kärlek men när han väl vände blicken mot mig tappade jag fullständigt förståndet. Det var, för att vara ärlig, ett par år efter examen när vi hamnade på samma företag i Stockholm. Vi hade samma inriktning, så att vi möttes ofta, men jag tolkade det som ödet.
Han verkade vara min drömman. I min ungdom brydde jag mig inte om att han redan hade en fru, Signe, som jag aldrig hade sett i verkligheten. Jag hade aldrig varit gift och hade ingen aning om hur det känns när ett äktenskap rämnar, så jag kände ingen skam när Erik bestämde sig för att lämna Signe för mig. Vem hade kunnat ana att detta skulle föra med sig så mycket sorg? Man säger ju att man inte kan bygga lycka på någon annans olycka.
När han valde mig var jag på sjunde himlen och kunde förlåta honom vad som helst. I vardagen var han dock ingen prins. Hans saker låg spridda över hela lägenheten och han vägrade bestämt att diska. Alla hushållssysslor föll på mig, men just då var jag inte mån om det.
Han glömde snabbt sitt tidigare äktenskap. De hade inga barn och det var faktiskt Signes föräldrar som hade drivit på vigseln. Med mig var allt annorlunda så sade han åt mig.
Lyckan var kortlivad; den tog slut precis när jag blev gravid. Först var Erik överlycklig över att vi skulle få barn och vi anordnade en stor släktträff för att fira. Alla önskade oss kärlek och god hälsa för den lille som kom.
Den kvällen är en av mina finaste minnen och jag ångrar den inte. Men från den stunden började min blinda kärlek att blekna.
Ju större magen blev, desto mindre såg jag Erik. Jag hade gått på föräldraledighet, så vi möttes bara sent på kvällen. Han stannade längre på jobbet, gick på företagsfester och först verkade det inte störa mig, men snart började det slitna ner mig. De dagliga sysslorna blev svårare när jag inte längre kunde böja mig ner och plocka upp de utspridda strumporna.
Under den här perioden undrade jag ofta hade vi rusat in i att skaffa barn för tidigt?
Jag visste att känslorna svalnade med tiden, men jag hade aldrig förväntat mig att det skulle gå så snabbt. Erik fortsatte att skicka blommor och choklad, men jag ville bara ha honom vid min sida.
Till slut blev det tydligt att hans företagsevenemang hade en anledning. En kollega nämnde över en kopp kaffe att en nyanställd hade kommit in i vår avdelning. Vi hade personalbrist, och när jag gick på föräldraledighet blev situationen kritisk. Vilken ironi.
Jag var inte säker på om det var hon, men min man hade definitivt någon annan eftersom han inte hade någon fri tid kvar. Antingen jobb, ett affärsmöte eller ännu en kontorsfest som han inte kunde missa. En dag hittade jag ett papper i hans jackficka, undertecknat med initialer jag inte kände. Något i mig tog över, men jag la tillbaka pappret och låtsades att jag inte sett något.
Det var skrämmande att bli ensam i sjunde månaden av graviditeten, samtidigt som Erik klagade på att jag hade blivit helt irrationell. Varje gräl avslutades med ett besviken suck. Jag förstod att om jag tog upp ämnet skulle jag sannolikt bli lämnad. Rädslan för att förlora honom var så stark att jag inte kunde tänka på något annat. Det sägs att om man är rädd för något för mycket, så blir det verklighet.
Oavsett hur vackert Erik en gång förföljde mig, var han ingen gentleman. De värsta orden jag någonsin hört var: Jag är inte redo för barn. och Jag har någon annan. Jag minns inte exakt hur han sa det, men i det ögonblicket kände jag att jag höll på att tappa förståndet.
Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle hitta styrkan att ansöka om skilsmässa. Tydligen hade han inte förväntat sig att jag skulle stå upp mot hans beteende, och han hade inte heller räknat med att jag skulle kasta ut alla hans saker redan nästa dag. Jag var lättad över att vi hyrde lägenheten vi behövde inte dela den.
Vad händer med barnet? Tänk på barnet. Hur ska du försörja honom?
På något sätt. Jag kan jobba hemifrån. Dessutom har mina föräldrar erbjudit sig att hjälpa till. Min mamma har alltid sagt att han var en kvinnojägare jag borde ha lyssnat på henne.
Kanske gav ansvaret för min son mig mod. På egen hand hade jag troligen inte klarat det.
Jag insåg också att jag inte ville uppfostra ett barn med en pappa som honom.
Hans svek var så vidrig att jag inte ville ha något med honom att göra längre. Det var som om slöjan lyftes från mina ögon.
De första månaderna efter skilsmässan, inklusive födelsen, var oerhört svåra. Jag flyttade tillbaka till mina föräldrar i Malmö, som var överlyckliga, särskilt barnets farföräldrar. Jag kan inte säga att jag inte saknade Erik alls, men jag försökte att inte tänka på honom. Djupt inombords var jag säker på att jag hade gjort rätt och att jag skulle kunna ge min son allt han behövde.
När jag återfick min styrka började jag söka jobb. Jag hade tidigare gjort juridiska översättningar, och nu förvandlade jag det till ett heltidsdistansjobb. Självklart kom månader utan inkomst, men mina föräldrar stödde mig. Snart byggde jag upp en stabil kundkrets och behövde inte längre deras hjälp.
Min son växte snabbt och jag märkte knappt hur de första åren flög förbi. Jag insåg det först när han behövde ett eget rum. Mina föräldrar ville inte att vi skulle flytta, men jag behövde ett eget hem och ett hemmakontor, medan han behövde ett lugnt studierum. Då hade jag råd att hyra en lägenhet i Göteborg.
Från den stund började allting falla på plats. Förskolan blev skola, första klass blev femte, och för första gången på länge kände jag glädje och frihet igen. Så plötsligt dök han upp igen.
Vår stad är inte så stor, och i vår juridikbransch känner alla alla. Det var därför enkelt för Erik att ta reda på var mitt kontor låg. Jag ångrade att jag inte flyttat bort med min son till en annan ort. Det visade sig att min före detta make hade äntligen vuxit upp och ångrade djupt sina handlingar. Han påstod att han hade varit för ung och dum, att han ångrade att han aldrig fått känna sin son och ville gärna träffa honom.
Lagstiftningen hindrar inte en far från att se sitt barn, och jag vet att om Erik verkligen vill, kommer han hitta vägar till min son. Men bara tanken skrämmer mig. Det har gått flera veckor sedan vårt samtal. Jag sa att jag skulle tänka på det, men i verkligheten kan jag inte bearbeta vad som händer. Jag vill hitta ett sätt att förhindra att min son får träffa sin far.
Nu undrar jag om det här är någon form av straff för mig, en följd av att ha tagit Erik från hans första fru. Kanske borde jag flytta till en annan stad?
