Kära dagbok,
Jag kan knappast förstå hur snabbt livet kan vända sig när man tror att man har hittat den perfekta partnern. Det började på universitetet i Uppsala, där jag först fick syn på Elin. Jag blev förälskad redan då, nästan blind och dum som en tonåring. Vi tog samma huvudämne och hamnade senare på samma avdelning på ett stort ITföretag i Stockholm. På så sätt var det inte någon slump att våra vägar korsades igen jag tror på ödet.
Elin verkade vara drömkvinnan. Jag brydde mig inte ett dugg om att hon redan var giftern med Gustav. Jag hade aldrig varit i ett äktenskap själv och hade ingen aning om hur ett äktenskap kan gå i kras, så skamkänslor fanns det inte. När hon sade att hon ville lämna Gustav för mig, kände jag mig på toppen av världen. Vem hade kunnat ana att den lyckan skulle bli så kortlivad? Det är som de säger: man kan inte bygga sin lycka på någon annans olycka.
Under den första tiden var jag på moln nio och kunde förlåta henne vad som helst. Men i vardagen var hon inte den prinsessa jag föreställt mig. Hennes saker låg utspridda över hela lägenheten, och hon vägrade tvärt emot att diska. Alla hushållssysslor föll på mig, men då var jag så förälskad att jag inte såg någon fara.
Hon glömde snabbt bort sitt tidigare äktenskap. Det fanns inga barn, och det visade sig att det bara var föräldrarna till Gustav som hade pressat på för att de skulle gifta sig. Med mig verkade allt annorlunda eller så sade hon åt mig.
Lyckan varade bara tills jag fick veta att jag var gravid. Först var Elin överlycklig över att få ett barn. Vi planerade en stor familjefest med kanelbullar och kaffe för att fira. Alla önskade oss kärlek och god hälsa för vår lilla.
Den kvällen är en av de bästa minnena jag har, och jag ångrar den inte. Men från och med den stunden började min blinda kärlek att mattas.
Ju större magen växte, desto mindre såg jag Elin. Jag hade gått på föräldraledighet, så vi sågs bara sent på kvällen. Hon jobbade längre dagar och gick på företagets afterworkträffar. Till en början störde det mig inte, men snart började det urholka mig. Hushållsarbetet blev svårare när jag inte längre kunde böja mig ner för att plocka upp strumpor som låg överallt.
Jag undrade ofta om vi hade skyndat på att få barn för tidigt. Jag visste att känslorna svalnade med tiden, men jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort. Elin kom fortfarande med blommor och choklad, men då ville jag bara ha henne vid min sida.
Det blev tydligt att hennes företagsevenemang hade en orsak. På fikarasten hörde jag kollegor prata om en nyanställd i vår avdelning. Vi hade haft personalbrist, och när jag gick på föräldraledighet blev situationen kritisk. Vilken ironi.
Jag var inte säker på om det var hon, men min make hade definitivt någon, för han hade ingen ledig tid kvar. Antingen jobb, affärsmöte eller ännu ett företagskalas. En dag hittade jag ett litet papper i hans jackficka, undertecknat med initialer jag inte kände igen. Jag vet inte vad som kom över mig, men jag lade tillbaka noteringen och låtsas som om jag inte hade sett den.
Det var skrämmande att vara ensam i sjunde månaden av graviditeten, samtidigt som Elin klagade på att jag hade blivit helt irrationell. Alla våra bråk slutade med ett djupt suckande från hennes sida. Jag förstod att om jag tog upp ämnet skulle jag sannolikt bli lämnad. Rädslan för att förlora henne var så stark att inget annat fick plats i mina tankar. Det finns ett gammalt svenskt talesätt: Den som är rädd för att falla, faller alltid.
Oavsett hur romantiskt Elin en gång hade jagat mig, var hon ingen gentleman. De värsta orden jag någonsin hört var: Jag är inte redo för barn. och Jag har någon annan. Jag minns inte exakt hur hon sa det, men i det ögonblicket kände jag att jag höll på att tappa förståndet.
Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna samla modet att ansöka om skilsmässa. Hon hade inte förväntat sig att jag inte skulle stå ut med hennes beteende, och hon hade inte heller räknat med att jag skulle kasta ut alla hennes saker redan nästa dag. Jag var lättad över att vi bara hyrde lägenheten då behövde vi inte dela på möblerna.
Vad händer med barnet? frågade hon. Hur ska du försörja honom?
På något sätt. Jag kan jobba hemifrån. Mina föräldrar har ju alltid erbjudit sig att hjälpa till. Mamma brukade säga att du var en förförare jag borde ha lyssnat på henne.
Kanske gav ansvaret för min son mig den nödvändiga styrkan. På egen hand hade jag nog inte klarat det.
Jag insåg också att jag inte ville uppfostra mitt barn med en far som den här. Hennes svek var så uselt att jag ville ha ingenting mer med henne. Det var som om en dimma lyftes från mina ögon.
De första månaderna efter skilsmässan, inklusive födseln, var otroligt tuffa. Jag flyttade in hos mina föräldrar i Västerås, och de var överlyckliga, särskilt min sonsvärfar. Jag saknade Elin, men jag försökte inte tänka på henne. Djupt inom mig visste jag att jag hade gjort rätt och att jag skulle kunna ge min son allt han behövde.
När jag återfick min styrka sökte jag jobb. Jag hade tidigare gjort juridiska översättningar, och nu gjorde jag det till ett heltidsarbete hemifrån. Självklart var det månader utan inkomst, men mina föräldrar stod vid min sida. Snart hade jag byggt upp en stabil kundkrets och behövde inte längre deras stöd.
Min son växte snabbt och jag märkte inte hur åren flög förbi. När han behövde ett eget rum insåg jag att jag behövde en egen lägenhet. Föräldrarna ville inte att vi skulle flytta, men jag behövde ett hemmakontor och han behövde en lugn studierum. Jag hade råd att hyra en lägenhet i Uppsala.
Allt började falla på plats. Förskolan blev skola, första klass blev femte, och för första gången på länge kände jag glädje och frihet igen. Så plötsligt dök Elin upp igen.
Vår stad är inte så stor, och inom juridikbranschen känner alla alla. Så det var lätt för Elin att ta reda på var mitt kontor låg. Jag ångrade att vi inte hade flyttat till en annan ort. Elin hade nu slagit sig ner och ångrade djupt. Hon sa att hon hade varit för ung och dum. Hon ville träffa vår son.
Lagen hindrar inte en pappa från att träffa sitt barn, och jag vet att om Elin verkligen vill, kommer hon hitta sätt att nå honom. Men jag är livrädd för vad det kan bli. Några veckor har gått sedan vårt samtal. Jag sa att jag skulle tänka på det, men i verkligheten kan jag inte bearbeta det. Jag vill hitta ett sätt att hindra min son från att träffa sin far.
Jag undrar ibland om detta är en slags bestraffning för mig, ett resultat av att ha tagit Elin från hennes första man. Kanske borde jag flytta till en annan stad?
Lärdomen jag tar med mig är att man aldrig ska låta sig själv förlora sig i någon annan människas skugga. Att älska är vackert, men kärlek utan respekt och ärlighet blir bara en fälla som man så lätt kan falla ur. Jag måste nu gå vidare med min son, med mig själv och med den styrka jag har funnit.
Erik.
