Mannen i mina drömmar lämnar sin fru för mig, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle sluta.
Jag har beundrat honom sedan jag gick på universitetet. Man kan säga att det är en blind, dumkärlek. När han äntligen vänder blicken mot mig tappar jag helt förståndet. Det händer, ärligt talat, några år efter examen vi slutar båda på samma företag i Stockholm. Vi har samma kompetens, så det är ingen ovanlig sammankomst. Jag tror dock att det är ödet.
Han framstår som min drömman. Som ung bryr jag mig inte alls om att han redan är gift. Jag har aldrig varit gift själv och vet inte hur ett äktenskap kan gå sönder, så jag känner ingen skam när Johan bestämmer sig för att lämna sin fru för mig. Vem hade kunnat ana att det skulle ge mig så mycket sorg? Det är sant man kan inte bygga lyckan på någon annans olycka.
När han väljer mig svävar jag på sjunde himlen och kan förlåta honom vad som helst. I vardagen är han dock inte den prins som han ser ut att vara offentligt. Hans grejer ligger slängda överallt i lägenheten och han vägrar bestämt att diska. Alla hushållssysslor faller på mina axlar, men just då spelar det ingen roll.
Han glömmer snabbt sitt tidigare äktenskap. De har inga barn, och som det visar sig var det hans svärföräldrar som tryckte på för vigseln. Med mig är allt annorlunda eller så säger han.
Lyckan räcker inte länge bara tills jag blir gravid. Först är Johan överlycklig över att få barn. Vi planerar en stor familjesammankomst för att fira. Alla önskar oss kärlek och god hälsa för vårt kommande barn.
Den kvällen blir en av mina bästa minnen, och jag ångrar den inte. Men från den stunden börjar min blinda kärlek att svalna.
Ju större magen blir, desto mindre ser jag Johan. Jag har gått på föräldraledighet, så vi möts bara sent på kvällen. Han stannar längre på kontoret och går på företagsfester. I början stör det mig inte, men snart börjar det slita på mig. Hushållsarbetet blir allt svårare när jag inte längre kan böja mig ner och plocka upp de utspridda strumporna.
Jag funderar ofta på om vi rusade in i att skaffa barn för tidigt.
Jag vet att känslorna svalnar med tiden, men jag hade aldrig förväntat mig att det skulle gå så snabbt. Johan fortsätter att skicka blommor och choklad, men just då vill jag bara ha honom bredvid mig.
Till slut blir det tydligt att hans företagsevent inte är utan anledning. Under en fikapaus nämner en kollega att en ny ung medarbetare har börjat i vår avdelning. Vi har redan haft personalbrist, och när jag gick på föräldraledighet blev situationen kritisk. Vilken ironi.
Jag är inte säker på om det är hon, men min man har definitivt någon, för han har ingen ledig tid. Antingen jobb, möte eller ännu en kontorsfest som han inte får missa. En dag hittar jag ett litet papper i hans jackficka med initialer jag inte känner. Något tar över mig, men jag lägger tillbaka lappen och låtsas som om jag inte vet något.
Det är skrämmande att vara ensam i sjunde månaden av graviditeten, medan min man klagar på att jag har blivit helt irrationell. Varje gräl avslutas med hans besvikna suck. På något sätt förstår jag att om jag tar upp ämnet så blir jag ensam. Rädslan för att förlora min man är så stark att jag inte kan tänka på något annat. Det finns ett talesätt: när du är rädd för något för mycket så händer det faktiskt.
Oavsett hur vackert Johan en gång förföljde mig, är han ingen gentleman. De värsta orden jag någonsin hört är: Jag är inte redo för barn. och Jag har någon annan. Jag minns inte exakt hur han sa det, men i det ögonblicket känns det som om jag förlorar förståndet.
Jag hade aldrig väntat mig att hitta styrkan att ansöka om skilsmässa. Johan förväntade sig tydligen inte att jag skulle stå emot hans beteende, och han hade inte räknat med att jag skulle kasta ut alla hans prylar nästa dag. Jag känner lättnad över att vi bara hyrde lägenheten då behöver vi inte dela upp någonting.
Vad händer med barnet? Tänk på barnet. Hur ska du försörja honom?
På något sätt. Jag kan jobba hemifrån. Dessutom har mina föräldrar länge erbjudit sig att hjälpa till. Min mamma sa alltid att han var en kvinnojägare jag borde ha lyssnat på henne.
Kanske ger ansvaret för min son mig mod. På egen hand skulle jag antagligen inte ha lämnat.
Jag inser också att jag inte vill uppfostra ett barn med en pappa som honom.
Hans svek är så vidrig att jag inte vill ha något med honom att göra. Det är som om slöjan lyfts från mina ögon.
De första månaderna efter skilsmässan, inklusive födelsen, är oerhört tuffa. Jag flyttar tillbaka till mina föräldrar, som är överlyckliga, särskilt barnets farföräldrar. Jag kan inte säga att jag inte saknar Johan alls, men jag försöker att inte tänka på honom. Djupt inuti är jag säker på att jag gjort rätt och att jag kan ge min son allt han behöver.
När jag återfår min styrka söker jag arbete. Jag har tidigare gjort juridiska översättningar och nu gör jag det till ett heltidsfjärrjobb. Självklart finns månader utan inkomst, men mina föräldrar stöder mig under de svåra perioderna. Snart bygger jag upp en stabil kundkrets och behöver inte längre deras hjälp.
Min son växer snabbt, och jag märker knappt hur de första åren passerar. Jag inser först när han behöver ett eget rum. Föräldrarna vill inte att vi flyttar, men jag vill skapa vårt eget utrymme. Jag behöver ett hemmakontor, och han behöver ett lugnt studiehörn. Då har jag råd att hyra en egen lägenhet.
Från den stunden börjar allt falla på plats. Förskolan blir skola, första klass blir femte, och för första gången på länge känner jag glädje och frihet igen. Då dyker han upp igen.
Vår stad är inte så stor, och i vårt juridiska fält känner alla varandra. Så det är inte svårt för Johan att ta reda på var mitt kontor ligger. Jag ångrar att jag inte flyttade med min son till en annan ort. Det visar sig att min före detta man har slutat med sina upptåg och djupt ångrar sina handlingar. Han säger att han var för ung och dum, att han ångrar att han aldrig fått känna sin son. Han insisterar på att få träffa honom.
Lagen hindrar inte en far från att se sitt barn. Jag vet att om Johan verkligen vill så hittar han vägar att nå min son. Men bara tanken skrämmer mig. Flera veckor har gått sedan vårt samtal. Jag säger att jag ska tänka på det, men i verkligheten kan jag inte bearbeta det som händer. Jag vill finna ett sätt att hindra min son från att möta sin pappa.
Nu undrar jag om detta är någon slags vedergällning för mig, en följd av att jag tog Johan från hans första fru. Kanske borde jag flytta till en annan stad?
