I en drömlik dimma befann jag mig i en flygplanssalong, omgiven av ljudet av motorer och viskande röster. Businessklass. En lång flygning från Stockholm till Göteborg. Jag hade bokat mitt fönsterplats i förväg, längtande efter lugn och en stund att arbeta i stillhet. Passagerare strömmade in, väskor försvann i bagagehyllorna, kabinpersonalen erbjöd vatten med leenden som skimrade som is.
Då kom han. En man i en dyr skräddarsydd kostym, läderportfölj i handen. Hans blick svepte över sitt säte, stannade på mig, och hans läppar kröktes i avsky. Han fnös högt, så alla hörde:
“Vad i hela friden? Jag betalade för businessklass, inte för att sitta som en sill i pressen på tunnelbanan!”
Hans ögon rullade teatraliskt, och han lät blicken vandra över min kropp med förakt.
“Jag ska till en viktig konferens, måste förbereda mig, och nu kan jag knappt sitta bekvämt,” muttrade han medan han dunsade ner bredvid mig.
Jag förstod precis vad han menade. Eller snarare, vem han menade.
“Varför säljer de ens platser till såna som hon?” väste han, tillräckligt högt för att jag skulle höra.
Han satt och petade mig med armbågen, som om hans irritation var mitt fel. Det gjorde ont, inte bara i kroppen. Jag vände mig mot fönstret, kämpade mot tårarna. En vuxen man, så här elak?
Hela flygningen rörde han sig ostadigt, frustade, bläddrade i papper. Jag sa inget. Jag var van vid blickar, men inte hat så här rakt upp och ner.
Men när planet landade hände något märkligt. När vi steg upp kom min assistent från ekonomi och bugade lätt.
“Fru Lindgren, passar det att åka direkt till konferensen efter incheckning på hotellet? Allt är förberett.”
Mannen bredvid stelnade. Jag kände hans blick bränna. När assistenten gick, började han plötsligt stamma:
“Förlåt… ska ni också till konferensen? Jag hörde att en berömd forskare skulle tala där… hon heter också Lindgren.”
Jag log bara, tog min väska. “Det stämmer. Det är jag.”
Han bleknade, mumlade något om min forskning, mina föreläsningar om kognitiv robotik.
Jag gick förbi honom utan ett ord. Han sjönk ihop som en tom ballong.
Kanske lärde han sig att inte döma folk på deras vikt. Eller så fortsatte han att leva i sin lilla drömvärld, där han var kung.
