Kära dagbok,
För nästan två år sedan hörde jag min fru, Ebba Andersson, säga något som fastnat i mitt huvud ända sedan: Du lever så förutsägbart att jag blir tråkig. Trots att jag, Johan Andersson, tyckte vårt liv var lite stillsamt, var jag nöjd med vardagen. Varje morgon gick jag upp i gryningen, åt frukost, gjorde några stretchövningar och klädde på mig för jobbet. Den första uppgiften var alltid att hjälpa Ebba att göra sig i ordning, för hon gick tidigt till kontoret, och sedan tog jag mig an min egen pendling.
Vi lagade alla måltider hemma; jag packade matlådor med både min och hennes mellanmål. På vägen hem stannade jag ofta in i den lokala ICA i Solna för att handla det sista, och sedan följde kvällarna av matlagning, städning och tvätt. Innan läggdags slog vi på en film och somnade.
Jag var övertygad om att jag hade rätt. Allt verkade perfekt: min fru var välklädd och mätt, hemmet skinande rent och bekvämt. Vad mer kunde jag önska? Varje lördag gjorde jag en grundlig städning, bakade någon god kaka och lagade middag. På kvällen bjöd vi in vänner eller gick ut i city, och på söndagar besökte vi våra föräldrar förmiddagen hos mina, eftermiddagen hos hennes. Vi hjälpte till, pratade och njöt av släktens sällskap.
På kvällarna vilade vi hemma i lugn och ro. Vi grälade aldrig, vi ropade inte. Hemmet var en fristad av harmoni. Men en dag sa Ebba rakt ut att hon var trött på mig. I flera timmar berättade hon hur missnöjd hon var och jämförde med sina vänner som festade och levde livet fullt ut. Vi bråkar inte ens, sade hon, men jag vill ha mer. Och så lämnade hon huset.
Jag stod fast i min tro på vårt liv och ville inte ändra på någonting. Men för Ebbas skull var jag beredd att göra vad som helst. Först började jag förändra mitt yttre. Jag rensade garderoben, köpte nya kläder för de pengar vi sparat på vårt drömhus, kortade av håret och färgade det ljusare. Jag ville inte längre se tråkig ut. Därefter sökte jag ett nytt jobb och fick anställning som evenemangskoordinator i en liten festlokal i Gamla stan. Där upptäckte jag en värld av festligheter och nya upplevelser.
En vecka senare kom Ebba tillbaka, förvånad över min nya look och mitt nya jobb. Jag lovade att vi skulle leva annorlunda, och så blev det. Vi lämnade hemmet nästan varje helg, reste runt i Sverige, träffade spännande människor, gick på klubbar, restauranger, barer och fester. Vi campade i Värmland, cyklade runt Österlen, paddlade kajak i Mälaren och gjorde spontana weekendresor till Göteborg och Malmö.
Efter några månader av detta hektiska liv började Ebba längta efter stillhet. Hon sa att hon saknade hemlagade måltider och mina bakverk. Jag hade knappt tid att stå vid spisen längre. Jag hade förändrats så mycket att hon inte längre längtade efter mitt sällskap.
En vecka senare meddelade Ebba att hon inte orkade den aktiva livsstilen längre. Hon ville återgå till de lugna kvällarna hemma, besöka sina föräldrar på helgerna och äta riktig, färsk mat i stället för färdiglagad leverans. Jag hade dock redan vant mig vid den nya friheten och ville inte gå tillbaka till det gamla.
Det ledde till ett riktigt bråk. Tallrikar gick sönder, grannar hörde våra rop och tillkallade polis. Ebba packade sina saker och flyttade in hos sin mamma i Uppsala, i hopp om att jag skulle återvända till den gamla mig. Men jag kunde inte låta mig själv bli den jag var tidigare. När han återvände hem hittade han på köksbordet en bunt papper med ansökan om skilsmässa och en lapp där jag skrev att jag inte längre kunde bo med någon som är så trött på mig.
Den här erfarenheten har lärt mig att ett förhållande inte kan räddas med yttre förändringar eller en ständig jakt på nya upplevelser. Det krävs ärlighet, respekt och en vilja att växa tillsammans, inte bara ett försök att fylla ett tomrum med fest och resor.
Idag förstår jag att sann lycka i ett partnerskap kommer från att både man och kvinna känner sig hörda och uppskattade, oavsett om livet är lugnt eller fullt av äventyr.
Johan.
