Månader senare hade Sten blivit en oumbärlig del av Annas hem. Han planterade blommor med henne, lagade mat tillsammans, och Boris sov vid hans fötter varje natt. Sorgen var inte helt bortblåst, men den kändes lättare nu. Mer uthärdlig.
Sten satt på en frusen bänk i en tyst park i utkanten av Uppsala. Den bitande vinden skar i ansiktet, och snön föll långsamt som aska från en eld som aldrig tycktes slockna. Händerna gömdes under hans slitna jacka, och själen var i bitar. Han förstod inte hur han hamnat här. Inte denna natt. Inte på detta sätt.
Timmar tidigare hade han varit i sitt eget hus. Hans hus. Det han byggt med egna händer för decennier sedan, tegelsten för tegelsten, medan hans hustru lagade varm soppa i köket och deras son lekte med träklossar. Allt det fanns inte längre.
Nu hängde tavlor på väggarna som han inte kända igen, dofterna var främmande, och kylan kom inte bara från vintern utan också från blickarna som genomborrade honom som knivar.
“Pappa, Lovisa och jag mår bra, men du du kan inte stå kvar här,” sa hans son, Erik, utan en uns av ånger i rösten. “Du är inte ung längre. Du borde hitta ett hem för seniorer. Eller något litet. Med din pension klarar du dig.”
“Men detta är mitt hem,” stammade Sten och kände hur hjärtat sjönk.
“Du gav det till mig,” sa Erik, som om det vore en vanlig bankaffär. “Det står på papperen. Lagligen är det inte ditt längre.”
Och med det var allt över.
Sten skrek inte. Grät inte. Nickade bara tyst, som ett barn som blivit tillrättavisat för något det inte förstår. Han tog sin rock, sin gamla mössa och en liten väska med det lilla han ägde. Gick ut genom dörren utan att se sig om, medveten att det också var slutet på något mycket större: hans familj.
Nu satt han där, ensam, med stel kropp och frusen själ. Han visste inte ens vilken tid det var. Parken var öde. Ingen gick ut när kylan träffade märgen. Ändå satt han kvar, som om han hoppades att snön skulle täcka honom helt och låta honom försvinna.
Då kände han det.
En lätt, varm beröring.
Han öppnade ögonen, förvirrad, och såg en hund framför sig. En schäfer, stor, med päls täckt av snö och mörka ögon som verkade förstå alltför mycket.
Hunden stirrade på honom. Skällde inte. Rörde sig inte. Sträckte bara fram nosen och nuddade hans hand med en ömhet som fick allt att smälta.
“Var kom du ifrån, gamle vän?” mumlade Sten med darrande röst.
Hunden viftade på svansen, vände sig om och tog några steg. Stannade, tittade tillbaka, som för att säga: “Följ mig.”
Och Sten gjorde det.
För han hade inget att förlora.
De gick i flera minuter. Hunden höll sig nära, vände sig då och då för att se om han följde efter. De passerade tysta gränder, släckta gatlyktor, hus där värmen inomhus verkade som en ouppnåelig lyx.
Till slut kom de fram till ett litet hus med ett trästaket och ett varmt ljust sken från förstukvisten. Innan han hann reagera öppnades dörren.
En kvinna i sextioårsåldern, med håret uppsatt i en knut och en tjäl
