En man tog med sin hund ut i de djupa, småländska skogarna, band henne vid en tall och smög därifrån i hopp om att bli av med henne. Ingen hade kunnat ana vad en varg skulle hitta på med hans hund
Den här hunden, Freja, hade en gång varit hans allt. Han valde henne själv som valp, lärde henne sitt och ligg mellan fikabord och stugtrapp, och jublade när hon spurtade över ängen med svansen som en viftande fana. De jagade tillsammans varje höst, och hon låg alltid utanför sovrumsdörren lojal som en svensk midsommarnatt är ljus. Han kallade henne sin stolthet.
Men, som det ofta blir med stoltheter, så förändrades allt. Husse, Lennart Karlsson, insåg plötsligt att det fanns pengar i valpar. Till en början såldes någon valp till grannen för några tusenlappar, men vips blev det fler kullar än köttbullar på julbord. Freja tynade sakta bort, orkade snart inte ens jaga ekorrar och låg mest och flåsade i hallen. Veterinären sade rakt ut: “Fortsätter det här så håller hon inte länge.”
Det tog Lennart illa vid. Sluta föda upp valpar? Aldrig! Istället blev han sur och tyckte att Freja bara var till besvär. Och besvär, ja, dem brukade han lösa rätt så brutalt.
En grå, mulen tisdag traskade han då ut med Freja i skogen. Inte ett ord yttrades. Freja var lika glad ändå, ja, några förväntansfulla vift med svansen hade han väl kunnat bjuda på, tyckte hon. När Lennart stannade, band henne vid tallen och klafsade iväg, trodde Freja först att det var någon ny sorts apportlek.
Hon väntade. Drog lite i kopplet. Gnällde försynt.
Framåt kvällen ylade hon. Rösten sprack, kopplet skavde vid halsen och det prasslade hemskt i löven. Det blev kallt, mörkt, och till slut tyst. Ingen Lennart återvände.
Solen hann nästan sjunka när det bland tallarna smög fram en grå varg. Han gick inte hotfullt, utan stannade bara några meter från Freja och betraktade henne, tyst och stillsam som en sömnig busschaufför från Västerbotten.
Freja blev först stel av skräck. Hon väntade sig att bli attackerad, men egentligen rädslan var redan förbrukad. Vad kunde bli värre nu?
Men vargen visade sig tänka utanför boxen
Hon väntade sig tänder och morr, men inget kom. Vargen cirklade långsamt runt henne, sniffade på kopplet, markerade ett träd, inspekterade marken och lade sig sedan bara en bit bort. Han höll afstand, men släppte henne aldrig ur sikte.
Natten sänkte sig snabbt. Skogen vaknade; rävar, grävlingar, till och med någon ilsken tjäder smög närmare, spetsade på doften av den utsatta jycken.
Varje gång någon ville närma sig, reste vargen på sig. Stod där, tyst och med bara ett litet väsande, och det räckte de andra backade undan.
Inte en gång försökte han närma sig eller bita. Han barahöll henne sällskap.
Freja ylade inte längre. Hon låg tyst och flämtade, lyssnade ibland efter vargens tassar och kastade emellanåt en blick var han kvar? Jodå. Hela natten.
I gryningen kom folk från byalagets jaktlag. De hade läst om vargspår och hörde ett tyst pipande. När de hittade fram stod där Freja, fortfarande fastbunden och vargen, som en vaktpost från de gamla sagorna.
Männen höll andan, vargen betraktade dem lugnt, ryckte på svansen och vandrade sedan långsamt in bland granarna. Kvar blev ett sällsynt skogsmöte.
Freja slets loss från trädet. Hon var i livet bara för att någon den natten valde att vara både vild och vänlig.
Ibland, särskilt i Smålands skogar, är de mest vilda av oss snällare än många människor.
