Man brukade ta barn från barnhem, men jag bestämde mig för att hämta hem min farmor från äldreboendet.
Ingen av mina vänner eller grannar förstod det jag gjorde. De pekade alla finger och sa: “Det är svåra tider, och du har ändå tagit hem en gammal människa!” Men jag var säker nej, jag visste! att det var rätt sak att göra.
Vi var en gång en liten familj på fyra personer: jag själv, mina två döttrar och min mamma. Tyvärr gick min mamma bort för åtta månader sedan, och vi blev bara tre kvar. Under dessa månader insåg jag och mina döttrar att vi fortfarande hade så mycket kraft och tid över att hjälpa någon annan.
Jag hade en nära vän från gymnasiet som, istället för att bilda familj och skapa en framtid, drack sig långsamt till döds vid trettio års ålder. Det sorgligaste var att han använde sin mammas pension till sitt drickande och när hon slutade ge honom pengar, satte han henne helt enkelt i ett äldreboende, tog hennes lägenhet och drack vidare.
Jag har känt denna kvinna sedan barnsben, precis som hon känt mig. En gång i månaden brukade jag och mina döttrar hälsa på henne och ta med lite godbitar. När jag föreslog för mina döttrar att vi kunde ta hem henne, blev de jätteglada min yngsta dotter, Freja, som nu är fyra och ett halvt år, jublade och ropade: “Nu får vi en farmor igen!”
Men ni kan inte ana hur glad den gamla damen blev över mitt förslag! Hon grät av lycka så länge att jag till slut fick lugna henne. Nu har det gått nästan två månader sedan vi tog hem farmor till oss. Vi älskar henne allihop, och hon älskar oss.
Ändå kan vi inte riktigt förstå varifrån farmor, som redan har passerat sjuttio, får all sin energi. Varje morgon stiger hon upp klockan sex och hela huset fylls av doften av nygräddade pannkakor eller plättar.
