**Dagboksinlägg**
*Det går ju att missa chansen*
“Lisa, vill du bli min fru?”
Johan, med rodnande kinder, räckte över en sammetsklädd ask till Lisa. De satt i ett mysigt café där doften av färskbakade kanelbullar blandades med lågmäld musik. Hans ögon lyste av förhoppning, och läpparna darrade lätt av nervositet. Han väntade en stund, men när han såg hennes tvekan tillade han:
“Alltså… säger du ja? Eller?”
Lisa, som förut hade varit avslappnad och leende, blev plötsligt allvarlig, och en skugga av irritation drog över hennes ansikte. Hon sköt undan sitt glas med bubblande prosecco och suckade:
“Johan, förlåt, men… jag kan inte.”
“Vad menar du? Vi har varit tillsammans i fem år! Vi har klarat oss genom studierna, har bra jobb och eget boende. Varför inte låta det bli officiellt? Vill du inte att vi ska bli en familj?”
Lisa ryckte på axlarna:
“Förstår du inte? Jag känner mig inte redo! Jag vill leva för mig själv en stund. Allt det där med hem och familjeliv köttbullar, blöjbyten, släktmiddagar varje helg det är inte för mig än. Jag vill resa, träffa vänner, göra det som känns kul. Jag är ung, hela livet ligger framför mig! Varför ska jag binda mig redan nu?”
“Så jag är en börda för dig?” sa Johan sårat.
“Nej, det sa jag inte! Men jag har andra mål just nu. Och ärligt, behöver vi verkligen ett papper för att vara lyckliga? Kärlek är det viktigaste, eller hur?”
Men inom Johan kokade det av ilska:
“Andra mål? Jag trodde vi delade drömmar! Men du vill fortfarande festa som en fluga i sommaren, va?”
“Åh, så det är så du ser mig? En fluga! Och du är den perfekta myran som redan bestämt allt? Du bryr dig inte ens om vad jag vill?” Lisa reste sig häftigt och stormade ut från caféet, lämnande Johan förvirrad.
Arg och frustrerad sprang hon genom stan tills hon nådde en park. Hon kastade sig på en bänk, ilskan bubblade inom henne som lavan i en vulkan.
*Hur vågar han? Tror han han kan bestämma över mitt liv? Vi är knappt trettio, vi har inte ens levt än! Och han vill låsa in mig i ett tråkigt liv?*
Hon var så uppslukad av sin ilska att hon inte märkte att en kvinna satte sig bredvid henne. Det var först när en skarp, obehaglig lukt träffade hennes näsa som Lisa vände sig om. En hemlös kvinna i trasiga kläder satt där, med en blick tom på hopp.
“Får jag ta den?” kvinnan pekade på en tom flaska under bänken.
Lisa, fortfarande arg, fnös:
“Har du provat att skaffa ett jobb? Du har ju armar och ben, du kan ju arbeta!”
Hon brukade ha medlidande, men just nu ville hon bara ta ut sin ilska på någon.
Kvinnan nickade lugnt:
“Jag skulle gärna, men vem anställer någon som mig? Folk som jag får inte jobb överallt.”
“Vems fel är det då?”
“Ingens!” sa kvinnan och log. Hon rotade i fickan på sina slitna byxor och fiskade upp en fimptändare, men ångrade sig och stoppade tillbaka den.
“Dom kallar mig för Lotta Hemlös. Och om jag inte varit så dum i min ungdom hade jag nog inte suttit här nu. Kanske hade jag haft barnbarn, burkat in tomater på vintern, strykt min mans skjortor. Jag var vacker en gång, precis som du.” Hon log igen, den här gången med en glimt av sorg. “När man är ung tror man att världen ligger för ens fötter, att allt är möjligt för alltid. Men så var det inte… Jag var fosterhemsunge, men jag trodde jag var något. Killarna stod i kö, men jag viftade bort dem. Ville ha någon perfekt. En elektriker, tror jag han hette Erik, älskade mig galet. Han gav mig blommor, läste dikter, ville bära mig i famnen. Pålitlig var han. Alla sa att jag skulle säga ja, att jag skulle vara trygg med honom. Men jag? ‘Nej tack, en sån som Erik?’ Jag drömde om en prins, rik och vacker, som skulle ge mig hela världen. Giftemål? Nej tack, jag var en fri fågel!”
Lotta tystnade, försjunken i minnen.
“Sedan då?” frågade Lisa, nu fascinerad.
“Inget särskilt. Letade efter prinsen, festade, ‘hängde’, som ni säger nu. Sen träffade jag en kille, en snygging. Han lovade evig kärlek. Så charmig att jag inte märkte när han tog över min lägenhet den jag fått från socialen. Sen dumpade han mig. Som en gammal tidning. Ingen som brydde sig om mig. Så blev jag Lotta Hemlös. Och Erik? Han är gift nu, har barn, ett fint hus. Såg honom en gång med familjen. Jag gömde mig… Skämdes. Det kunde ha varit jag.”
Hon tystnade, stirrade tomt framför sig.
“Så är det, tjejen. Missa inte chanserna livet ger dig. Jagar du drömmar kan du glömma det riktiga lyckat. Enkel familjelycka är mer värt än alla prinsar och resor.”
Utan ett ord till reste hon sig och linkade iväg med flaskan i fickan.
Lisa satt kvar, chockad. Men sedan växte ilskan igen: *Hon är ju själv skyldig! Hon var naiv. Men jag är inte som hon!*
Hon gick hem med tungt hjärta, kände sig smutsig, som om Lottas ord hade klätt hennes drömmar i lera. För att skaka av sig känslan ökade hon stegen och gick rakt ut över ett övergångsställe mot rött. En motorcykel dök upp från ingenstans, en smäll och hon låg på asfalten.
***
På sjukhuset luktade desinfektion och apelsin grannen i blommig morgonrock hade delat med sig.
“Vill du ha?” frågade hon och räckte en skiva. “Läkaren kommer strax, då luktar det gott!” Hon tittade på Lisa. “Åh, du är vaken! Hur mår du?”
“Bra tack… men benet gör ont.”
“Inte konstigt!” skrattade kvinnan och knackade på Lisas gips. “Man hoppar inte framför motorcyklar!”
Lisa suckade och såg på nattduksbordet fullt av frukt, buljong, hennes favoritostar och bullar.
“Snäll man du har!” sa kvinnan avundsjukt. “Han har ju fyllt hela rummet!”
“Vem?”
“Din man, Johan. Han satt här hela natten. Försvann till jobbet, men kom tillbaka med mat.”
Lisa trodde inte sina öron. Hade hon tappat minnet?
De sågs inte förrän på kvällen när Johan kom efter jobbet, den här gången med hygienartiklar.
“Mår du bättre?” frågade han.
“Okej…”
“Har du varit på toa?”
“Va?”
“Läkaren sa att stress kan ställa till magen. Behöver du hjälp?”
“Va?!”
“Jag kan bära dig. Vill du inte använd
