Visst kan man missa chansen…
“Linnea, vill du bli min fru?”
Elias rodnade när han räckte över en sammetsklädd ask till Linnea. De satt i ett mysigt café där doften av nybakade kanelbullar hängde i luften och lätt musik spelade i bakgrunden. Hans ögon lyste av förhoppning, och läpparna darrade lite av nervositet. Han väntade, men när han såg hennes tvekan tillade han:
“Alltså… säger du ja? Eller…?”
Linnea, som förut lett avslappnat, blev plötsligt allvarlig, och en skugga av irritation for över hennes ansikte. Hon sköt undan glaset med bubblande prosecco och suckade:
“Elias, förlåt, men… jag kan inte.”
“Vad menar dukan inte? Varför?” Han stirrade förvirrat. “Tänk efter, vi har varit tillsammans i fem år. Studierna är klara. Vi har bra jobb, eget boende. Varför inte göra det officiellt? Vill du verkligen inte att vi ska bli en familj?”
Linnea ryckte på axlarna.
“Förstår du inte? Jag känner mig inte redo för det steget än! Jag vill leva mitt eget liv ett tag. Allt det där med hemmetmatlagning, blöjbyten, släktmiddagar varje helgdet är inte för mig just nu! Jag vill resa, umgås med vänner, göra saker jag tycker om. Jag är ung, hela livet ligger framför mig. Varför låsa mig nu?”
“Så jag är en börda för dig?” frågade Elias sårat.
“Nej, inte en börda! Jag har bara andra mål just nu! Och är det verkligen så viktigt med ett papper? Kärlek räcker väl?”
Men Elias kände ilskan bubbla inom sig.
“Andra mål? Jag trodde vi hade samma mål! Men du vill fortfarande festa som en fjäril, eller hur?”
“Åh, så det är så du ser mig? En ansvarslös fjäril, medan du är den perfekta myran som redan bestämt allt? Du bryr dig inte ens om vad jag vill?” Linnea reste sig häftigt. “Dra åt helvete!”
Utan ett ord till störtade hon ut från caféet och lämnade Elias förvirrad.
Rasande sprang hon genom gatorna tills hon nådde en park. Hon kastade sig på första bänken hon såg. Ilskan kokade inom henne som lava, redo att explodera.
“Vem tror han att han är? Bestämmer allt åt mig! Vi är inte ens trettio, vi har knappt börjat leva! Och han vill låsa in mig i en tråkig tillvaro?”
Hon var så uppslukad av sin ilska att hon inte märkte att en kvinna satte sig bredvid henne. Först när en skarp, obehaglig lukt nådde henne vände hon huvudet. En hemlös kvinnasmutsig, i trasiga kläder, med slocknad blicksatt där.
“Får jag ta den?” kvinnan nickade mot en tom flaska under bänken.
Linnea, fortfarande uppfylld av sin vrede, gav henne en sur blick.
“Har du testat att jobba? Du har ju händer och fötter, du kan väl arbeta?”
Normalt hade Linnea sympati för andra, men nu ville hon bara ta ut sin ilska på någon.
Kvinnan nickade.
“Jo, men vem anställer någon som mig? Folk som jag får inga chanser.”
“Och vem är det som är skyldig?”
“Ingen!” log kvinnan. Hon rotade i fickan på sina slitna byxor, tog fram en cigarett, men ångrade sig och stoppade tillbaka den. Hon tog tystnaden som en inbjudan att fortsätta:
“De kallar mig för Lotta Hemlös. Om jag inte varit en idiot i min ungdom hade jag nog inte suttit här nu. Kanske burit på barnbarn, lagat mat till min man. Jag var lika vacker som du en gång.” Hon log tandlöst. “När man är ung tror man att världen ligger för ens fötter. Men så blir det inte…”
Hon hostade och fortsatte:
“Jag växte upp på barnhem, men killarna sprang efter mig. En elektriker, Sven, älskade mig. Han gav mig blommor, läste dikterpålitlig som en klippa. Alla sa att jag skulle gifta mig med honom. Men jag ville ha en prins, någon exotisk, rik. Jag var en fri fågel, ville leva mitt liv…”
Hon tystnade, försjunken i minnen.
“Och sen?” frågade Linnea, nu uppmärksam.
Lotta ryckte på axlarna.
“Jag letade efter min prins. Festade, reste. Sen träffade jag en snygging som lovade mig allt. Han lurade mig att skriva över min lägenhet på honomden jag fått från socialen. Sen dumpade han mig. Ingen försvarade en hemlös flicka utan familj. Sven? Han är lycklig med en annan nu. Barn, ett hem. Jag såg honom en gång, men gömde mig. Skämdes…”
Hon suckade tungt.
“Så är livet, tjejen. Man jagar drömmar och missar det riktiga. Enkel lycka är mer värd än allt det där…”
Hon reste sig och gick utan ett ord.
Linnea satt kvar, chockad. Men sedan tänkte hon: *”Hon var dumlät sig luras. Men jag är smartare. Sånt händer inte mig!”*
Hon gick hem med en klump i magen. Berättelsen hade satt en fläck på hennes drömmar. För att slippa känslan ökade hon stegenoch gick rakt ut på övergångsstället mot rött.
Plötsligt kände hon ett hårt slag. En motorcykel. Hon föll.
***
På sjukhuset luktade rengöringsmedel och apelsineren medpatient delade med sig.
“Nyvaken?” log kvinnan med gipsad arm. “Din man har varit här hela tiden. Han är så omtänksam!”
“Min… man?”
“Ja, Elias. Han sprang hit direkt. Han har hämtat mat, pratat med läkarna…”
De träffades på kvällen när Elias kom efter jobbet med hygienartiklar.
“Behöver du på toa?” frågade han.
“Va?!”
“Jag kan hjälpa dig. Du vill inte använda bäcken framför mig, väl?”
I en vecka hjälpte han hennetvättade henne, hämtade te, stannade sent. Till slut frågade hon:
“Varför tror alla att du är min man?”
Han log sorgset.
“Annars fick jag inte vara här. Men när du blir bra går jag. Det är väl det du vill?”
Plötsligt såg hon honom på nytt. Hon ville inte bli frisk. Hon ville att han alltid skulle finnas där.
“Elias, förlåt. Jag var dum. Men jag vill inte att du går. Gif dig med mig? Jag lovar att bli en bra fru.”
P.S. Låt alltid plats för sagor och mirakel i livet. Ha det fint!
