7 juni 2023
Idag var en av de tyngsta dagarna i mitt liv. Jag har försökt samla mig, men orden fastnar i halsen så fort jag tänker på det som hänt. I fjorton år har jag haft min bästa vän vid min sida min älskade vita pitbull, Selma. Vi har bott tillsammans här i Göteborg och genomlevt allt mellan himmel och jord. Det slog mig hur självklart vår vänskap varit, så länge att jag nästan glömt att den en dag måste ta slut.
Jag vet att jag ser ut som en hårding stora tatueringar, svarta kläder, skägg som sträcker sig över hela hakan. Men idag föll hela min fasad. När vi kom in till veterinären i Majorna, höll jag Selmas huvud mot mitt bröst. Hon låg så stilla på den gröna britsen, med den där sorgsna blicken som bad om vila.
Veterinären förberedde kanylen i hennes framtass, sprutan fylld med den där vätskan jag fruktat så länge. Jag var trasig. Jag grät tyst först, men när jag såg Selmas kloka ögon titta på mig, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna kom som ett ösregn över Göteborg en höstdag. Jag strök hennes päls, kysste hennes huvud och mumlade att jag inte ville säga hejdå. “Stanna lite till”, viskade jag, fast jag visste att det inte var rättvist mot henne.
Det är en så svår och fruktansvärd sak att ta beslutet om avlivning men Selmas liv var inte längre ett riktigt liv. Vi hade kollat med flera veterinärer och försökt med all smärtlindring vi kunde, men nu fanns det inget hopp kvar. Det var den sista vänliga handlingen jag kunde göra för henne.
Efteråt kändes allt tomt. Nästan 400 000 har sett klippet från dagens avsked, och jag har fått otroligt mycket fina hälsningar från människor som förstår precis hur stor plats en hund kan ta i ens liv och hjärta. Ofta fattar folk inte det, de tror att det “bara är ett djur”, men Selma var min familj. När hennes liv nu är slut, är det som om en bit av mig försvunnit med henne.
Det gör obeskrivligt ont, men någonstans försöker jag tänka på alla fina stunder vi haft promenader längs Slottsskogen, skrattande i soffan om kvällarna, tryggheten jag alltid kände när Selma låg bredvid mig och snarkade. Jag vet att hennes livscykel har haft sin gång, och att det kommer finnas plats för en ny vän i framtiden kanske någon jycke från Hundstallet som behöver ett hem. Men just idag ekar lägenheten tyst, och mitt hjärta blöder.
Vila i frid, Selma. Tack för allt, min fina vän. Jag hoppas att vi ses igen, någonstans där gräset alltid är grönt och du springer utan smärta.
