Min man, Pär, som nyligen fyllde 45, glömde min födelsedag den 27 februari. Samma dag stack han iväg och fiskade med sina vänner. Men jag hade ett ess i rockärmen ett överraskningspaket han sent skulle glömma, och nu kan jag vara säker på att det datumet bränts in, för alltid.
Pär har under årens lopp utvecklat en egendomlig förmåga: han minns exakt när bilen ska in på service, när hans fiskekompisar ska samlas och när gäddan nappar bäst. Familjens högtidsdagar verkar däremot bara försvinna ur hans minne.
Tidigare brukade jag försöka rädda situationen i tid en liten blinkning där, en påminnelse på kylskåpsdörren eller en rakt på sak-fråga. Men min 45-årsdag ville jag fira annorlunda. Utan att ge några ledtrådar eller tjata. Jag hoppades att tjugofem år som gifta ändå hade gett något resultat.
På fredagsmorgonen sprang Pär omkring hemma, letade efter sitt favoritspö och packade ner sina fiskedon.
Karina, du har väl inte sett min termos? Grabbarna väntar redan! Vi drar till sjön nu, bästa fisket på året. Kommer hem på söndag. Täckning lär det inte vara där ute.
Han gav mig en snabb puss på kinden, utan att egentligen se på mig.
Ta det lugnt. Köp något gott till dig själv.
Sen slog han igen dörren och försvann. Jag gick fram till almanackan i hallen min födelsedag var inringad i rött. Han glömde alltså inte bara bort dagen han valde att åka just då.
Först blev jag ledsen. Men sen blev det snarare svalt och lugnt inom mig. En idé föddes hur jag skulle få honom att aldrig mer ta lätt på en sådan dag. Jag satte igång med min plan, och när Pär kom hem på söndagen väntade en present som gjorde avtryck den här födelsedagen glömmer han inte.
Vad jag gjorde, berättar jag i första kommentaren.
Pär hade en liten hemlig spargris. Han sparade envist till en ny båtmotor. Alla pengarna låg i kassaskåpet. Koden till det visste jag såklart hans fantastiska minne hade svikit honom mer än en gång.
Summan var ganska stor nästan 300 000 kronor. Jag öppnade skåpet och fattade ett beslut.
Den helgen unnade jag mig saker jag aldrig tillåtit mig själv förut. Jag beställde catering, bjöd in bästa vännerna, pyntade lägenheten med mängder av blommor. Det blev musik, skratt och champagne. Dagen därpå åt vi middag på restaurang med utsikt över hela Stockholm. Sen blev det spakväll.
Och slutligen en brosch jag länge kikat på, men alltid hoppat över för vår gemensamma framtid.
Söndag kväll öppnades dörren. Pär klev in, nöjd med en hink full med fisk.
Nu, Karina! Kolla fångsten! Vi hade det kanon på sjön!
Han tog ett steg in i vardagsrummet och stannade. På bordet stod tomma flaskor, i hörnet fanns korgar med blommor och på soffan låg påsar med logotyper från stadens dyraste butiker.
Vad har hänt här? Har vi haft gäster?
Ja, svarade jag lugnt. Jag fyllde år. Fyrtiofem. Kommer du ihåg?
Han stelnade till och suckade djupt.
Fan också… Karina, jag glömde verkligen bort det. Allt blev så rörigt. Du förstår väl
Jag förstår, avbröt jag. Därför firade jag själv och valde present utan hjälp.
Hans blick riktades mot arbetsrummet. Dörren till kassaskåpet stod lite på glänt. Han bleknade och rusade dit. Kom tillbaks en minut senare, alldeles tom i blicken.
Pengarna… var är pengarna? Det är inget kvar! Mina besparingar?
De är där, svarade jag och svepte med handen över rummet.
Du brände allt? Det var ju motorn! Jag har lagt undan i två år!
Och jag har stått ut i tjugofem, sa jag tyst men bestämt. Du glömde min födelsedag. Jag såg till att du aldrig gör det igen.
Han sjönk ner i soffan och växlade mellan att stirra på fiskehinken, det tomma kassaskåpet och på mig. Det var svårt att klaga rent tekniskt var pengarna våra gemensamma.
Han rensade fisken under tystnad.
Nu har det gått ett halvår. Han sparar återigen till den där motorn. Men numera har han påminnelser i mobilen en, två, till och med tre veckor före varje viktig dag. Ibland är lärdomar dyra. Men den här glömmer han aldrig.
