Mamma tog med sin lilla dotter för att välja en hund på djurskyddet, men flickan stannade vid den sorgsnaste hundens bur och vägrade gå vidare utan den
Linda höll hårt i sin tvååriga dotter, Elsa, när de klev över tröskeln till Stockholms djurskydd. Morgonsolen silade genom de stora fönstren och lyste upp raderna av burar där hoppfulla ögon tittade ut. Luften var fylld av en blandning av ljud skall, jamande, strå som prasslade och klor som skrapade mot golvet.
“Nu, min lilla vän,” log Linda varmt, “ska vi välja oss en kompis?”
Elsa nickade, och hennes ögon lyste av spänning. Hon hade drömt om en egen hund så länge, sett med avund hur grannungarna lekte med sina små husdjur ute på gården.
I Lindas fantasi hade den här dagen sett helt annorlunda ut. Hon hade tänkt sig att de skulle välja en gullig valp kanske en golden retriever eller en glad labrador som skulle växa upp tillsammans med Elsa. Lydig, frisk, söt den perfekta familjehunden.
De medan de gick förbi burarna med lekfulla valpar, eleganta vuxna hundar och fluffiga kattungar, verkade Elsa knappt märka dem.
Plötsligt stannade hon, som om hon växt fast i golvet.
Längst bort i hörnet, i halvmörkret, låg en hund vars skick fick Lindas mun att dra sig ner i en grimas. En pitbull i bedrövligt tillstånd tovig päls, inflammerad hud, utmattad kropp. Den låg med ryggen vänd mot dem, som om den skämdes.
“Elsa, kom nu,” sa Linda bråttom. “Titta, där är det så gulliga valpar!”
Men flickan tryckte näsan mot gallret.
“Mamma, vad är det med honom? Är han sjuk?” viskade hon.
“Ja, älskling, han är sjuk,” suckade en anställd som kom fram. “Det här är Bosse. Han har varit här i över ett halvår. Men” Mannen tystnade, fullbordade inte meningen.
Linda rynkade pannan. För henne var pitbulls alltid symboler för aggressivitet och fara. Och den här var dessutom sjuk. Tänk om den var smittsam? Tänk om den var oförutsägbar?
“Elsa, kom nu,” sa hon strängare. “Det finns många andra hundar här.”
Men flickan satte sig ner framför buren, som om hon växt fast i golvet.
“Den här vill jag ha,” sa hon bestämt.
“Va? Elsa, nej, det går inte. Titta på honom han är väldigt sjuk. Dessutom är pitbulls farliga.”
Den anställde, som presenterade sig som Erik, skakade sorgset på huvudet.
“Bosse är inte farlig. Han är mer bruten. Han blev övergiven som valp för att de tyckte han var ful. De hittade honom sjuk, full av infektioner. En familj adopterade honom, men lämnade tillbaka honom efter några veckor de sa att han var för apatisk.”
Linda kunde känna hur medlidande och förnuft kämpade inom henne. Hemma väntade ett litet barn, ordning, värme. Varför skulle de ta med sig så mycket problem?
“Han har allvarliga hudproblem, behöver operation, det blir dyrt,” fortsatte Erik. “Vi har inte råd här. Om ingen adopterar honom inom en månad” Han tystnade.
“Ni måste avliva honom,” viskade Linda knappt hörbart.
“Tyvärr, ja.”
Elsa satt hela tiden kvar framför buren, utan att släppa hunden med blicken.
“Lilla hunden,” kallade hon varsamt. “Lilla hunden, titta på mig.”
Ingenting hände.
“Jag heter Elsa. Och du heter Bosse?”
Linda var på väg att lyfta upp dottern och gå, men något hejdade henne.
“Han heter Bosse,” sa hon.
“Bosse,” upprepade Elsa. “Vackert namn. Bosse, vi kan vara vänner.”
Och plötsligt hände något mirakulöst. Hunden lyfte långsamt huvudet och mötte Elsas blick. I hans ögon låg en sorg så djup att Lindas hjärta värkte.
“Får jag klappa honom?” frågade flickan.
“Jag vet inte” tvekade Erik. “Han är rädd för människor, låter inte någon komma nära.”
“Får vi försöka?” Hennes röst var så ödmjuk att det var omöjligt att säga nej.
Erik öppnade bur
