“Mamma, åk inte iväg”
Efter middagen satte sig mamma bredvid och lade armen om axlarna på sjuårige Viktor. Han spände sig. För den gången detta hände sist, sa mamma att hon skulle åka på en affärsresa i några dagar och att Viktor skulle bo hos hennes väninna, tant Lotta. Det kunde vara okej, men tant Lotta hade en dotter, Ella, som var otroligt elak och högfärdig. Hon tjallade jämt på honom och kallade honom för “lillfisk”.
“Åker du på affärsresa igen? Jag vill inte till tant Lotta. Ella är så elak,” sa Viktor och tittade på mamma.
Mamma log och rufade om hans stripiga hår. Viktor vågade sig på mer.
“Mamma, snälla, ta med mig,” började han övertala henne.
“Jag kan inte. Jag kommer vara upptagen hela dagarna. Vad ska du göra där ensam?” Hon reste sig från soffan och gick nervöst runt i rummet.
“Du sa ju att jag är stor nu. Jag vill inte till tant Lotta och Ella. Kan jag inte bo här ensam?”
“Slå inte ifrån dig!” snäste hon. “Du är för liten för att bo ensam. Och om något händer? Vill du inte till tant Lotta, så kan jag ta dig till farmor istället.”
“Till Göteborg?” sa Viktor glatt, och hans ögon lyste.
“Nej, jag tar dig till din pappas mamma.”
För Viktor var det nytt att han hade en farmor till. Han hade aldrig träffat henne.
“Jag vill inte,” sa han för säkerhets skull.
“Jag frågar inte. Packa dina skolböcker och det du vill ha med dig. Jag ska packa dina kläder.”
Viktors hjärta bultade av oro. Förra gången mamma lämnade honom hos tant Lotta tog han inga kläder med sig. Det betydde att mamma skulle vara borta länge.
“Jag vill inte åka någonstans med kläder. Kan jag inte följa med dig?” gnällde Viktor.
“Sluta nu! Män gråter inte.”
“Jag är ju en pojke, ingen man,” snyftade Viktor.
På morgonen tog han lång tid på sig att klä sig, hoppades att mamma skulle ändra sig eller att hon inte skulle orka och låta honom stanna hemma. Mamma skrek att taxin redan väntade och att de inte ens skulle hinna äta frukost på grund av honom.
De körde genom hela stan i taxin, tog hissen långt upp. Viktor stirrade på siffrarna. Hissen stannade på elfte våningen, dörrarna öppnades, och mamma knuffade honom mot en järndörr.
Dörren öppnades av en kvinna som inte alls såg ut som en farmor. Hon hade en lång röd morgonrock med guldfåglar på och en hög frisyr. Hon betraktade Viktor med en äcklad min, som om hon sett en råtta. Mamma brukade skrika vid råttor. Den här kvinnan skrek inte, men hennes blick lovade inget gott.
Vuxna brukade säga: “Vem har vi här?” eller “Vilken fin pojke!” när de träffade honom. Kvinnan sa inget sådant, hon bara tittade på Viktor och sedan på mamma.
“Hej, Margareta. Tack för att du tog emot Viktor. Här är hans kläder. Jag har skrivit hans schema, vad han gillar att äta, skolans adress…”
“När kommer du tillbaka från din… ‘affärsresa’?” sa “farmorn” med en hes och grov röst, nästan som en mans.
“Kanske är hon en man i förklädnad?” tänkte Viktor.
“Om en vecka, eller tidigare,” sa mamma.
Vikors hjärta sjönk. Han tittade upp på mamma med ögon fulla av sorg, förvåning och tårar.
“Åk inte. Mamma, snälla, ta med mig,” försökte Viktor en sista gång och grep tag i hennes kappa.
“Farmorns” händer knep hårt om hans axlar. Viktor släppte förvånat mammaHan hörde dörren stängas bakom henne med en knäpp som lät som en sista, outtalad förlust.
