Jag var 16 år gammal när jag blev gravid med en kille jag var väldigt förtjust i. Jag hade dejtat Erik i ett år innan jag blev gravid. Erik gick i samma klass som jag. När vi fick reda på att jag var gravid blev vi rejält skraja, så vi sa ingenting till våra föräldrar. När mina föräldrar till slut fattade misstankar, blev de så ilskna att min mamma nästan glömde att sätta på kaffet.
Vår familj var lite av ett mönsterexempel i villakvarteret utanför Uppsala. Jag var enda barnet och pluggade som om det vore en sportgren. Erik och jag var båda duktiga i skolan, så våra föräldrar drömde såklart om Chalmers, KTH och fina framtida karriärer. En bebis passade liksom inte in i deras bild av framtiden.
Mamma satte ned foten och krävde att jag skulle göra abort. Det var fortfarande möjligt och allt gick, på sitt sätt, smidigt.
Erik och jag gick tillbaka till våra vanliga liv, traskade vidare med skolan, kom in på universitetet och tro det eller ej ett år senare gifte vi oss. Mina föräldrar höll sig i bakgrunden den gången, de hade fått nog av inblandning. Nästan ironiskt blev jag gravid igen, och nu var alla överlyckliga farmor kom med hembakta kanelbullar och mamma köpte en minipyjamas till den kommande bebisen.
Men i sjätte månaden började jag blöda. Vår lilla pojke föddes alldeles för liten knappt 1,5 kilo. Och efter bara tre timmar gick han bort.
Det blev komplikationer. Läkarna kunde inte stoppa blödningen och var tvungna att ta bort livmodern. Jag kommer aldrig kunna få barn igen. Mamma kom till Akademiska och sa att hon var hemskt ledsen för att hon tvingat mig till aborten för flera år sedan. Men tomheten blev inte mindre för det.
Det finns ingen ångra-knapp för det förflutna, och vissa misstag är omöjliga att rätta till. Nu blir jag aldrig mamma, och det känns som om en nybakad kanelbulle utan kardemumma något viktigt saknas. Jag vet inte om Erik och jag kommer att klara oss och vara lyckliga tillsammans. För visst är barn så ofta limmet i en svensk familj och nu saknas vår pusselbit.
