Mitt liv har formats av min pappas frånvaro, och ju äldre jag blev desto starkare växte längtan efter att hitta honom och få svar på de frågor som gnagde inom mig. Min mamma var gravid med mig när han lämnade henne, vilket gjorde att hon fick bära ansvaret själv. Hon höll graviditeten hemlig av rädsla för det skvaller och den skam som kunde drabba henne, men min pappa valde bort sitt ansvar istället för att stå upp som far.
Jag har alltid uppskattat min flitiga mammas omsorg och uppoffringar. Hon jobbade hårt, och hennes kärlek märktes i de små godsakerna hon tog hem och de varsamma pussarna på pannan innan jag somnade om kvällarna. När jag blev äldre växte min nyfikenhet kring min pappa, men jag vågade aldrig fråga mamma rakt ut, då jag inte ville såra eller tynga henne mer.
Efter många år av att ha saknat honom tog jag mod till mig och började leta. Bland mammas sparade saker hittade jag papper som avslöjade hans namn, efternamn och adress. Förvirrad över hur jag skulle gå vidare försökte jag leta efter honom på nätet utan resultat. Av en slump träffade jag på nätet en jämnårig tjej från samma stad där pappa bodde. Hon erbjöd sig vänligt att hjälpa mig, och beslutsamt reste jag till adressen.
Tyvärr var min pappa bortrest med sin nya familj just då. Men min nya vän gav sig inte; hon pratade med grannarna som till slut bekräftade att pappa och hans nya familj verkligen bodde där. När de återvänt, försökte hon återigen ta kontakt med honom för min skull.
Svaret jag fick från pappa var sårande. Han vägrade träffa mig och sa att han byggt upp ett nytt liv med sin familj och inte ville riskera det för någon han såg som en främling även om den främlingen var hans eget barn. Hans avvisande slog hårt, men jag började ana klokskapen i mammas ord.
I backspegeln såg jag att mitt sökande efter honom kanske varit förhastat utan att tänka på de möjliga följderna. Hans vägran att erkänna mig hade bara fördjupat tomrummet jag burit på hela livet. Kanske var det dags att acceptera sanningen och finna styrka och tröst i den kärlek och omsorg min lojala mamma gett mig, för ibland är det kärleken vi får inte den vi saknar som gör livet helt.
