**Dagboksinlägg**
*Fredag, 13 oktober*
– Jag tror inte det! Det här går ju inte att fatta! – skrek Ebba och viftade med händerna. – Hur kunde du göra så här mot mig, mamma?
– Ebba, snälla, lugna dig nu – försökte Birgitta ta sin dotter i handen, men hon drog undan. – Vi kan väl prata lugnt om det här?
– Lugnt? – Ebbas röst gick upp i falsett. – Efter det du har gjort? Förstår du att jag nu är ett skämt i hela stan?
– Överdriv inte. Vilken stan? Vi bor ju inte ens mitt i city.
– Mamma! – Ebba grep sig om huvudet. – Låtsas du medvetet att du inte fattar, eller förstår du verkligen inte?
Birgitta sjönk tungt ner i soffan. Vid sextiotvå års ålder ansåg hon sig fortfarande vara ung och energisk nog att ordna sitt vuxna barns liv. Men nu kände hon sig för första gången på länge gammal och trött.
– Jag ville bara hjälpa till, sa hon lågt. – Du sitter ju ensam hela tiden, går ingenstans. Sen skilsmässan har du blivit så inåtvänd.
– Det är min ensak! – exploderade Ebba. – Min! Jag är en vuxen kvinna, fyrtioett år gammal!
– Det är just därför jag oroar mig. Tiden går, och du…
– Och jag vadå? Att ingen vill ha mig? Att jag är så ful?
Birgitta skakade på huvudet.
– Du är min vackra, smarta flicka. Men du har blivit för stolt. Männen vågar inte komma fram till dig.
Ebba vankade av och an i rummet och fumlade nervöst med bältet på morgonrocken. Morgonsolen fyllde det lilla vardagsrummet med gyllene ljus, men stämningen i lägenheten var elektrisk.
– Mamma, hur kunde du lägga en annons i tidningen? – suckade Ebba. – Och sådan där annons…
– Vad var det för fel med det jag skrev? – frågade Birgitta sårat. – Det var ju helt vanliga ord.
– Vanliga? – Ebba drog fram en hopvikt tidning ur fickan och vecklade ut den. – Hör här: »Söker en seriös man till min vackra, hemmastuga dotter på 40 år. Hon jobbar som ekonom, dricker inte, röker inte, gillar att laga mat. Kontakta mig som är hennes mamma via telefon.« Till mamman, för fan!
– Vadå för fel med det? – Birgitta förstod inte.
– Fel? Som om jag vore en vara i affären! Och varför ska de kontakta dig och inte mig?
– För att du aldrig skulle välja någon. Du hittar alltid något fel.
Ebba sjönk ner i fåtöljen mittemot modern och gömde ansiktet i händerna.
– Mamma, jag får samtal hela dagen. Fattar du? Igår ringde en gubbe på sjuttio och frågade om jag kunde laga köttbullar och var beredd att flytta till hans gård med tre kor.
– Den var ju inget vidare, det håller jag med om, – sa Birgitta. – Men hur var de andra?
– Vilka andra? – Ebba såg förfärad ut. – Mamma, det här är så förnedrande! Som om jag inte kan hitta en karl själv.
– Kan du det?
Frågan var stilla men träffade mitt i prick. Ebba teg, för hon visste att mamman hade rätt. Efter skilsmässan från Henrik hade fyra år gått, och hon hade inte träffat någon som intresserat henne.
– Det betyder inte att jag måste söka via en tidningsannons som på nittiotalet, muttrade hon.
– Hur då annars? Via nätet? Du kan ju knappt använda en dator.
– Jag skulle lära mig.
– Jaha, som du lärde dig under dessa fyra år.
Birgitta reste sig och gick mot köket.
– Ska du ha te? – ropade hon. – Eller vill du ha lite vallmo istället?
– Mamma, var inte elak, – följde Ebba efter.
I köket luktade det nybakta. Birgitta bakade alltid när hon var nervös. Idag stod det kålpajer, äppelplättar och småkakor på bordet.
– Bakade du hela natten igen? – frågade Ebba och log ofrivilligt.
– Jag kunde inte sova, – erkände mamman. – Tänkte på hur jag skulle prata med dig.
– Du borde ha tänkt på det innan du la annonsen.
Birgitta satte på vattenkokaren och tog fram två koppar ur skåpet.
– Ebba, tänk efter nu. Du jobbar i ett helkvinnligt kontor, inga män där. Hemma sitter du med böcker och serier. När du går till affären har du på dig mjukisbyxor och ser ut som en tupplur.
– Jag ser helt normalt ut!
– För hemmet, ja. Men för män? När hade du klänning på dig senast?
Ebba funderade. Efter skilsmässan verkade hon ha glömt bort sin kvinnlighet. Jeans, tröjor, gympaskor – det var hela garderoben.
– Det är ingen anledning att lägga en annons, – upprepade hon envist.
– Vad är då en anledning? Sitta och vänta på att prinsen på den vita hästen ska banka på dörren?
Vattenkokaren visslade. Birgitta hällde upp te och ställde fram en tallrik med kakor.
– Mamma, hur många samtal har du fått? – frågade Ebba försiktigt.
– Massor. Jag skrev upp allt i en liten anteckningsbok. Vill du se?
Hon drog fram en rutig skolbok ur lådan. På omslaget stod det med barnslig handstil: »Friare till Ebba.«
– Allvarligt? – fnös Ebba. – Som att jag vore fem år.
– Men allt är i ordning. Titta, den här Mikael verkade trevlig. Fyrtiofem år, ingenjör, skild, inga barn. Han lät artig.
Ebba tog boken och bläddrade. Birgitta hade noggrant skrivit ner namn, ålder, yrke och små kommentarer om varje man som ringt.
– Mamma, pratade du med dem alla?
– Självklart. Tror du jag ger bort min dotter till vilken främling som helst? Jag frågade om allt: jobb, inkomst, bostad.
– Låter som ett förhör, – skrockade Ebba.
– Javisst. Man måste ju veta vem man har att göra med.
Ebba läste moderns anteckningar och kunde inte låta bli att le. Birgitta tog verkligen saken på allvar. Vid vissa namn stod det kommentarer: »dricker«, »bor med mamma«, »söker hembiträde«, »gift, ljuger«.
– Varför är den här Anders struken?
– Han började prata om sängen direkt. Jag sa att min dotter är en respektabel kvinna, men han blev ohövlig.
– Aha. Och den här, Stefan?
– Han verkade bra. Fyrtiotre år, byggprojektledare, egen lägenhet. Änka, vuxen dotter som är gift.
Ebba lade ifrån sig boken och såg allvarligt på mamman.
– Mamma, tror du verkligen att man kan hitta någon normalt på det här sättet?
– Varför inte? Förr i tiden fannsEfter att ha träffat flera av männen från mammans lista insåg Ebba att ibland är det de oväntade vägarna som leder till den riktiga lyckan.
