“Mamma, pappa hade rätt när han sa att det inte står helt rätt till i huvudet på dig! Nu ser jag själv att du inte är klok. Har du funderat på att söka hjälp?”
Annika Margareta tittade förvånat på sin son. Visst, han hade alltid varit en svår pojke, men att så här rakt upp och ner säga sådana saker till sin egen mor…
…Annika Margareta kunde aldrig ha trott att hon skulle skilja sig efter tjugofem års äktenskap. Men det var hon som tog initiativet.
En dag insåg hon plötsligt att hon inte alls kände sin man. Efter så många år borde man ju kunna en person in och ut. Men… Så blev det inte. Anders visade sig vara en hård och känslokall människa.
När Annika plockade upp en liten, utsvulten valp från gatan så mager att man kunde räkna revbenen exploderade han av ilska.
“Annika, har du inget bättre för dig? Varför tog du med den där ynkliga lilla själen hit?” skrek han genom hela lägenheten.
“Anders, hur kan du säga så?” undrade hon uppriktigt. “Titta på honom. Han är ju bara skinn och ben. Skulle du kunna gå förbi utan att hjälpa?”
“Alla andra gör det, men inte du? Är du Fröken Rädda-Alla-Djur eller? Du är den enda som tar så här på allvar, eller?”
Den dagen grät Annika Margareta länge. För valpens skull, som knappt kunde stå på sina egna ben, och för att hennes man visat en sida av sig hon inte kände igen.
Nej, han hade aldrig varit perfekt, men hon hade försökt se mellan fingrarna med hans brister. I grund och botten trodde hon ändå att ingen människa var felfri.
Men den dagen gick Anders över en gräns. “Hur kan man vara så här hjärtlös?” snyftade hon. “Är det verkligen så svårt att visa lite medmänsklighet? Hur kan man bara gå förbi ett hjälplöst djur?”
Det slutade inte med ett gräl. Hennes man lät henne förstå, på alla sätt, att “den där ynkliga lilla varelsen”, som han kallade valpen, irriterade honom.
“När ska du bli av med den? Hur länge ska jag behöva stå ut med den här halvdöda kräken?”
“Halvdöd” kallade han valpen bara för att den var mager och skakade, trots att lägenheten var varm.
Istället för att hjälpa sin fru att få valpen på fötter och hitta ett bra hem åt den, försvann han till garaget och hängde med sina polare lika tråkiga typer som själva flytt hemmet för att slippa sina fruar.
När Anders kom hem sent och berusad började han klaga igen på sin fru och “den där skrällen” hon tagit med sig.
“Att du inte gillar djur, det kan jag förstå,” tänkte Annika Margareta medan hon satt i vardagsrummet. “Men bryr du dig inte om mig heller? Ser du inte hur svårt jag har det?”
Ja, Annika hade det inte lätt. Hon var tvungen att ta ledigt från jobbet för att ta valpen till veterinären eller gå ut med den.
Och hon vågade inte lämna den ensam med sin man. Efter alla dessa år kände hon honom inte längre. Man visste aldrig vad han kunde göra, speciellt nu när han börjat dricka mer.
En dag, mitt på jobbet, kände hon plötsligt en klump i magen. Ni vet, när hjärtat drar ihop sig och det känns som om någon klöser inuti bröstet?
Hon bad om ledigt, skyllande på dåligt mående. När hon kom hem tidigare än vanligt fick hon syn på sin man mitt i en illgärning.
Han var på väg ut med Ludde mot garaget. Förmodligen tänkte han göra sig av med honom för gott. Det här kunde Annika inte förlåta. Så hon skickade in skilsmässopapperen.
“På grund av en hund?” vrålade Anders med armarna i vädret. “Har du tappat förståndet helt på din ålderdom?”
Annika ignorerade hans ord. Gammal kände hon sig inte, och galen var hon inte heller. Hon insåg bara att hon inte kunde leva med honom längre.
De hade en vuxen son, Viktor, som bodde med sin flickvän i en annan stad. Men han tog ändå sin pappas sida:
“Mamma, är du helt från vettet? Kan man verkligen förstöra en familj för en hunds skull?”
“Det finns ingen familj kvar, Viktor,” suckade Annika Margareta. “Och jag skiljer mig inte på grund av hunden, utan för att din pappa har förlorat sin mänsklighet.”
“Man behöver inte älska djur, man kan ignorera dem, men att orsaka dem smärta… Nej, en normal människa, och framförallt en man, skulle aldrig göra så!”
Hennes förklaringar övertygade inte sonen. I protest, och förmodligen av manlig solidaritet, slutade han prata med henne.
Han sa bara att det inte var hans pappa, utan hon, som förlorat sin mänsklighet för hon lämnade honom utan tak över huvudet.
Lägenheten hade hon ägt sedan före äktenskapet, så Anders kunde inte kräva hälften. Han hade ett hus på landet, men eftersom han knappt varit där sedan hans föräldrar gick bort, var det oklart om det ens stod kvar. Men det brydde sig inte Annika om.
Anders hade gjort sitt val. Ingen tvingade honom att bli en hårdhjärtad “omon”. Hon vågade knappt tänka på vad han skulle ha gjort med valpen om hon inte kommit hem i tid.
Så hon stannade kvar med Ludde. Hon fick honom på fötter, gav honom tillit till människor igen. Först tänkte hon hitta ett nytt hem åt honom, men hon bestämde sig för att behålla honom.
“Om jag tog dig, så är det mitt ansvar nu,” sa hon till den lilla lurven.
“Voff!” svansade Ludde glatt. Han ville inte lämna den här kvinnan.
En tid senare började Annika, när hon hade ledigt, besöka ett lokalt djurhem. Hon ville hjälpa de djur som blivit övergivna. Precis som hennes ex-man.
“Vi har ont om pengar,” sa chefen för djurhemmet med sorgsen röst. “Vi kan inte ens betala personalen ordentligt. Om vi ens lyckas skrapa ihop något, är det bara småpengar.”
“Oroa dig inte,” svarade Annika Margareta. “Jag gör det här för sakens skull.”
Så hon började komma några gånger i veckan tillsammans med Ludde.
Där träffade hon en till hund. Eller rättare sagt, det var Ludde som presenterade henne för en gammal labrador som hette Bruno.
Bruno låg mest i sin bur och väste när någon försökte få upp honom. Personalen kallade honom “Bruno-brummet”.
Annika hade sett honom förut, men nu tittade hon ordentligt. Det var en hund med sorgsna ögon, precis som Ludde en gång haft. Hur kunde hon ha missat det?
Hon gick in i buren, satte sig bredvid honom och strök honom över huvudet.
Hon ville se minsta gnista av glädje i hans blick. Men det fanns ingen.
Så hon började till
