Max, en pojke i femte klass, har alltid beundrat lilla Elin, hans yngre granne. Hennes långa, ljusa flätor och charmiga ansikte, prickigt av fräknar, fångade hans blick. Max brukade ofta följa Elin hem, för att skydda henne från de äldre pojkarna i kvarteret som gärna retade de mindre barnen. Men allting förändrades den där dystra tiden när Elins pappa blev svårt sjuk och gick bort, efter många långa månader av kamp.
Elins mamma klarade aldrig riktigt att hantera förlusten, och började söka tröst i flaskan. Hemmet försummades allt mer, och ibland glömde hon till och med att ge Elin mat. Till slut slutade Elin helt att gå till skolan. Först trodde Max att hon kanske var sjuk, men när veckorna blev till månader, började han känna en djup oro över hennes frånvaro. Han vågade sig till sin egen mamma och frågade försiktigt om Elin.
Hans mamma berättade varsamt: Max, Elin har fått flytta till ett barnhem. Det gjorde ont i Max, och han förstod att han kanske aldrig skulle få se henne igen. Åren rullade förbi, och Max blev vuxen. Efter att ha tjänat sitt år i Försvarsmakten återvände han till sin hemstad, Uppsala. En vårdag råkade han möta Elin av en slump. Hon gick sida vid sida med sin make, med en rund mage under kappan som visade att hon väntade barn. Det var uppenbart att hennes tid snart var kommen. Men deras möte blev flyktigt, och sedan gick fyra år före deras vägar korsades på nytt.
När de möttes igen hade Elin flyttat tillbaka till Uppsala. Nu var hon ensamstående, då hennes man tragiskt förlorat livet i ett slagsmål på gatan, utslagen av sitt alkoholmissbruk. Elin hade bara sin lille son att ta hand om. Varje gång Max såg henne väcktes något inom honom, en varm känsla som steg i bröstet. Det kändes som att deras öden var sammanflätade. Både Elin och hennes pojke behövde någon, och Max visste att han hade en viktig roll att spela i deras liv. Och det var precis så han gjorde.
