**Dagboksinlägg**
Min mor låtsas vara sjuk för att slippa jobba och lever på vår bekostnad.
Min mor har aldrig haft minsta lust att arbeta. Så länge min far levde behövde hon inte oroa sig han skötte allt, tog hem pengarna, och hon stannade hemma och njöt av sin roll som hemmafru. Men nu, efter hans bortgång, verkar hon tro att det är mitt och min frus ansvar att försörja henne. Och vi håller inte med.
Min mor gifte sig väldigt ung bara 19 år gammal. Min far, sex år äldre, hade redan examen, ett stabilt jobb och tjänade tillräckligt för att försörja en familj utan problem.
Hon älskade att berätta deras kärlekshistoria, som om det vore en saga kärlek vid första ögonkastet, den där blicken som förändrade allt, plötslig säkerhet om att han var hennes livs kärlek.
Jag trodde på det… tills jag var femton. Då förstod jag sanningen: min mor hade aldrig velat studera eller bygga en karriär. Äktenskapet var för henne den perfekta lösningen, en biljett till ett enkelt liv utan ansvar.
Hon blev snabbt gravid, födde mig och bestämde sig för att vara hemma på heltid ingen förskola, ingen barnskötare, ingen hjälp utifrån. Min far, beskyddande och stolt över att kunna ge henne detta liv, accepterade utan diskussion.
Jag sattes aldrig i förskolan, men jag var ingen svår unge. Min mor lämnade mig i en sandlåda, och jag lekte ensam. Hon gav mig leksaker, och jag kunde underhålla mig i timmar utan att störa henne.
Hon försökte aldrig utbilda sig eller lära sig något nytt. Ingen examen, inga färdigheter, inte en enda arbetsdag utanför hemmet. En “professionell” hemmafru, som hon själv sa med stolthet.
Jag har aldrig dömt hennes livsval. Om min far accepterade det, var det inte min sak att ifrågasätta.
Men när han dog, kollapsade allt för henne. Hon ordnade inte begravningen, hanterade inga papper hon låg bara i sängen och stirrade i taket, upprepade om och om igen: “Hur ska jag klara mig? Hur ska jag överleva?”
Först trodde jag hon sörjde på riktigt. Men så småningom insåg jag: det var inte min fars bortgång som krossade henne, utan förlusten av hennes ekonomiska trygghet.
Min far hade lämnat besparingar, men det var uppenbart att pengarna inte skulle räcka för evigt.
Efter sex månader fick hon en “briljant idé”: sälja vår trea och köpa två mindre lägenheter en till henne och en till mig. Men hon ville att min skulle hyras ut så hon kunde leva på hyran.
I hennes huvud var det en perfekt lösning. I verkligheten var det en illusion. Pengarna från försäljningen räckte aldrig till två bostäder. Och även om de hade gjort det varför skulle jag offra min framtid för att hon skulle kunna fortsätta att inte göra något?
Min fru och jag betalar redan av ett bolån. Vi har inte råd att försörja någon annan. Så jag sa klart och tydligt: “Mamma, du är vuxen. Det är dags att jobba.”
Hon protesterade, men motvilligt hittade hon ett jobb på en närbutik. Och där började tragedin.
Varje telefonsamtal var en klagan: “Jag är utmattad! Mina ben gör ont! Jag klarar inte det här!”
Varje vecka grät hon i telefonen, bad mig om hjälp, sa att hon inte orkade mer.
Sedan, förra vintern, hände det hon halkade på is och bröt benet. Två månader i gips, oförmögen att röra sig. Naturligtvis sa hennes arbetsgivare upp henne. Och vem fick ta över?
Vi.
Vi betalade hennes hyra, mat, mediciner. Vad mer kunde vi göra?
Men när hon återhämtat sig, upptäckte hon plötsligt andra hälsoproblem.
Högt blodtryck. Migrän. Ryggvärk. Yrsel. Vilken sjukdom som helst, hon påstod sig ha den.
Läkarna gjorde undersökningar. Inget allvarligt. Men hon spelade så övertygande att vi fortsatte ge henne pengar, skuldmedvetna över tanken att lämna henne åt sitt öde.
Tills jag sa stopp.
Den här månaden nådde jag min gräns. Jag betalade hennes räkningar, gav henne 10 000 kronor och sa: “Det här är sista gången. Från och med nu får du klara dig själv.”
Hon brast i gråt, kallade mig en otacksam son, anklagade mig för att överge henne.
Men ärligt? Jag bryr mig inte. Hon är en frisk kvinna. Om hon vägrar arbeta kan hon väl hitta en rik man som tar hand om henne. Vid 55 år har hon fortfarande utseendet för det.
Så säg mig, är jag för hård? Eller har jag äntligen tagit rätt beslut?
**Lärdom:** Att sätta gränser är inte grymhet det är nödvändigt för att skydda sig själv och de man älskar. Ibland måste man låta andra ta ansvar för sitt eget liv.
