För länge sedan, förra året, gjorde min mamma något oväntat hon bestämde sig för att börja ta betalt av oss för grönsakerna från sin trädgård. Hon sa att vi aldrig kom dit och hjälpte henne, att det fick vara så nu. Vem var det annars som betalat för vattenledningar, växthus, och för hjälpredorna som grävde och hjälpte henne anlägga odlingslådorna? Det glömde hon visst ganska snabbt.
Grönsaker och frukt hade vi annars alltid köpt billigt i ICA-butiken.
Vi hade aldrig någon egen sommarstuga. Vi bodde mitt inne i Stockholm, och pappa hade förmodligen aldrig sett hur potatis växer innan de hamnar i nätpåsarna på Willys. Mamma, däremot, hon kom från landsbygden i Småland, och hon hade sedan barndomen varit van vid bondgård och morfars grönsaksland. Men den romantiken längtade hon inte tillbaka till på gamla dar.
Under pappas livstid behövde vi aldrig odla för att klara oss. Han försörjde familjen, även när det ibland verkade omöjligt. Mamma jobbade också, men det var pappa som stod för det mesta.
Egentligen förändrades inget avsevärt efter honom heller. Jag blev vuxen, jobbade, och kunde hjälpa till. Vi delade på hushållsekonomin så länge jag bodde hemma jag flyttade först när jag och min man gifte oss för två år sedan.
Förra året gick mamma i pension och ville köpa en liten torpstuga utanför Uppsala. Hon bara längtade tillbaka till dofterna och sysslorna från sin mormors stora trädgård. Hon tog ut sina sparade pengar från banken och slog till. Jag hade kanske inte själv valt det där torpet, men det var ju hennes dröm.
Självklart fick min man och jag skjuta till pengar för att fixa till stugan och trädgården. Vi hade möjlighet, båda hade bra jobb så vi hjälpte till med det viktigaste: el, indraget vatten och en inglasad veranda. Något slott var det så klart inte, men ändå.
Vi var tydliga skulle vi pusha jorden och rensa ogräs varje helg och semester? Nej! Vi är storstadsfolk, trivs bäst på café, umgås med vänner eller sover ut på helgmorgnar. Grävjobb i jord var inget för oss, så mycket sa vi.
För den lättjan fick vi många pikar av mamma, men det brukade tystna så fort vi fortsatte bidra ekonomiskt när det behövdes. Och det var ofta växthusen skulle byggas, bäddarna anläggas, jord köpas, buskar dras upp. Vi betalade för allt sådant arbete och även för taxi när hon hade storhandlat och inte orkade bära.
Ibland skickade hon bilder på sina blommor, morötter och bär hur vackert och prydligt allt blivit, och så stolt hon var. Men jag blev inte särskilt engagerad, allt sånt där var främmande för mig. Till slut skickade hon dock en bild på stora, röda jordgubbar.
Jordgubbarna var verkligen fina och jag blev sugen, mindes smaken från min barndom, kände hur det vattnades i munnen. Jag bad henne plocka undan ett kärl åt mig, så kunde jag svänga förbi efter jobbet. Men det föll mig aldrig in att hon då skulle börja skicka bilder på olika burkar och förnöjt skriva ut prislappar i kronor.
Jag fick läsa om hennes sms flera gånger. Trodde först att jag missförstått henne tänkte hon verkligen ta betalt för jordgubbarna? Men jo, så var det.
Och vad hade du annars väntat dig? Jag sliter här, bär vatten, rensar ogräs, allt själv! Du och din man har inte hjälpt till en enda gång, varför skulle ni få något gratis? Den som inte jobbar får heller inte äta, det har ni väl hört förut, klargjorde mamma med bestämd röst.
Jag påminde henne om att vi hade gjort mycket för att hennes trädgård alls skulle bli till. Men då blev hon nästan arg: Hur kan du ens tala så till din egen mor?
Jag hade ingen tanke på att köpa mat från mamma på princip. Vill hon göra affärer fick hon gärna sälja till någon annan. Jag och min man köper det vi behöver på torget i stan, det är enkelt nog. Och visst har hon försökt sälja både gurkor och sommarsquash efter det med men vi tackar artigt nej.
Vi kommer inte längre lägga pengar eller tid på hennes trädgård bara på viktiga saker, som medicin eller akuta kostnader. Men för att hålla hennes jordbruk igång nej, det är inte vår sak längre.
