Mamma Kajsa
Vad är det du snörvlar så med? Du får det att låta som ett akvarium! Ute är det redan så fuktigt, och här sitter du och odlar din egen lilla dimma!
En stor, bastant kvinna likt ett rödträhus slog sig ner bredvid Kerstin på bänken på Stockholms Centralstation. Allting flöt i ett drömtöcken, oformligt och samtidigt oförklarligt klart. Det luktade blöt asfalt och sur maskros, och himlen hängde som ett vått garnityr över staden.
Så kvavt idag! Och så började regnet, förstås Nu är det som att sitta i en fuktig bastu! Bara halva dagen har gått och jag är redan så blöt att man kunde vrida ur mig!
Kvinnan rotade i sin oändligt bottenlösa väska och plockade fram en gammal vattenflaska i plast, slitna fingrar pillade på korken tills den öppnades med ett svagt plopp.
Vill du ha, Kerstin? Hon räckte över flaskan. Folk säger att det lugnar nerverna att dricka vatten. Men inte för mig. Kanske om jag drack en hel Tullingesjön men ändå skulle hjärtat slå som vanligt.
Kerstin blängde skrämt på sin bisarra bänkgranne. Varför hade universum dessutom skickat den här kvinnan till henne, som grädde på moset till allt annat? Förmodligen för något oförlåtligt brott i ett tidigare liv där diplomerad dumhet var hennes enda försyndelse.
Kerstin hade alltid haft svårt för överviktiga. De gav henne ångest. Hur kan man låta sig själv bli sådan? Kan man inte bara göra några situps, äta mindre, tänka på att man finns tillsammans med andra? Allt det dära vecken, de stora kläderna, svetten, den där särskilda doften… Usch! Hon mindes sitt och väninnornas besök på Yasuragi i Nacka, där de såg en kvinna simma i poolen.
Jag går inte ner i poolen! ropade Linnea, hennes bästa vän, och sträckte sig sensuellt i solljuset. Inte så länge Ja, ni ser ju själva! Hon pekade blygt med tummen över axeln.
Men vi hade ju tänkt vara här hela dagen? protesterade Vera.
Med det där? Linnea såg rysligt överlägsen ut. Jag kan knappt titta ditåt, än mindre bada bredvid! Fattar ni inte jag blir illamående!
Det blev en lång, hackig utläggning, som Kerstin helst ville glömma. Även om hon skämdes över sin väns utbrott kunde hon inte neka till att hon delade känslan. Vissa saker gick bara inte. Klarar man inte av att ordna till sig stanna då hemma, sa Linnea, och kanske låg det något i det.
Och nu satt hon här, bredvid en kvinna tredubbelt större än wellnesskroppen från spat. Och inte nog med det, kvinnan pratade och pratade! Men benen ville inte lyda och Kerstin satt kvar, utpumpad. Tårarna hade redan runnit i timmar, och nu betraktade hon mest den spruckna kakelväggen framför sig, oförmögen att ta sig någonstans. Var annars än stationen kunde man sitta och försvinna?
Den stora kvinnan började plötsligt samtala med rummet, rösten mjuk.
Så stilig du är Ingen resväska, ingen ryggsäck. Du reser ingenstans. Väntar du på någon? Eller har du ingenstans att ta vägen?
Kerstin ryckte till och mötte till slut den vänliga blicken. Ett ansikte, rödblommigt som en midsommarjack, ögonen tindrade av godhet. När hennes underläpp började darra och gråten brast ut så vilt att hon inte kände igen sig själv, kastade sig kvinnan om henne, omfamnade och vaggade. Kerstin kunde aldrig förklara senare varför hon släppte taget om sig själv i famnen på den här främlingen.
Hon grät, med ansiktet mot ett blommigt tygstycke, och plötsligt la hon märke till doften ingen svett, alls, utan söt, tyst blomdoft, som av maskros eller nytvättad tvätt i björklöv. Berodde det på tvättmedlet, eller hade kvinnan doppat blusen i tusenskönor och sommarnätter? Det luktade precis som hennes mammas händer, de hon nästan glömt för länge sedan, för mamman dog innan Kerstin fyllt fem. Enda minnet var från en dröm, där en myr full av blommor och kransar var hennes lekplats.
Varför drar du dig undan? Har någon varit dum mot dig?
Kerstin skakade ordlöst på huvudet, men nickade sedan ändå.
Usch, sånt folk Hur kan man göra illa ett sådant barn! sade kvinnan och grävde fram smörgåspapper och ett rött äpple ur väskan. Nu ska du äta!
Det doftade så, Kerstins magknip snörptes till av hunger. Hon hade inte ätit på hela dygnet, och i plånboken fanns inte en enda krona.
Varsågod! Kycklingskinka. Nyttigt! Ät, du, du är ju spinkigare än en fjädermoppe!
Jag äter inte kött… Kerstin svalde, vände sig bort, pinad.
Vadå? sade kvinnan och tryckte bestämt mackan i hennes hand, delade samtidigt äpplet i en skicklig rörelse.
Ingenting… mumlade Kerstin och tänkte att beslutet att försöka ta ett tåg någonstans ändå var mot bättre vetande. Men hon bet i smörgåsen och världen blev plötsligt en bättre plats.
Gott? Där ser du! Resten är bara dumheter!
Kvinnan flyttade lite på sig, bekräftade världen runtomkring med en nick, såg på Kerstin så hon nästan började hunka på den andra mackan.
Ät ordentligt! Och berätta nu, varför sitter du här ensam, utan packning och, jag vågar gissa, utan pengar också?
Hon nickade, torkade nya tårar.
Vänta lite med gråten! Börja från början, så sorterar vi ut det sen.
Kerstin ville inte berätta. Men det fanns inget val; hela livet var bara ett krossat äggskal, ändå det enda hon hade att hålla i.
Hon hade rymt kvällen innan. Pappan hade sagt de där orden: att han faktiskt inte var hennes pappa, att en riktig dotter var på väg. Han, som alltid varit där, var tydligen ändå inte hennes blod, hon var adopterad som tre månaders baby, och mamman kunde hon aldrig fråga nu.
Styvmamma? Bara några år äldre, och från första mötet hade Mia spänt läpparna och bett henne vara snäll. Gnabb, tårar, utfrysning, som i billig kiosklitteratur. Kerstin hade blivit för van att pappa alltid fixade allt, att skyddet var självklart. Nu var det borta för alltid.
Sista samtalet knäckte henne, då pappan lade fram adoptionspappren och gav henne några papper att läsa. Men frågan om hennes biologiske pappa besvarades aldrig.
Ingenstans fanns att ta vägen när hon tidigt på morgonen äntrade Centralens marmorgolv. Mobilen död, inga riktiga vänner; all vänskap hade alltid varit avbryten av flytt. Det mesta i hennes nuvarande vänskapskrets gick ut på att peppa och ignorera allt, reflektionen av en fånig cartoon hon såg på teve en gång: Älska dig själv! Strunta i alla! Det lilla djävulsfiguren i serien hade blivit hennes maskot på ryggsäcken, tills hon tappade den.
Kvinnan på bänken lyssnade hela tiden, tyst. När allt var berättat fiskade hon fram servetter och torkade Kerstins tårar.
Sådär. Nu gör vi så här, flicka lilla. Du borde kontakta din far telefonen fungerar?
Den är urladdad.
Givetvis. Här, ta min. Hon tryckte en gammal Nokia i handen på Kerstin. Inte så modern, men dottern min köpte den. Bra ljud, stora knappar.
Skriv ett sms, så han vet att du lever. Man ska inte låta dem oroa sig i onödan, barn eller inte.
Kvinnan såg till så smset skickades, sedan reste hon sig och rättade till sin blus, blöt av både regn och tårar.
Förresten, jag heter Kajsa, men de flesta säger tant Kajsa. Jag bor ute på landet, i en by utanför Uppsala. Ska du följa med mig? Du har ju ingenstans att ta vägen ändå.
Varför då?
Varför inte? Man kan inte lämna ett barn vind för våg. Det är självklart, eller hur?
Men jag är ju inget barn
Jo, nog är du det. Kom nu! Vi måste köpa biljett, annars får vi vänta på nästa tåg.
Så hamnade Kerstin hos Kajsa Andersson.
På tåget frågade Kajsa ingenting. Senare skulle hon förklara att alla måste få prata när de vill, att det också kräver känsla att inte tränga sig på. I drömmen såg tåget ut som ett långt, böljande band av Pippi Långstrumpsgardiner, där människor och djur och stora bulliga kvinnor fladdrade förbi på rälsen utanför.
Kerstin somnade i stolen och vaknade först när någon ruskade henne över axeln.
Vakna lilla vän, vi är framme nu!
På perrongen kastade sig en lång, gänglig kvinna över Kajsa, så att väskorna flög.
Mamma Kajsa! Jag missade andra tåget! Jag var rädd att du inte skulle komma! Hur är det med Ninni?
Bara bra. Har styrt upp dem med Jari. Ska kolla till dem om några dagar.
Pratade du med läkaren?
Lovade ordna allt. Han är ung, men verkar vettig.
Vem är det där då? Kvinnan granskade Kerstin.
Fråga inget nu, Stina. Vi är hungriga efter resan.
Kerstin fnissade till när hon såg den gamla Volvon med kattgrafitti på motorhuven.
Vad skrattar du åt? Det är Sashas verk! A E R O kontnärskap!
Aerografi, rättade Kerstin och strök fingret över de fantasikatter som krälade över huven.
Mamma Kajsa, var hittar du så pålästa ungdomar? skrattade Stina. Kan du rita?
Gick ut konstskolan faktiskt.
Det måste Sasha höra om! Han är självlärd.
Vägen ut snirklade sig, och när bilen svängde kastade sig Kerstin mot dörren för att slippa se.
Ta det lugnt, Stina, det går ingenstans, harklade Kajsa med ett överseende leende.
De stannade utanför ett stort rödmålat hus. Flockar av barn mötte bilen som om det regnade äpplen från himlen.
Alla mina, ropade Kajsa triumferande. Men du, Kerstin, oroa dig inte. Jag bor ensam. De väntar bara på mig och det huset är alltid fullt ändå.
En vecka tog det för Kerstin att fatta vem som var vem. Det var som att leva i en saga där varje människa var ett eget kapitel. Stina kom med sin son och gav till slut en fullständig rapport:
Titta, här bor våra, visade hon på en rad faluröda stugor. Mona, Micke, Anja du såg dem ju när vi kom. På gatan bredvid Olof och Vera. Vera gifte vi nyligen bort. Längst bort bor jag, brorsan Sasha och Ninni. Ninni har Jari, han har hjärtfel. Sjukvården håller koll operation kanske behövs.
Men jag förstår inte ni är liksom inte släkt allihop?
Nej, det är ju det! Vi är alla barn, inte Kajsa egna. Vi är fosterbarn, varenda en.
Kerstin tvärstannade.
På riktigt?
På riktigt. Och det är en lång historia. Kom in!
Stinas kök var litet och handbroderade gardiner med blåklintprydda ängar hängde framför fönstret.
Fina va? Vickys.
Vem är Vicky?
Min flicka. Jag broderade när jag väntade barn på sjukhus för att inte bli galen av tristess. Vickys blåklint, Vannes vallmo, Lisas prästkragar.
Så vackert!
Mamma lärde mig. För jag kunde inget när hon tog hem mig.
Kerstin höll sin kopp.
Tog hem dig?
Ja. Min mamma drack. Jag minns knappt min barndom. Kajsa säger att man glömmer undan för att inte gå under.
Dissociativ amnesi, mumlade Kerstin.
Vad är det?
Minnesförlust. Tänkte plugga psykologi.
Varför blev det inte så?
Blev sjuk i två år innan gymnasiet. Opererade ryggen. Fick betala privat. Min pappa stod för det. Det gör han inte nu. Och jag vet inte hur jag ska få tag i pengar.
Lilla vän och ändå lär du dig. Berätta.
Jag rymde hemifrån vid tretton. Kunde inte bo kvar.
Var ska man ta vägen?
Ja, du. Hade några… inga riktiga vänner. Det blev stationen. Fanns några kronor, sen var det slut.
Kajsa hittade mig på perrongen i Uppsala. Gav mig mat och tog mig hem. Precis som med dig nu.
Stina berättade om livet i huset. Om Kajsa, och om hur alla blivit hennes barn. Kajsa, som dolt sin egen sjukdom diabetes, svagt hjärta för annars skulle ingen ge henne ansvar för fosterbarn. Hon behandlade och gömde sitt tidigare liv. Hur hon älskat, gift sig, brutit armen av kärlekens hand, alltid stark och ändå sårbar.
Hon var alltid så vacker. Hade flertal friarståg. Men livet är underligt. Hon kunde aldrig få egna barn efter det där men oss letade hon inte ens efter. Vi bara dök upp i hennes värld, likt harar ur en snöhög, varje gång någon trillade av, sögs vi in.
Och pengarna? Festen Pärchen.
Vem?
Pärchen, vi kallade honom så. Kajsa hittade honom på stan i Stockholm, han hade rymt ingen ville ta ansvaret, det var alltid saker galet med honom. Men Semir, hans pappa, var av de goda sorten, chef för halva Sveriges åkerier, men ändå mjuk. Han såg andras lidande och hjälpte. Nu får vi hjälp, från honom och andra, och Kajsa kallar det kunglig vänskap.
Det var så mycket att Kerstin knappt kunde svälja allting. Familjen, barnen, skrattet. Allt det där drömmen:
När de senare reste sig för lunch, såg hon sittplatsen en familj runt ett bord, barn, vuxna, män som pussade fruar, och ljudet av skratt och tallrikar.
Kerstin insåg att hon aldrig varit del av ett sånt bord. Hemma åt alla på olika tider. Hon åt oftast ensam, för att slippa intrycket att hon störde. Nu ville hon höra till och tårarna föll ner i soppan.
Ey! Jag har redan saltat! skrattade Stina och drog henne intill sig.
Den dagen berättade Kerstin för första gången hela sin historia, tårarna rann färdigt, och det mesta lossnade.
Du ska inte vara arg på din pappa. Han har ändå uppfostrat dig hela livet. Nu blev han väl för lycklig och tappade kompassen. Det är vanligt. Hellre det än tvärtom att bli så sårad att man stänger av världen, sade Stina.
När hennes pappa kom för att hämta henne, famlade han med blicken.
Jag vill inte. Förlåt pappa. Men jag kommer klara mig bättre så här.
Ska jag hjälpa dig med boende? undrade han.
Kerstin nickade mot Kajsa. Jag är tacksam om du hjälper mig i starten. Sen klarar jag mig själv. Du har lärt mig det.
Han betalade för universitetet. Kerstin blev så småningom en av Uppsalas bästa barnpsykologer. Listan på folk som ville ha hennes hjälp var lång, och när Inger födde sin pojke jublade Kerstin men stannade kvar hos sina nyslapsade kusiner för det var de som blivit hennes verkliga familj.
När Kajsa låg på sjukhus efter en stroke blev Kerstin kvar i byn, sedan månader, sedan flera av hennes livs mest magiska månader. Hon var behövd, omgiven av människor som älskade henne som hon var.
Familjen samlade ihop sig. Kajsa kom på benen, och även om hon inte längre gick långa sträckor satt hon ofta på den stora bänken Sasha och Ruslan snickrat, längst ut i trädgården, bredvid syréner och daggkåpa.
Hur känns din tron, drottning Kajsa? Dags för en kopp te? lockade barnen.
Ba, såg du? Jag gungade! Och Freddan satte livets mål! Tänk om vi slog England nästa gång!
Först när Kajsa verkligen återhämtat sig reste Kerstin tillbaka till Uppsala. Sin bröllopsinbjudan skickade hon till Kajsa först.
Mamma Kajsa, kommer du vara där?
Alltid, mitt hjärta, alltid…
