Mamma, jag ska gifta mig! – sa sonen Victor glatt. – Vad roligt. – svarade Sofia Petrovna, utan större entusiasm. – Mamma, varför låter du så? – förvånat frågade Victor. – Inget särskilt… Var tänker ni bo? – undrade mamma och kisade med ögonen. – Här. Du har väl inget emot det? Lägenheten har ju tre rum, vi får plats. – Har jag nåt val egentligen? – frågade mamma. – Det vore tokigt att hyra något nu. – sa sonen dystert. – Jaha, det verkar som om jag inte har något val. – sa Sofia Petrovna uppgivet. – Mamma, hyrorna är ju galna nu, vi har knappt till mat om vi flyttar. Vi sparar till en egen lägenhet och så länge bor vi med dig, det går ju snabbare så! Sofia Petrovna ryckte på axlarna. – Jaja… Så då flyttar ni in, och ni bor här så länge ni behöver. Men det finns två villkor: vi delar på elräkningen och jag är inte hushållerska. – Okej, mamma, som du säger! – gick Victor med direkt. De unga gifte sig enkelt och bodde nu allihop ihop: Sofia Petrovna, Victor och svärdottern Irina. Redan första dagen, när de flyttat in, fick Sofia Petrovna plötsligt bråttom iväg. När ungdomarna kom hem från jobbet var mamman inte hemma, grytorna tomma och det såg ut som efter en storm, precis som när de gick. – Mamma, var har du varit? – undrade sonen förvånat på kvällen. – Du förstår, Victor, de ringde från Folkets Hus och ville ha mig till kören för svensk folkmusik – jag har ju rösten, det vet du väl! – Va? – sa Victor och höjde på ögonbrynen. – Ja! Du har glömt, men det har jag berättat. Det är fullt av pensionärer, som jag, och vi sjunger tillsammans. Jag hade så roligt – imorgon går jag dit igen! – sa Sofia Petrovna med glimten i ögat. – Och imorgon är det också kör? – frågade sonen. – Nej, då har vi litteraturkväll och läser Strindberg – du vet ju att jag älskar Strindberg! – Va, det visste jag inte… – Jo, det har jag visst sagt! Du lyssnar aldrig på din egen mamma! – sa Sofia Petrovna med ett vänligt förebrående. Svärdottern såg tyst på och sa ingenting. Från den dagen fick Sofia Petrovna ett nytt liv – hon gick på alla möjliga seniorträffar, gamla bekanta blev fler och ibland kom de glada pensionärsvännerna hem och fyllde köket, drack te och åt kanelbullar och spelade bingolotto. Hon gick på promenader, kollade på tv-serier så engagerat att hon inte ens märkte när ungdomarna kom hem och hälsade. Hon rörde aldrig hemma bestyren, allt städ och mat hamnade på svärdottern och sonen. Först klagade de inte, men snart började de viska, stöna, och sucka högt – men det struntade Sofia Petrovna totalt i, hon levde efter egna regler och njöt av livet. En dag kom hon hem och nynnade glatt på “Visa vid midsommartid”. Hon gick ut i köket, där ungdomarna trötta åt soppa, och sa glatt: – Ni kan gratulera mig! Jag har träffat en fantastisk man – imorgon åker vi till spa tillsammans! Visst är det härligt? – Ja, verkligen! – sa Victor och Irina i kör. – Är du kär? Är det allvar? – frågade Victor försiktigt, nervös för att ännu en person skulle flytta in. – Det får vi se efter spa–resan, sa Sofia Petrovna och tog mer soppa. Resan gick, men Sofia Petrovna kom hem besviken – ”han var inte i min smak, men livet går vidare!” Kören, träffarna och kafferepen fortsatte. Till slut, när ungdomarna åter kom hem till stök, tom kyl och grytor, kunde svärdottern inte hålla sig: – Sofia Petrovna! Kan du inte hjälpa till hemma också? Det är kaos och tomt i kylen! Varför ska bara vi göra allt? – Men herregud, om ni bodde själva, vem skulle göra allt då? – sa Sofia Petrovna förvånat. – Men du är ju här! – Jag är ingen slav från en dokusåpa – jag har gjort mitt! Jag sa från början att hushåll finns inte på min karta. Om Victor inte sagt det så är det inte mitt fel. – Jag trodde du skojade… – sa Victor förläget. – Ska ni bo här och ha det bra betyder inte det att jag ska städa efter er och laga grytor. Nej! Så är det. Om något inte passar får ni väl flytta! Hon gick till sitt rum och på morgonen, som om inget hänt, nynnade hon ”Idas sommarvisa”, tog på sin finaste blus och röd läppstift och skyndade iväg till Folkets Hus där kören väntade…

Mamma, jag ska gifta mig! utbrister sonen glatt.
Vad roligt. svarar Birgitta Andersson utan större entusiasm.
Men mamma, är du inte glad? frågar Erik förvånat.
Jo då… Var tänker ni bo? undrar Birgitta och kisar med ögonen.
Här hos dig. Du har väl inget emot det? säger Erik. Trerumslägenheten räcker väl för oss?
Har jag något val? säger Birgitta.
Det är ju dyrt att hyra lägenhet nu… suckar Erik.
Jaha, så jag har inget val. säger Birgitta uppgivet.
Mamma, hyrorna är så höga att vi inte skulle ha pengar kvar till mat om vi skulle bo själva, och vi tänker inte bo här för alltid, vi jobbar och sparar till en egen lägenhet. Det går mycket snabbare så!
Birgitta Andersson rycker på axlarna.
Hoppas det… säger hon. Okej, ni flyttar in och bor så länge ni behöver, men jag har två krav: vi delar på elkostnaderna och jag är inte er hushållerska.
Självklart, mamma! håller Erik genast med.
De unga har ett enkelt bröllop och flyttar in: Birgitta, Erik och hans fru Lovisa.
Redan från första dagen efter att de nygifta flyttat in börjar Birgitta få eget att stå i. När de unga kommer hem från jobbet är mamma inte där, kastrullerna är tomma och lägenheten ser ut precis som den gjorde när de gick allt är kvar där de lämnade det, lite slarvigt och stökigt.
Mamma, var har du varit? undrar sonen förvånat på kvällen.
Du förstår, Erik, de ringde från Kulturhuset och bad mig sjunga med i Folkkören, jag har ju röst, det vet du!
Va? säger Erik förvånat.
Ja! Du har kanske glömt det, men jag har berättat det. Där är det mest pensionärer, precis som jag, och vi sjunger tillsammans. Jag hade så roligt, jag tänker gå dit imorgon också! säger Birgitta livligt.
Men är det kör imorgon med? undrar Erik.
Nej, imorgon är det litteraturkväll, vi ska läsa Strindberg. säger Birgitta. Du vet hur mycket jag gillar Strindberg.
Jaha? säger Erik igen förvånat.
Ja, det har jag sagt! Du är så ouppmärksam mot din egen mamma! säger Birgitta med ett skrattande tonfall.
Lovisa iakttar samtalet tyst och säger inget.
Sedan Erik gifte sig har Birgitta fått nytt liv, hon går på alla möjliga aktivitetsträffar för pensionärer, och gamla vänner och nya bekanta kommer och går, ibland som ett helt gäng som ockuperar köket till sena kvällen. De dricker kaffe, har med sig småkakor och spelar bingo, ibland går Birgitta promenader och ibland blir hon så inne i sina TV-serier att hon inte ens märker när de unga kommer hem och hälsar.
Birgitta rör inte hushållssysslorna alls, allt arbete faller på Lovisa och Erik. I början klagade de inte, sedan började Lovisa kasta sneda blickar, sedan började viskande missnöje och Erik började sucka högt. Men Birgitta bryr sig inte alls, hon lever sitt aktiva pensionärsliv.
En dag kommer hon hem överlycklig, nynnar på Små grodorna, kliver in i köket där de unga sitter modfällda och äter färsk soppa och säger glatt:
Kära barn, ni kan gratulera mig! Jag har träffat en fantastisk man, och i morgon åker vi tillsammans till ett spa! Visst är det roligt?
Ja, verkligen. svarar Erik och Lovisa samtidigt.
Är det allvar mellan er? undrar Erik försiktigt, och oroar sig för att det kanske blir ännu en inneboende.
Det vet jag inte än, efter spa-resan är det kanske tydligare. säger Birgitta, tar soppa och äter med god aptit, och tar lite extra också.
Efter resan kommer Birgitta hem besviken. Hon säger att Bertil inte var riktigt i hennes smak och att de gjort slut, men hon tillägger genast att hon har allt framför sig. Cirklar, promenader och fikastunder fortsätter som vanligt.
Så småningom, när de unga återvänder till en stökig lägenhet och tomma kastruller, tappar Lovisa tålamodet. Hon smäller kylskåpsdörren och säger irriterat:
Birgitta! Kan du inte ta hand om något av hushållet också? Det är kaos här och kylskåpet är tomt! Varför ska vi göra allt?
Men vad är ni så irriterade för? förvånas Birgitta. Om ni hade bott själva, vem hade gjort jobbet då?
Men du bor ju också här! säger Lovisa.
Jag är ingen slav som ska passa upp på er dagarna i ända. Jag har skött hushåll nog i mitt liv, nu får det vara bra! Och jag sa till Erik direkt att jag inte är någon hembiträde. Att han inte berättade för dig är inte mitt fel. svarar Birgitta.
Jag trodde du skämtade! säger Erik förvirrat.
Jaha, ni vill leva bekvämt och tro att jag ska städa undan och laga stora grytor till alla? Nej! Jag sa nej och det står jag för. Om ni tycker det är jobbigt eller ogillar det, finns alltid möjligheten att bo för sig själva! säger Birgitta och går in på sitt rum.
Nästa morgon, som om inget hänt, nynnar Birgitta på Den blomstertid nu kommer, tar på sig en fin blus, målar läpparna röda och går till Kulturhuset där Folkkören väntar på henne.