– Mamma, jag är ju tio år nu, eller hur? – sa plötsligt Mårten när han kom hem från skolan. – Jaha, och? – svarade mamma förvånat och tittade på sin son. – Vadå ”och”? Har du glömt vad du och pappa lovade mig när jag skulle fylla tio? – Lovade? Vad var det vi lovade dig? – Att jag skulle få skaffa hund. – Nej! – utbrast mamma skräckslaget. – Vad som helst utom det! Vill du ha en elsparkcykel istället? Den dyraste. På ett villkor – du nämner aldrig mer ordet hund. – Jaså, det är så ni gör alltså? – suckade Mårten besviket. – Och ni som alltid säger att man ska hålla sitt ord… Men ni glömmer ert eget. Nåväl… Han stängde in sig på sitt rum och kom inte ut förrän pappa kom hem från jobbet. – Pappa, minns du vad du och mamma lovade när jag skulle fylla tio… – började Mårten, men pappa avbröt honom: – Mamma har redan ringt mig och sagt vad du vill! Men jag förstår bara inte varför. – Pappa, jag har ju drömt om en hund så länge! Det vet ni ju! – Det vet vi! Har du läst för mycket om Barnen i Bullerbyn, kanske? Du beter dig som en liten unge! Du vet väl hur mycket en rashund kostar? – Men jag vill inte ha en rashund, – utbrast Mårten genast. – Vilken hund som helst går bra. Till och med en hemlös. Jag läste på nätet om övergivna hundar. De är så olyckliga. – Nej! – avbröt pappa. – Vadå en blandras? Varför skulle vi vilja ha det? De är ju fula! Okej, Mårten, vi säger så här: Jag kan gå med på att ta hem en hemlös hund – men bara om den är rashund och ung. – Måste den verkligen vara just sån? – sa Mårten, rynkade pannan. – Ja! – sa pappa och sneglade på mamma, blinkade lite i smyg. – Du måste ju ta ansvar, träna den, gå på utställningar. En gammal hund går inte att dressa. Så om du hittar en vacker, hemlös, ung rashund här i stan så… Kanske kan vi gå dig till mötes. – Okej… – suckade Mårten sorgset. Han hade ju aldrig sett någon sådan hemlös rashund på gatan. Men hoppet är det sista som överger en – så han bestämde sig för att försöka. På söndagen ringde Mårten sin kompis Viktor, och efter lunch började de leta. Hela eftermiddagen gick de runt i halva stan, men ingen övergiven rashund syntes till. Visst fanns det många fina hundar ute, men alla hade ägare och gick i koppel. – Det är nog lika bra att ge upp, – sa en trött Mårten. – Jag visste att vi inte skulle hitta någon… – Men vi kan ju åka till hundstallet nästa söndag, – föreslog Viktor. – Där finns det faktiskt också rashundar ibland, det har jag läst. Vi måste bara ta reda på adressen. Men nu vill jag sitta och vila en stund. De hittade en ledig bänk och drömde en stund om hur de möjligen kunde hitta just den där perfekta hunden på hundstallet, träna den tillsammans, bli bästisar för livet. Sedan vände de hemåt, lite besvikna. Plötsligt drog Viktor Mårten i ärmen och pekade bort mot trottoaren. – Kolla, Mårten. Mårten sneglade dit och såg en liten smutsig, vit-grå gatuhund – en valp som knagglade fram, haltande på sitt eget vis. – Blandras, – konstaterade Viktor torrt och visslade. Valpen vände genast och sprang till pojkarna, men stannade plötsligt två meter ifrån dem. – Han litar nog inte på folk, – sa Viktor. – Någon måste ha skrämt honom. Mårten visslade försiktigt, sträckte handen mot hunden. Valpen luktade på Mårtens hand och när de stod öga mot öga, skakade han bara vänligt på en smutsig svans. – Kom nu, Mårten, – sa Viktor oroligt. – Du skulle ju ha en rashund! Den här kan du bara kalla för Plutten, inget stiligare. – Viktor vände snabbt om. Mårten klappade valpen lite till, men vände sen motvilligt bort, följde efter sin vän. Om han ska vara ärlig, hade han gärna tagit hem just den här lilla hunden ändå. Plötsligt hördes ett pipljud bakom honom – valpen pep… Mårten stelnade. Valpen skälvde. Viktor stannade också, kollade bakåt och viskade: – Gå bara, Mårten! Titta inte tillbaka! Han tittar på dig som om du var hans enda vän. – Hur då? – Som om du sviker honom… Kom nu. Viktor sprang iväg, men Mårtens ben ville inte röra sig. Han vågade knappt vända sig om, men när han till slut gjorde det, kände han något dra lite försiktigt i benet. Han tittade ner – mötte två oroligt svarta hundögon. Då glömde Mårten allt, kastade sig på knä, lyfte upp valpen och kramade den hårt. Nu visste han – säger mamma och pappa nej, då springer han hemifrån. Han tar med sig valpen, så klart. Men det visade sig att även föräldrar kan ha ett varmt hjärta… För när Mårten kom hem från skolan dagen därpå – då stod mamma och pappa där. Och med sig hade de en nybadad, snövit, glad Plutten.