Alltså, igår kväll kom Helena hem, helt uppriven. Hon hade varit och hälsat på sin dotter Linnea, och du skulle ha sett det där kaoset i lägenheten i Sundbyberg. Linnea satt bara på golvet och grät, du vet så där riktigt hjärtskärande. Det visade sig att hon hade bråkat med Erik och kastat ut honom. Alltså, Helena hade ingen aning om att det var så stormigt mellan dem allt verkade ju så bra. De hade två barn, de hade precis köpt bostadsrätt tillsammans på bolån. Hon kunde bara inte fatta vad som hade hänt.
Och så började Linnea förklara, snyftande hela tiden:
Mamma, i morse var allt som vanligt. Men på eftermiddagen ringde någon till Erik. Jag svarade. Det var en kvinna som sa:
Älskling, hur länge ska jag behöva vänta?
Linnea frågade vem det var, men kvinnan la bara på och svarade inte sen igen. När hon tog upp det med Erik skyllde han på något misstag.
Du fattar väl att jag är dig trogen? sa han till henne. Men Linnea, hon trodde inte på honom. Så han packade sina kläder och drog.
Helena försökte lugna Linnea det kanske faktiskt bara var ett missförstånd, liksom.
Men redan dagen efter ringde Linnea igen, och då berättade hon att Erik hade lämnat in skilsmässopapper. Han sa att han ändå skulle fortsätta betala bolånet på lägenheten, men ingen vet hur det blir. Slutar han betala, så har Linnea ingen chans att klara det själv då ryker ju boendet. Erik lovade att lägenheten skulle gå till barnen. Fast Linnea hade hört rykten om att hans nya tjej, eller vad det nu är, vill ha sitt och att hon väntar barn. Ingen vet om det stämmer, men det är ju så sjukt rörigt.
När Erik och Linnea gjorde slut sa han att han skulle ordna allt ekonomiskt. Han hör av sig till barnen, och Linnea har inte förbjudit honom det, men hans nya verkar inte tycka om det. Så vem vet, Erik kanske slutar betala för lägenheten.
Ibland när Linnea ser honom, märker hon hur trött han ser ut, liksom helt slut på, och det verkar nästan som om graviditeten och den nya kvinnan också har blivit för mycket för honomMen på söndag eftermiddag, när regnet trummade mot fönstret och Linnea satt ensam med kaffet i handen, knackade det försiktigt på dörren. Hon öppnade och där stod Helena, med två påsar bullar och ett varmt leende. Utan att fråga gick Helena raka vägen in, la bullarna på bordet och bara höll om Linnea.
Vi reder ut det här, älskling, viskade Helena. Och däri, mitt bland alla oklarheter och tunga frågor, kändes det som en liten, mjuk tråd av hopp slingrade sig in i rummet.
Barnens skratt hördes inifrån vardagsrummet, och Linnea insåg plötsligt oavsett vad Erik gjorde, oavsett vad framtiden förde med sig, så fanns hon kvar. Den tunga sorgen lättade en aning. I den doften av nybakat och kaffe, och ett lugn som långsamt återvände, började Linnea ana att något nytt ändå kunde byggas ur spillrorna.
Hon såg på sin mamma, på barnen, på den lilla lägenheten som trots allting var deras. Och i just det ögonblicket bestämde hon sig: vad än som händer, så ger hon inte upp. Det här var deras hem och det fanns fortfarande plats för nya, ljusa kapitel.
