Mamma
Nämen, du med svans där! Vems katt är du egentligen? Elsa stannade upp och studerade den stora röda katten som satt vid hennes dörr.
Katten svarade förstås inte. Han bemödade sig inte ens att röra på sig. Det enda som hände var att hans ena sargade öra ryckte till, ungefär som för att säga: Ja, jag hör dig allt! Men svara tänker jag inte göra.
Det är väl inget att bry sig om! Elsa blev lite stött och började rota i väskan efter nycklarna.
Katten, som om han redan kände till proceduren, pressade sig lätt åt sidan på dörrmattan men satt stadigt kvar, ögonen fästa på Elsa hela tiden.
Till sist hittade hon nycklarna och började kämpa med det kärva låset, utan att sluta kasta ett vaksamt öga på den oinbjudna gästen.
Den här lägenheten hade hon och hennes man köpt för bara ett par månader sedan. Två små rum och kök, men för Elsa och Viktor var det mer än de någonsin trott att de skulle få. Någon kanske skulle säga att gamla lägenheter i Sundbybergs slitna femvåningshus inte är mycket att sträva efter, att man borde sikta högre. Kanske det! Men Elsa och Viktor skulle mest ha skrattat åt det. Bara ett halvår tidigare hade de inte ens kunnat drömma om något eget de hade knappt fått bo själva i farfars gamla rum i ett kollektiv i Bromma. Bara det var en frihet de aldrig vågat hoppas på.
Elsa, gräla nu inte med grannarna! Viktors mor, Ulla, hade hjälpt henne att skrubba rent rummet inför bröllopet. De är goda människor, även om flaskan lockar alltför ofta.
Och det är precis därför de är goda? Elsa skrattade till och vred ur trasan, medan de obändiga lockarna föll fram i ansiktet igen.
Hennes yviga hår var Viktors förtjusning, men för Elsa själv var det ett evigt bekymmer, särskilt när det gällde städning. Hur hon än försökte tygla de blonda lockarna, kröp de envist fram igen och gjorde henne lik en vild tussilago.
Det är svårt att förklara, Ulla skakade på huvudet. Livet har gett dem tunga bördor, och det är inte alla som klarar att leva vidare med sådant.
Det där kunde Elsa förstå. Hon som själv varit föräldralös och vuxit upp i en fosterfamilj, som skickade iväg henne på artonårsdagen, visste alltför väl hur människor kan tycka synd om sig själva och samtidigt glömma dem som är beroende av dem.
Elsa övergavs av sin mamma när hon bara var tre år. Hon lämnades på Centralstationen i Stockholm, med en lapp i jackfickan och en mjuk leksak en öronlös kanin de kallade Stoffe. Elsa satt tyst på bänken, som mamma sagt, och väntade på att mamma skulle komma tillbaka, medan hon tryckte Stoffe hårt mot sig och försökte hålla sig, fast hon behövde på toaletten. Hon visste ju att om hon reste på sig skulle hon få skäll, kanske till och med en örfil. Så där satt hon, oförstående, och såg sig omkring, letande efter mamma.
Men mamma kom inte tillbaka. I stället kom en stor man i uniform. Han frågade något, men Elsa skakade bara på huvudet. Gråta orkade hon inte längre hon frös, var blöt och hungrig, och den där polisen pratade och pratade, men hon förstod inte hälften. Först när han knackade Stoffe på örat och viskade:
Vad heter kaninen?
Elsa mjuknade, såg hastigt upp och viskade:
Stoffe…
Mannen klappade kaninen, sen Elsa, och frågade tyst:
Har mamma gått länge?
Då brast det för Elsa och hon började gråta högt, skrämdes både polisen och dem som satt i vänthallen bredvid henne. Stormandet av människor som kom och gick på stationen hade ingen av dem fått henne att gråta tidigare men nu gick det inte att hålla tillbaka längre.
Elsa tog sedan reda på varför hennes mamma gjorde så först många år senare. En underlig, tunn kvinna kom fram till henne utanför gymnasiet och började gråta:
Mitt lilla hjärta, jag har letat så efter dig! Kom i min famn!
Vid det laget bodde Elsa hos fosterföräldrar, trängdes med sex andra fosterbarn i olika åldrar. Hemma var ingen hungrig eller frusen, men de visste alla en sak vid arton års ålder fick de maka på sig för nästa kull barn som behövde hjälp.
Elsa hade aldrig någon öm relation till sina fosterföräldrar, som ansåg att kärlek och närhet bara är onödigt trams om det ändå finns ansvar och mat på bordet. När hennes riktiga mamma dök upp, ville Elsa egentligen inget hellre än att springa rakt in i hennes armar; men hon stod stadigt kvar. Ensam med Stoffe under kudden de tysta nätterna var han ju den enda släktingen hon haft. Och någonstans förstod hon, att så skulle det egentligen inte vara att det var orätt att en gammal kanin skulle vara allt man hade.
Drömmen om sin mamma fanns ändå där om den dagen då mamman skulle komma tillbaka, ta henne i famn och hålla henne om kvällen, älska henne som mammor på TV gjorde. Men när verkligheten till sist slog till och mamman dök upp på riktigt med tårar och rop, trodde Elsa inte ett dugg på dem. Många påstod att Elsa inte kunde minnas det där med stationen; hon var ju bara ett litet barn. Elsa höll med till slut men inom sig visste hon. Bilderna fanns kvar, luddiga men verkliga: Sorlet på stationen, lukten av damm och regn, mamman som aldrig kom tillbaka
En av hennes systrar från fosterhemmet, Johanna, gillade henne egentligen inte. Men när Elsa ryggade undan för kvinnan utanför skolan, ställde sig Johanna framför.
Men Elsa, vem är det där? Hon täckte resolut Elsa med sin smala kropp.
Ingen Hela Elsa snurrade. Huvudet snurrade, tankarna skenade åt alla håll.
Du, fru, du har nog tagit fel! Gå nu, det här är min syster och vi känner inte dig! Johanna drog Elsa bestämt därifrån. Det här berättar vi hemma! Kom nu!
Den gången gick de hem tillsammans, fortfarande hand i hand. På den frågande blicken från fosterföräldern svarade de med en axelryckning:
Och?
Sedan den dagen hade Elsa en syster. Johanna, som blivit av med sin mamma fast på ett annat sätt än Elsa hennes far söp bort hela hemmet längtade lika mycket efter någon nära, även om det bara var en syster i hjärtat.
Elsa träffade ändå sin mamma veckan därpå. Mamman väntade utanför skolan varje dag, men slutade snart försöka omfamna Elsa. I stället bad hon bara:
Prata med mig, min flicka!
Det där min flicka retade Elsa något fruktansvärt, men Johanna ryckte bara på axlarna:
Låt henne kalla dig vad hon vill. Det är ändå bara ord.
Och det var Johanna som till sist sa åt Elsa att prata med mamman.
Du har inget att förlora men du får reda på varför hon gjorde som hon gjorde. Kräv svar, snälla! Du ser henne kanske aldrig igen, och bara så kan du släppa den där skuldkänslan.
Hur vet du att jag bär på den känslan? Elsa tappade nästan hakan.
Åh, hemligheter fnös Johanna. Vi tänker alla likadant. Vad var det för fel på oss, varför blev vi övergivna?
Tänker du också på det?
Det händer, ja
Men du har aldrig sagt
Och inte du heller. Sådant gråter man över på natten. Jag gör det. Fast det ska väl snart sluta. Man måste bli vuxen.
Samtalet med mamman gav egentligen ingenting.
Du övergav mig.
Förlåt, mitt barn!
Kalla mig inte så! Jag står inte ut!
Okej, förlåt, jag ska sluta.
Varför gjorde du så?
Det var svårt Ingen hjälp, inget stöd. Din pappa kastade ut mig.
Varför?
Jag sa att du inte var hans.
Var det sant?
Nej.
Varför sa du det då?
Jag var arg Vi bråkade mycket. Var unga och dumma båda två
Och sen?
Jag bråkade med min mamma också och ville fly. Men var skulle jag ta vägen? Med ett barn? Så jag lämnade dig där, visste att de skulle ta hand om dig, skrev en lapp att jag skulle komma tillbaka
Och du trodde lappen skulle räcka? Vad är du för människa?
Jag vet Jag bär skulden! Men om du bara lät mig gottgöra
Vad ska du gottgöra? Ska du ta tillbaka alla åren jag bott utan dig? Du är märklig! Jag vill inte se dig mer! Kom inte tillbaka!
Kan du inte förlåta mig?
Kanske. Men även om jag förlåter, glömmer gör jag aldrig! Det går inte!
Vad har du att glömma? Du var ju så liten! Du minns inget!
Efter det avskedet bestämde Elsa sig för att aldrig mer låta någon annan bestämma vad hon kunde eller inte kunde minnas.
Johanna förstod henne precis:
Ditt val. Om det känns rätt, ångra dig inte fortsätt framåt!
Johanna, du är klok
Inte så länge till, men det kommer nog. Jag vill bli psykolog!
Vad vill du bli?
Psykolog. Kanske lär jag mig förstå livet då.
De skrattade mycket åt de där orden år senare, när Johanna redan hunnit gifta sig och burit sin första dotter på armen.
Trams, egentligen. Ingen vet hur man ska leva. Inte jag heller.
Hur ska man leva då, Johanna?
Tja så att det är varmt, gott och tryggt för dem du bryr dig om. Så att du själv slipper undra varför du inte har ett liv från någon TV-serie.
Du gör det bra.
Jag försöker, Johanna skrattade medan hon bytte blöja på sin dotter.
När Elsa såg på Johanna blev det lättare att acceptera sina egna sorger.
En etta i Bromma? Ja, den låg centralt, nära jobbet. Nytt golv och tapet, gjort själva då blev livet nästan vackert! Ulla hade haft rätt, grannarna var snälla trots allt, även om de sörjde sin förlorade dotter och drack ibland. Men de höll sig för sig själva. Elsa lärde sig efter hand att det faktiskt gick att känna medlidande.
Det tog dock tid. Elsa var ju ovan vid medlidande, ingen hade brytt sig särskilt om henne utom Johanna.
Det var Viktor mor Ulla och farfar Gösta som hjälpte henne.
Ulla var energisk och envis, men godhjärtad. Hon tog emot Elsa med öppna armar och styrde och ställde som om hon vore hennes egen dotter. “Det är en hjälteinsats”, brukade Johanna säga.
Förvänta dig inte för mycket, Elsa, Johanna sa när Elsa skulle äta söndagsmiddag med Viktors familj. De kommer inte tycka synd om dig för att du är föräldralös. Och våga inte prata om den där bostadskön du står i. Sådant berättar man först när man har något att visa upp.
Okej. Men varför?
Vänta bara tills du har fått något då kan du skryta! Och försök förstå Ullas sätt hon ska inte förstå dig på en gång, och du ska inte förstå henne direkt heller.
Det förstod Elsa direkt.
Ulla var mycket hon tog plats, var högljudd och gärna den som ordnade och stod i. Elsa var inte van vid någon som gjorde så, ännu mindre att någon brydde sig om vad hon tyckte och tänkte. Ullas sätt att göra gott kunde ibland kännas överväldigande.
Elsa, min kappa är så sliten Kan du följa med mig till centrum och välja en ny? Jag kan inte ta med Viktor, han hatar att shoppa.
Så följde Elsa med, men varje gång kom de hem med kassar fyllda av skor och kläder bara något litet till Ulla, det mesta till Elsa.
En ny jacka, kängor hon aldrig drömt om, en väska Ulla såg direkt när Elsa fastnade vid något på en hylla.
Snygg väska! För färgstark för mig, men helt rätt för dig. Vad säger du?
Att protestera var meningslöst. Elsa tackade och log, men höll ändå Ulla lite på avstånd. För så var det ju i sagorna svärmor tog knappt emot svärdottern till sitt hjärta. Fast det verkade ändå som om Ulla förstod Elsa och slutade att insistera på att komma nära.
Ulla accepterade också tyst Elsas och Viktors önskan att pröva att bo själva. Plötsligt var det Gösta, Viktors farfar, som behövde hjälp, och det blev rumsbyte.
Dags att flytta Gösta hem till mig, sa Ulla. Viktor, nu får ni ta hans gamla rum. Unga ska få vara ifred. Gösta behöver tillsyn.
Men mamma, vart ska vi bo?
Till Gösta! Ni får flytta om.
Gösta log sitt breda leende, och efter flytten hade han alltid ett gott ord över när han kom på besök. Han gillade att prata minnen med Elsa över en kopp te.
Koppla av, flicka lilla. Du vet att Ulla håller dig som sin egen dotter?
Man behöver inte tycka synd om mig! Jag klarar mig bra själv.
Men varför är det fel att bry sig om nån, tycker du?
Det känns bara fel. Medlidande är ju negativt, eller hur?
Ja, det beror på hur man menar, Gösta log. I äldre dagar här i Sverige kallade man det ibland att ömt vårda om någon. Att visa hela registret av känslor för nära och kära. Se bara när någon är sjuk, hjälper det kanske mer att man bryr sig än med tomma jag älskar dig. Eller när någons själ gör ont då är det förmågan att visa medkänsla som räknas.
Sant, Elsa funderade.
Men allt har sin gräns. Medlidande får inte bli självuppoffrande, särskilt inte när någon missbrukar det. Det gäller att välja klokt.
Jag tycker om dig
Jag vet det, och det betyder allt, för du hjälper inte mig av plikt, utan för att du vill.
Och jag om dig, Gösta
Det värmer, min flicka! Hjälp dem du har nära. Och ibland, även en vilsen katt.
Dessa ord tänkte Elsa på idag. Katten som satt på dörrmattan, till den lägenhet hon fått tack vare Ulla och Gösta, väntade liksom på att bli sedd. Han lät sig klappas, men när hon öppnade dörren för att visa honom in, stack han plötsligt iväg uppför trappan.
Nu var det ju jag som bjöd in! Elsa fnös lite förnärmat, men precis när hon skulle stänga dörren, dök svansen upp igen.
Men inte ensam.
Katten släpade på en liten unge, en pepparkaksfärgad kopia av sig själv.
Men titta på det här! Elsa tog emot det lilla yrvädret, och katten skyndade genast iväg igen.
Nästa kattunge var minst lika vild men inte lika samarbetsvillig med pappa katt, som tappade och hämtade om igen medan Elsa skrattade så tårarna rann.
Du, pappa katt, du är nog den bästa mamma eller pappa! Elsa tog ungen och öppnade dörren ännu lite bredare. Kom in nu du också! Har du tagit med alla?
Den vuxna katten korsade försiktigt tröskeln och såg sig oroligt om när Elsa tog hand om kattungarna.
Kom nu. Ingen är farlig här! Var är mamman?
Katten svarade självklart inte, men bar resolut kattungarna till en bricka Elsa snabbt hämtat. Han försökte boa och ta hand om dem så gott det gick.
Du är sannerligen en mamma! Elsa skrattade, sen tystnade hon för att inte skrämma de små.
Jag får leta rätt på något i kylskåpet. Ni måste ju ha mat!
Katten visade tydligt att det var ett välkommet initiativ.
Den kvällen kallade Elsa på familjeråd.
Ulla, jag måste fråga dig först: Om du inte samtycker försöker jag hitta ett hem åt dem, men ut slänger jag dem inte. Det är så synd om kattungarna. Jag vet inte vad som hänt med deras mamma, men att det är pappan som tar hand om dem, det är ju märkligt!
Jag förstår inte varför du frågar mig, Elsa? Ulla klappade kattungen i sitt knä och log. Lägenheten är din och Viktors. Ni bestämmer. Det finns inget rätt eller fel här! Gör som ni vill. Men berätta vad du gav dem till middag!
Mjölk. Har tur att de redan lärt sig att dricka själv.
Den där där, honom tar jag när han är stor. Men de andra
Jag letar hem åt kattungarna, men katten vill jag behålla. Han ska lära mig.
Lära dig vad, om jag får fråga?
Viktor log och lät Elsa berätta nyheten som de båda hållt hemlig inför Ullas födelsedag.
Hur man blir en god mamma. Nu får jag två lärare: du och den här pälsbollen.
Elsa drog katten närmare och kunde inte hålla tillbaka tårarna när Ulla tog henne i famn.
