Mamma gick äntligen i pension för ett par år sedan. Jag är trött, sa hon. Hälsan är urusel. Jobbet var pressande, kollegorna giftiga och åldern har satt sina spår. Nu vill jag leva för min egen skull och inte för allt det där andra längre.
Ingen av oss hade nåt emot det. Mamma är sån att det inte ens föresvävar någon att argumentera emot när hon väl bestämt sig.
Så mamma flyttade ut till sommarstugan utanför Norrtälje och bestämde sig för att njuta av livet: plantera rosor och gurkor, röka på altanen, dricka kaffe. Ibland med en skvätt konjak, ibland med en god bok. Hon pysslade, städade, kopplade av från arbetslivet, mindes det med fasa och var enormt glad att barnbarnen nu var vuxna, så ingen längre tänkte lämna av dem hos henne hela sommaren.
Hon delade dessutom med sig av sitt bästa råd till oss ungar:
Gå inte i pension innan barnbarnen är färdiga med universitetet. Det är viktigt. Man bör vänta tills de är självgående, så att du, som pensionär, slipper få dem hängande runt halsen. Och barnbarns barn, de får bli dina barns eller barnbarns bekymmer. Du är redan för gammal då räkna inte med dig själv.
På det stora hela hade mamma allt hon önskade på sin stuga: paketombud i byn, Ica Nära, fiberbredband, rosenbuskar under fönstret, frisk luft, stillsamma grannar och ett liv utan stress. Men efter ett tag blev hon ändå lite rastlös. Och då fick mamma för sig att göra en ordentlig parkering och gjuta in några kvadratmeter av den stora gå rden i betong.
Parkeringen, enligt mamm a, såg oseriös ut. Och varför vänta på mirakel naturen har redan gett oss fiber. Hon hittade ett gäng på Blocket som kallade sig Betonggrabbarna, redo för allt, bara de fick betalt.
Så kom då den stora dagen fem man dök upp, och arbetsledaren hette Mattias. Mamma kallade honom Matti rakt av, trots att han var en bjässe på nära två meter. De satte igång direkt, men nåt haltade. Två betongbilar stod redan redo. Mamma höll koll.
Snart började Matti sitt spel. Han såg ju chansen ensam dam, söt och oskyldig, pensionär som nog inte kunde mycket om manliga jobb som betong, tyckte han. Killarna bestämde sig för att krama lite extra ur mamma, för det går ju hon är ju bara en äldre dam.
Matti drog igång:
Det här funkar inte, för snett, för dåligt… Ni får punga ut dubbelt, annars drar vi härifrån. Leta nån annan.
Mamma lyssnade tålmodigt och nickade till och med medkännande. Sextiotusen kronor, säger du? Räcker det inte med trettio? Och så log hon bara och sa, Jag tror på er. Hur kan man inte tro på så seriösa pojkar?
Sen la hon till:
Vi gör så här. Ska vi slå vad?
Om vadå? Matti blev genast på hugget.
Om sextio tusen. Ska vi slå vad om att jag, Matti, styr ditt gäng så att allt är klart inte på en dag som du säger, utan tre timmar? Klarar vi det, får jag sextio. Misslyckas jag, får du sextio. Deal?
Ärligt talat hade de flesta tänkt två gånger. Men Matti hade varken universitetsutbildning eller självinsikt, fast självsäker var han, och girig därtill. Dealad och klar.
Han satte sig på trappen med kaffe och övervakade. Och mamma Barbro Andersson drog på sig gummistövlarna och… satte direkt fart.
På fem minuter hade hon dirigerat killarna så effektivt att de knappt fattade när de blev ett superteam. Hon visade varje man exakt vad de skulle göra, var de skulle bära, hur betongen skulle spridas, vad man fick och inte fick slarva med. Hon föreläste till och med för chaufförerna om exakt när och hur de skulle hälla.
Hon såg till att det var full fart hela tiden, inget ödslande av minuter eller pauser för pladder.
En gudinna inom betong, helt enkelt.
Det grabbarna skulle slitit med hela dagen, fixade mamma på drygt två timmar. Perfekt resultat. Slätt. Proffsigt. Klanderfritt.
Matti smålog först, som om han väntade på att pensionären skulle krokna när som helst. Snart försvann leendet. Sedan blev han helt blek, för då kom han på: vadet. Ordet måste hållas. Dags att langa fram sextiotusen.
Matti blev alldeles tyst och såg ut som om han för första gången fattade att verkligheten inte alltid måste spela efter hans regler.
Men… hur… hur är det möjligt? Så här går det ju bara inte till!
Jodå, sa Barbro lugnt och borstade betongdammet från handskarna. Såg ni motorvägskorsningen på vägen hit? Den där stora, på tre nivåer?
Ja… mumlade Matti.
Och ni körde på den?
Så klart…
Bra gjort. Den har jag byggt.
Då, sägs det, trillade polletten ner för Matti att liten och ofarlig ibland bara betyder att någon jobbat ett helt liv inom yrken där de flesta inte överlever länge. Och att försöka överlista såna människor är allt annat än smart.
