Mamma gick äntligen i pension för ett par år sedan. “Jag är trött”, säger hon. “Orken är slut, jobbet var stressigt, arbetsmiljön giftig, och åldern börjar kännas. Nu vill jag leva för min egen skull, inte för allt det där andra.”
Egentligen var det ingen som hade något emot det. Vår mamma är sådan att ingen ens kommer på tanken att argumentera emot henne.
Så mamma flyttade ut till sommarstugan på landet och började leva sitt bästa liv: plantera blommor och gurkor, röka på altanen, dricka kaffe ibland spetsat med lite konjak, ibland med en bok i handen. Hon ordnade och städade, njöt av ledigheten och mindes sitt gamla jobb med en lätt rysning, samtidigt som hon gladde sig åt att barnbarnen redan är vuxna och inte kommer dumpas hos henne en hel sommar.
Hon brukar dessutom förse oss, sin avkomma, med ett strategiskt råd:
Gå inte i pension förrän barnbarnen har tagit examen från universitetet. Det är viktigt. Viktigt att de är självständiga, så att ingen försöker lägga dem på din axlar som pensionär. Barnbarnsbarnen får dina egna barn eller deras barn ta hand om. Det är inte längre ditt ansvar.
Allt flöt alltså på vid stugan: paketutlämning, liten butik, internet, rosenrabatt under fönstret, frisk luft, lugna grannar, livet utan stress. Men efter ett tag blev mamma ändå… lite uttråkad. Så mamma bestämde sig för något nytt: hon beställde in betong och lät gjuta en del av den stora trädgården.
Hon ville snygga till parkeringen. För enligt mamma såg den “lite ovärdig” ut. Och förrestenman kan inte bara förlita sig på naturen, vi har ju fått internet för länge sedan. Där hittade mamma enkelt ett gäng “Grabbarna Grym” som var redo att göra vad som helst, så länge de fick betalt i svenska kronor.
Så kom då dagen. Fem personer i laget, och arbetsledaren hette Johan. Mamma kallade honom bara “Lill-Janne,” trots att han var två meter lång och bredaxlad. De satte igång, men strul uppstod. Två betongbilar stod och väntade. Mamma såg på.
Då fick Janne för sig något. Ja, varför missa ett tillfälle? En äldre dam, ensam, betongjobb som enligt Janne är “manligt” och säkert okänt för mamma. Killarna tänkte alltså försöka haka på något extra så att de kunde ta mer betalt än vad som var överenskommet.
Janne började:
Här går det inte, det är snett, det här funkar inte… Det blir dubbelt så dyrt annars drar vi nu på en gång. Hitta någon annan.
Mamma lyssnade tålmodigt och nickade. “Femtiotusen, säger du? Och tjugofem då, fungerar inte det? Nåväl killar Jag tror på er. Hur ska jag kunna tvivla på så rediga svenska män?”
Sedan sade hon:
Ska vi slå vad?
Om vadå? undrade Janne nyfiket.
Om de där femtio. Jag slår vad om att jag personligen med ditt lag får allt gjort på tre timmar i toppskick inte en hel dag som du säger. Är vi klara på tre timmar vinner jag femtio tusen. Om inte, får du femtio. Skakar vi hand på det?
Om jag varit Janne hade jag backat. Även om hon verkar lite excentrisk varför ta risken? Men Janne hade inga universitetsår bakom sig, bara självförtroende och girighet. Vadet stod.
Janne slog sig ner på trappen med en kopp kaffe för att titta på. Men Birgitta Karlsson, som mamma heter, hoppade i gummistövlarna och satte igång.
På fem minuter hade hon placerat ut killarna så effektivt att de knappt märkte hur de förvandlades till drömteamet. Hon instruerade var och en vad som skulle lyftas, hur man skulle jämna ut, var det gick att snabba på och var man absolut inte fick göra fel. Till betongbilschaufförerna gav hon en snabbkurs: hur man ska hälla rätt, inte bara tippa ut.
Hon pressade ur hela processen varenda överflödig rörelse, varje onödig paus var bortaen betongens gudinna.
Det som grabbarna tänkt dra ut på en hel dag, fick hon klart på lite drygt två timmar. Kvaliteten var klanderfri. Rakt, slätt, smart.
Först log Janne självsäkert det går nog över snart. Sedan slutade han le. Till sist blev han blek. Han mindes vadet. Han mindes vad han lovat. “Fram med femtiotusen!”
Jannes tunga verkade tappa kontakten med hjärnan en sekund, och i blicken syntes en förvåning som om han för första gången förstod att verkligheten inte måste lyda hans föreställningar.
Vänta Säg mig bara Hur? Hur är det ens möjligt? Sådant händer ju inte!
Det händer, svarade Birgitta lugnt och dammade av sina arbetshandskar. Såg du trafikplatsen utanför stan när ni körde hit, den stora med tre nivåer?
Ja mumlade Janne.
Åkte ni på den?
Jo, visst
Bra, den har jag byggt.
Det sägs att Janne där och då verkligen insåg: ibland är en vänlig pensionär bara någon som burit tuffa jobb där andra inte ens hade orkat stanna. Och att försöka lura sådana kan bli dyrt inte bara i pengar, utan också i livsvisdom. För underskatta aldrig en svensk mormor hon har ofta världsvana nog att lära oss allihop något om rättvisa och respekt.
