Mamma har äntligen gått i pension. Det har gått några år nu. “Jag är trött,” säger hon. “Hälsan är i botten. Jobbet var stressigt, kollegorna giftiga, och åldern tar ut sin rätt. Nu vill jag leva för min egen skull, inte bara jobba hela tiden.” Egentligen var det ingen som hade invändningar. Vår mamma är en sådan man aldrig tänker ge sig in i en diskussion med.
Så, mamma flyttade ut till sommarstugan och började sitt bästa liv: planterade rosor och gurkor, satt på verandan och rökte, drack kaffe. Ibland med en slurk konjak, ibland med en bok. Hon höll ordning, vilade upp sig från arbetslivet, mindes det med en liten rysning och kände glädje att barnbarnen redan blivit vuxna, så ingen tänkte dumpa av dem hos henne hela sommaren.
Dessutom delade hon ofta ut strategiska råd till oss, hennes efterkommande:
Gå inte i pension förrän barnbarnen är klara på universitet. Det är viktigt. Viktigt att de redan står på egna ben, så att du som pensionär slipper ansvaret. Barnbarnsbarnen, de får dina barn och deras barn ta hand om du är redan för gammal då och slipper undan.
I stort sett har hon det toppen i stugan: paketutlämning, lilla matbutiken i byn, internet, ett rosenhav utanför fönstret, frisk luft, tysta grannar, ett liv utan stress. Men efter ett tag kände mamma… en gnutta tristess. Så hon ville roa sig lite och bestämde sig för att lägga betong på en del av den stora tomten.
Hon tyckte parkeringen behövde snyggas till. För enligt henne såg den “oseriös” ut. Och varför vänta på att naturen ska fixa saker när vi sedan länge har internet? På nätet hittade hon snabbt ett bygglag “Grabbarna Grus” som var redo för allt. Mot betalning i svenska kronor, förstås.
Så kom dagen. Bygglaget anlände fem personer med förmannen Andreas i spetsen. Mamma kallade honom bara “Anders”, trots att han var över två meter lång och bredaxlad som en lastbil. Starten var rivig, men snart började det gå snett. Två betongbilar stod redan och väntade på signal. Mamma höll ett öga.
Och plötsligt fick Anders för sig något. Det var som en öppen inbjudan att tälja guld. Tant ensam, snäll, ett änglaansikte och gammal. En sån verkar väl inte kunna något om “manliga” betongjobb, tänkte Anders. Här såg grabbarna sin chans att sko sig: lägga på extra på priset och dryga ut kassan.
Anders tog ton direkt:
Det här går inte att göra som planerat. Allt är snett, vi måste göra om och det kostar dubbelt, annars packar vi ihop och drar. Hitta ett annat gäng om det inte passar.
Mamma lyssnade, nickade till och med förstående. “Femtiotusen, säger ni? Skulle tjugofem inte duga? Jaja, grabbar… Jag litar på er. Hur ska man inte lita på så seriöst folk?”
Och så lägger hon till:
Ska vi slå vad?
Om vad? frågar Anders, genast på hugget.
Om de där femtiotusen. Jag slår vad om att jag kan styra din firma så att ni gör jobbet inte på en dag som du säger, utan på tre timmar. Klarar ni det, får du femtiotusen av mig. Misslyckas vi så får jag femtiotusen av dig. Deal?
Hade jag varit Anders hade jag funderat både en och fem gånger. Varför chansa mot en pensionär? Men Anders hade knappt hunnit gå i gymnasiet och var starkare i självsäkerhet och girighet än i omdöme. Vadslagningen var ett faktum.
Anders slog sig ner med sitt kaffe på trappen för att titta på. Men Birgitta Svensson (som min mamma heter) drog på sig gummistövlar och satte igång.
På fem minuter hade hon placerat ut grabbarna så rutinerat att de själva undrade hur de plötsligt blivit ett drömlag. Hon förklarade för var och en vad som skulle göras, var man skulle bära saker, hur man spred ut betongen, hur tempot skulle hållas uppe och var man INTE fick göra fel. Betongbilsförarna fick också en genomgång om när och hur man skulle hälla, så det verkligen blev rätt gjort och inga onödiga stopp uppstod.
Kort sagt, mamma var ett proffs på betong.
Det som gubbarna tänkt sträcka ut över hela dagen fixade hon på lite drygt två timmar. Resultatet? Perfekt. Jämnt, snyggt, genomtänkt in i minsta detalj.
Anders log först “hon ger väl snart upp”. Sen rann leendet bort. Sen bleknade han. Han mindes vadet. Han mindes pengarna. Han mindes sitt ord: femtiotusen.
Anders blev alldeles ställd. Ansiktet hans såg ut som om marken just öppnat sig.
Vänta kan du bara berätta Hur? Hur är det här möjligt? Såhär går det ju inte till!
Jo, det gör det, sa Birgitta lugnt och borstade bort lite betongdamm från handskarna. Såg ni trafikplatsen ni passerade på väg hit, den där stora i flera våningar?
Ja mumlade Anders.
Ni körde till och med på den, eller hur?
Jo det gjorde vi
Bra. Den byggde jag.
Där och då, säger man, förstod Anders att en “ängel” ibland bara är någon som i många år jobbat någonstans där veklingar inte överlever länge. Att försöka luras eller argumentera med såna det är sällan värt besväret.
