De senaste två åren har jag och min man bott i en hyrd lägenhet, och det har verkligen varit kämpigt. Vi drömmer om att skaffa ett eget hem, men just nu har vi inte råd. Lägenheten som vi hyr tillhör en vän till min mamma, och det är ofta svårt att bo här. Om något inte är på sin plats eller om vi gör något hon inte tycker om, blir det snabbt en jobbig konflikt. Dessutom är våra grannar inte särskilt trevliga de påminner oss ständigt om att vi bara är tillfälliga gäster och snart kommer att flytta.
Våra föräldrar pressar oss hela tiden att spara pengar till en bostad. Men det är svårt att lägga undan när man betalar hyra och har andra utgifter. Min mamma håller järnkoll på vår ekonomi och granskar varje liten utgift, vilket gör sparandet ännu svårare. Jag har till och med slutat köpa nya kläder och använder bara det jag redan har för att kunna spara så mycket som möjligt.
Både min mamma och min mans mamma har egna lägenheter och de tycker att vi ska spara tills vi kan köpa något själva. Men de verkar inte villiga att hjälpa oss ekonomiskt eller ens ge oss någon typ av stöd. De säger att det är ett sätt att lära oss självständighet, men vi känner att vi har kämpat oss igenom så mycket redan och att vi faktiskt behöver deras hjälp just nu. Det känns extra tungt att våra syskon har fått lägenheter av våra föräldrar, medan vi måste spara ihop pengar själva. Jag tycker inte att vi borde behandlas så här, och önskar att de kunde se vår situation och ge oss en hjälpande hand.
Ibland känns det som att vi är ensamma om att försöka, och det är svårt att inte bli bitter när man ser andra få det man själv bara kan drömma om. Vi fortsätter kämpa, sparar varje krona och hoppas att en dag kunna köpa en egen bostad i Stockholm ett eget hem där vi faktiskt får vara oss själva.
