“Vi beställer lila tapet,” sa Johans man. “Ser du inte att det inte alls passar golvet? Beige vore bättre…” “Min mamma tycker inte om beige, det vet du,” svarade Johan. “Men din mamma tycker om gratis renoveringar,” svarade Anna syrligt.
Svägerskan hade en gång hintat om att det vore fint om de fixade till hennes lägenhet. Anna teg. Men Johan gillade idén det var ju ändå hans mamma. Anna var emot, men sa ingenting.
I grunden var det ju inte hennes sak. Han fick väl göra det om han tvunget måste. Låt henne, tänkte Anna. Svärmor visade direkt att allt hon ville ha var resultat. Inga “tack”, bara en lista på önskemål. “Anna, det är inte någon gratisrenovering, det är en renovering som min son gör för mig,” försäkrade Johan. “Javisst, självklart.”
Klart det var. Mamman älskade saker som inte kostade något, precis som hon alltid betonade till Johan. Om hon inte gillade något, gjordes det alltid om. Anna hade rätt. Till sist blev renoveringen klar och svärmor kom tillbaka. Hon gick ett varv genom lägenheten och sa:
“Det ser inte alls bra ut. Tapeten är inte som jag tänkte mig. Köket är inte bra. Vad är det för garderober? Allting är så slarvigt gjort att jag saknar ord. Jag har god lust att anmäla er!” “Anmäla vem?” Johan stirrade. “Din egen son, som betalat allt själv?” “Men snälla, Anna. Jag bara skojade…”
Mamman var verkligen inte på sitt bästa humör. Svärmor hade väntat sig en lyxig renovering, men fick en ordentlig men inte påkostad sådan. Allt var nytt och blev fint, bara inte så exklusivt som hon kanske hoppats på. Det var därför inget dög. Johan och Anna hade inte råd med storslagna uppgraderingar de gjorde sitt bästa efter bästa förmåga, men ändå fick de inte ens ett tack. “Anna, jag tror inte mamma gillar det vi gjort,” erkände Johan till slut. “Det är väl klart! Gillar hon någonsin något?” “Hon hade nog hoppats på nåt mer…” “Vi har inte så mycket pengar,” sa Anna irriterat. “Kunde vi inte ta ett lån?” hördes svärmor plötsligt.
Anna var säker på att hon hade hört fel. “För hennes skull, ta ett lån eller låna av nån betala igen med ränta i svenska kronor… Nej.” Nu fick det vara nog. Innan Anna hann protestera tog Johan ordet: “Mamma, lån? Du vet ju vad jag tycker om det där, särskilt för att renovera. Allt är välgjort och smakar stil. Vad mer kan du önska?” “Åtminstone kunde ni fixa köket en gång till.” Sen stängde svärmor dörren bakom sig. “Hon har verkligen tappat skammen,” sa Anna lågt. “Du vet hur hon är,” svarade Johan trött.
Byggvaruhuset var fullt av folk. Anna höll en ny bordsduk i handen, Johan bar på något rör till badrummet. De köpte egentligen ingenting, men ändå drog det iväg pengar. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Plötsligt stannade Anna. “Du sa att vi inte hade mer pengar för renoveringen?” “Du har rätt, vi fick låna lite.” “Nu får det vara nog!” Anna la bordsduken på hyllan. Någon annan fick köpa den om de ville. “Nu har vi gjort nog för din mamma. Är det henne ni lånat åt? Det får räcka! Och bråka inte med mig om det här.” Anna vände på klacken mot utgången. Johan följde henne tyst. Prinsipprena började rämna, även om det var hans mamma någon gång fick det faktiskt vara nog.
