Vi beställer lila tapeter, sa Linus till sin fru Märta med beslutsamhet i rösten.
Inser du inte att det kraschar med färgen på golvet? Bättre med beige svarade Märta irriterat.
Min mamma tycker inte om beige, det vet du ju.
Men din mamma uppskattar ju renoveringar som kostar noll kronor. Märta slängde ur sig kommentaren som en pil.
Linus mamma hade någon gång bara i förbifarten nämnt att det vore trevligt om de fixade till hennes lägenhet lite. Märta teg. Men Linus tände på idén direkt det var ju trots allt hans mamma. Märta höll hellre tyst. Egentligen var det inte hennes sak. Skulle han göra det för sin mamma, fick han väl göra det. Svärmor visade genast att det bara var resultatet som räknades. Inte någon tacksamhet, bara en kravlista.
Märta, det är ingen gratisrenovering, det här. Det är något min son gör för mig, försäkrade Linus mamma.
Javisst, mumlade Märta.
Det var alltid samma sak. Hans mamma ville aldrig betala för något själv. Tyckte hon inte om resultatet, skulle allting göras om. Märta visste att hon hade rätt. När renoveringen slutligen var klar återvände Linus mamma, synade rummen och rynkade på näsan.
Det här är inte vad jag tänkt mig. Tapeten passar inte. Köket nej, varför ser skåpen ut så här? Allt är så slarvigt gjort att man blir mållös. Jag vill nästan anmäla er!
Anmäla? Mig, din egen son, som betalat allt själv? protesterade Linus upprört.
Men kära nån, Märta och Linus, jag skojade ju bara
Stämningen i rummet frös till is. Linus mamma hade nog förväntat sig lyx och flärd men fick nöja sig med ett vanligt, hederligt svenskt hem. Allting var nytt och fräscht, men inte så exklusivt och dyrt som hon hade hoppats. Det var därför hon var missnöjd. Linus och Märta var långt ifrån rika, de hade gjort sitt bästa. Ändå fick de inte ens ett tack.
Märta, tror du mamma inte gillar hur vi gjort? frågade Linus lågmält på kvällen.
Såklart hon inte gör! Brukar din mamma någonsin nöja sig?
Hon ville ha något mer påkostat
Vi har inte så mycket pengar.
Kan vi inte ta ett lån? hördes svärmors röst plötsligt i bakgrunden.
Märta kände hur ilskan bubblade i bröstet. För hennes egen mamma hade hon kunnat överväga ett lån, kanske till och med lånat från någon släktning. Hon skulle alltid betala tillbaka, med ränta och allt. Men detta kändes för mycket.
Men Linus hann före:
Mamma, inga lån! Du vet vad jag tycker om det. Speciellt till någon renovering. Allting är snyggt gjort, med omtanke. Vad mer vill du ha?
Kanske åtminstone byta ut hela köket? sa hans mamma och gick.
Linus, nu har din mamma helt tappat skammen, väste Märta.
Du vet ju hur hon är när hon blir på det humöret, suckade Linus.
Byggvaruhuset sjöd av folk. Märta höll en ny bordsduk i handen, Linus balanserade ett paket kranar. Det såg inte ut att bli mycket, men summan blev ändå rätt saftig, några tusenlappar i svenska kronor. Och arbetet tycktes aldrig vara över.
Plötsligt stannade Märta med blicken mörk.
Du sa du att vi inte har mer pengar till det här?
Ja, jag har tvingats låna ihop för att vi skulle komma hit.
Nu får det vara nog! Hon kastade tillbaka duken på hyllan. Någon annan får köpa den. Jag har fått nog av att alltid göra allt för din mamma. Du har lånat pengar till henne? Det är för mycket. Om du börjar bråka om det med mig då går jag!
Märta gick bestämt mot utgången. Linus följde efter, tvekande men med blicken sänkt.
Det var ändå hans mamma. Men kanske, bara kanske hade det gått lite för långt.
