Kai Majas mor fick veta att vi tänkte köpa en lägenhet, kallade hon sin son åt sidan för ett samtal. Det som hände sedan skakade mig till djupet av min själ.
Min man och jag hade sparat länge för ett eget hem. Jag jobbade på ett internationellt företag och tjänade dubbelt så mycket som honom, men hemma delade vi allt gemensam budget, gemensamma m˚ål. Vår dröm om en egen lägenhet enade oss, och det verkade som ingenting kunde stoppa oss. Tills hans familj fick höra talas om det.
Min man hade fyra systrar. I den familjen var han inte bara en bror, utan en stöttepelare, en räddare, en lösare på alla problem. Sedan ungdomstiden hade han hjälpt var och en betalat studier, köpt en telefon, “lånat ut pengar till nästa lön” (som aldrig återbetalades). Jag såg allt, teg, och stod ut. Jag förstod familj är viktigt. Ibland skickade jag själv pengar till mina föräldrar. Men på grund av den här “hjälpen” tog det nästan tre år innan vi äntligen samlat ihop tillräckligt.
När summan väl var hopsamlad började vi leta efter en bostad. Det var mest jag som letade min man var överarbetad och kom hem sent. Jag var nästan glad att få organisera allt, välja det bästa alternativet, för jag ville verkligen göra det rätta för oss båda.
En dag bjöd hans mor oss på en fest den yngsta dottern hade tagit studenten. Vi kom, åt middag, och plötsligt inledde min svärmor ett samtal:
“Min son kommer väl snart flytta till sin egen lägenhet… Så slipper han springa hit så ofta,” sa hon med ett leende.
Då berättade min man stolt att vi redan letade efter en bostad och att det var jag som skötte sökandet.
Ni skulle ha sett hur hennes ansiktsuttryck förändrades på ett ögonblick. Leendet försvann som uppblåst. Hon mätte mig med en iskall blick och sa i en frusen ton:
“Det är ju bra… Men du borde ha rådfrågat mig, min son. Jag har levt längre, jag vet bättre. Har du verkligen lämnat ett så viktigt beslut till din fru?”
Den äldsta systern stöttade henne:
“Ja, precis. Din fru är egoistisk. Tänker bara på sig själv. Har inte hjälpt oss med en enda krona. För henne är lägenheten viktigare än familjen!”
Jag höll på att kvävas av sådan skamlighet. Jag ville skrika allt jag tänkte: om de behövde pengar så kunde de väl jobba själva? Men jag höll tillbaka. Jag åt bara vidare, tyst, och ignorerade deras galna pladder. Jag kunde ha ramlat av stolen. En sådan attack vid festbordet hade jag inte väntat mig.
Sedan reste sig min svärmor, tog min man i armen och drog honom med till köket. “Vi måste prata,” muttrade hon på väg. Vid bordet förklarade den mellersta systern plötsligt:
“Min bror och jag ska bo i hans nya lägenhet. Vi får ett eget rum.”
Rasen som vällde upp inom mig fick kinderna att bränna. Utan att kunna behärska mig reste jag mig och gick ut i hallen. Inga saker behövde packas vi åkte hem i taxi.
På kvällen försökte jag prata med min man. Men han var som en främling. Han satt tyst, och till slut insåg jag: från den dagen var han inte längre min man, utan bara en mors gosse.
