Mamma, du har ju fyllt 65 nu. Det är dags att gå till juristen och ordna med arvspappren för huset, sa min syster lite förebrående när hon var på besök.
För en vecka sedan fyllde min mamma 65 år. Hon ville inte fira stort, utan nöjde sig med att bjuda hem oss på en fika. Jag tog med mig en vacker bukett rosor, en varm morgonrock och ett par tofflor till henne. Dessutom la jag 1300 kronor i ett kuvert, utifall hon behövde lite extra.
Tyvärr kunde inte min fru och barn följa med. Sonen hade blivit sjuk, dottern hade friidrottstävlingar och Rita hade blivit akututflyttad med jobbet till Stockholm. Men barnen målade en stor teckning till mormor med oss alla samlade framför huset.
Så kom också min lillasyster, som heter Ellinor, ut till mamma i byn:
Du, jag glömde köpa något till mamma. Säg att morgonrocken är från oss båda, va?
Okej. Men har du verkligen glömt att mamma hade födelsedag? Det är ju ändå en rätt så jämn siffra.
Äsch, du vet vilka problem jag har på jobbet nu!
Min syster har alltid varit ganska beroende av andra. Hon blev mamma som 19-åring, pappan försvann direkt och har aldrig betalat ett öre i underhåll. Själv jobbade jag på byggen då och skickade lite pengar till henne ibland, så att hon och lilla Klara kunde köpa blöjor och mat.
Jag ordnade dessutom en plats åt Klara på förskolan och hjälpte Ellinor få jobb i närbutiken, men där blev hon bara kvar i tre månader innan hon sa upp sig.
Sedan dess drar hon runt på olika småjobb. Hon gör naglar på salong eller sätter fast ögonfransar. Förra sommaren åkte hon och jobbade i Norge i tre månader, och mamma fick ta hand om Klara. Men hon kom bara hem med knappt 30 000 kronor, och köpte genast en ny mobil till sig själv och en laptop till dottern. Sådant har jag råd med på en månad, men jag jobbar hårt.
Mamma blev ändå så glad när vi kom och hade bakat massor av godsaker. Grannen Ingrid och faster Solveig kom också förbi för att gratulera.
Men vår samling fick ett otrevligt slut. Ellinor kunde inte hålla sig utan tog upp arvet mitt under fikat:
Mamma, hur tänker du skriva över huset?
Men gumman, vad är det för frågor? Ni får väl dela lika, såklart.
“Dela lika”? Men Petter har ju redan lägenhet och företag. Jag hyr ju fortfarande. Varför skulle han ha huset också?
Det lät nästan som om mamma redan var död, så rakt och okänsligt pratade hon dessutom inför gästerna.
Men Ellinor, vi kan väl prata om det här en annan gång, förstör inte firandet nu.
När då? Mamma, du är 65. Det är lika bra att ordna det så snabbt som möjligt, gå till juristen och skriva över huset på mig.
Faster Solveig svalde nästan fel när hon hörde det. Jag kunde inte hålla mig utan tog ut Ellinor i köket:
Är du inte klok? Hur kan du prata sådär när mamma hör på? Har du redan begravt henne i dina tankar?
Lägg dig inte i. Jag har tagit hand om mitt barn själv, medan ni andra
Själv? Har du glömt att det var jag som skickade pengar och att mamma satt barnvakt åt Klara? Om du fortsätter så här får du passa dig!
Ellinor blev jättearg. Hon tog Klara och gick utan att säga hejdå, och skickade hotfulla sms och sa att hon skulle dra in advokater. Men sånt bekommer mig ärligt talat inte.
Mamma är däremot väldigt ledsen över allt. Nu får hon inte ens prata med Klara eftersom Ellinor har förbjudit det och vägrar svara i telefon. Allt för ett hus. Mamma gråter och har ont i hjärtat.
Jag vet inte vad jag ska göra med Ellinor längre. Hon är vuxen men beter sig som ett barn.
Ibland behöver man påminna sig om att de viktigaste släktbanden kan raseras av girighet och missunnsamhet, men kärlek och omtanke är det som håller familjen samman. Det är värt att försöka förlåta, men gränser måste också finnas. I livet är omtanke alltid mer värd än ett hus.
