Mamma, du är ju 65 nu. Det är nog dags att gå till juristen och fixa så huset blir skrivet på oss barn, sa min syster när vi var på besök.
För en vecka sedan fyllde min mamma 65. Hon ville egentligen inte ha något stort firande. Hon bjöd bara hem oss för en lugn fika hemma. Jag köpte en fin bukett rosor, en varm morgonrock och ett par tofflor till henne. Och så la jag ett kuvert med 3 000 kronor, det kan alltid behövas lite extra.
Men min fru och barnen kunde inte följa med. Sonen blev sjuk, dottern hade tävling och Rita blev plötsligt tvungen att åka på tjänsteresa till Stockholm. Men barnen ritade en stor teckning till mormor där hela familjen står framför huset.
Sen kom min lillasyster Vera ut till landet:
Hörru, jag glömde köpa något till mamma. Kan du säga att morgonrocken är från både dig och mig?
Visst. Men hade du glömt att mamma fyller år? Det är ju en ganska speciell dag.
Men Daniel, du vet ju hur det är på jobbet för mig nu!
Min syster har alltid varit ganska beroende av andra. Hon fick barn redan som 19-åring med en snubbe från studenthemmet, men han stack direkt och har inte betalat ett öre i underhåll. Jag jobbade på bygge då och skickade pengar lite då och då, så hon kunde köpa lite mat, välling och kläder till dottern.
Jag fixade till och med plats på förskola åt Kristina samt ordnade jobb åt Vera när min kompis behövde hjälp i sin butik. Men syrran orkade bara tre månader, sen sa hon upp sig.
Sen dess hankar hon sig fram som hon kan. Ibland gör hon naglar på en salong eller sätter fransar. Förra sommaren åkte hon till Norge och jobbade och lämnade dottern hos mamma. Men efter tre månader kom hon bara hem med 70 tusen, och de brände hon snabbt på en ny telefon till sig själv och en laptop till dottern. Så mycket kan jag få ihop på en månad nu, men då sliter jag också rätt hårt.
Mamma blev jätteglad att vi kom och hade lagat massa gott. Grannen Karin och moster Ulla kom också förbi på fika.
Men vårt lilla firande blev tyvärr förstört av ett bråk. För mitt under kaffet skulle Vera såklart ta upp det där med arvet:
Mamma, har du bestämt vem som ska få huset?
Men Vera, du pratar om konstiga saker. Ni får väl dela lika.
Hur så dela lika? Daniel har redan sin egen lägenhet och jobbar med sitt. Jag hyr fortfarande, vad ska han med huset till?
Hon pratade som om mamma var på väg att dö i morgon, helt ogenerat inför gästerna dessutom.
Vera, inte nu. Förstör inte mammas dag.
När ska vi annars prata om det då? Mamma, du är ju 65, man vet aldrig. Bättre att gå till juristen snart och skriva över huset på mig.
Ulla satte nästan kaffet i halsen när hon hörde det där. Jag blev riktigt arg, tog Vera på armen och gick ut i köket med henne:
Är du inte klok? Vad är det för dumheter du slänger ur dig? Har du redan räknat ut när mamma ska dö eller?
Lägg dig inte i! Jag har tagit hand om mitt barn själv, till skillnad från er
Själv? Du har tydligen glömt vem det var som skickade pengar och fixade barnvakt? Om du fortsätter så här åker örat på sned, jag lovar!
Vera blev sur som sjutton, tog dottern och försvann utan att ens säga hej då. Och sen började hon hota mig med att gå till tingsrätten och anmäla mig. Men hennes hot rör mig inte alls.
Mamma däremot är riktigt ledsen för Veras skull. Systern har tydligen förbjudit Kristina att prata med mormor, och inte ens mobilen svarar de i längre. Allt det här bara på grund av huset. Mamma är så ledsen att hon till och med får ont i hjärtat.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till med Vera. Hon är vuxen men beter sig som en bortskämd unge.
Vad hade du gjort om du var jag? Tror du att jag borde försonas med syrran, eller ska jag bara släppa taget?
