“Mamma, det är vi, dina barn… Mamma…” Hon såg på dem. Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sitt liv. Anna hade sedan länge förlorat hoppet om ett lyckligt och tryggt liv. Hon hade en gång varit ung och förälskad och drömt om en ljus framtid för dem. Men livet blev inte som hon tänkt sig. Robert slet hårt men tjänade lite. Och dessutom blev Anna gravid. Tre söner föddes, en efter en. Anna hade inte arbetat på länge. Bara Roberts lön räckte inte långt. Barnen växte och behövde kläder och skor. Hela lönen gick till mat, räkningar och andra nödvändigheter. Tolv år av detta slit tog ut sin rätt på hela familjen. Robert började dricka, han tog hem hela lönen men kom hem berusad varje dag. Anna misströstade mer och mer till följd av detta liv. En dag kom hennes man hem stupfull, med en oöppnad vodka i handen. Anna stod inte ut längre – hon ryckte flaskan ur hans hand och drack själv. Där började även hennes missbruk. Efter en tid kände hon sig bättre, hennes problem verkade försvinna och hon blev gladare. Från den dagen väntade hon nästan varje dag på att maken skulle komma hem med sprit. Snart drack de tillsammans. Anna glömde sina barn. I den lilla byn pratade folk om hur vodkan förändrat henne. Snart gick pojkarna runt i byn och tiggde mat. Till slut stod grannen inte ut och sa: – Anna, det vore bättre att du lämnade barnen på barnhem än att de svälter ihjäl. Hur länge ska du dricka utan att tänka på dina barn? Anna mindes orden tydligt. De plågade henne länge. Det hade kanske varit lättare utan barnen omkring sig, tänkte hon. Snart övergav både Anna och Robert pojkarna, som hamnade på barnhem. De grät och hoppades att mamma och pappa skulle komma, men ingen kom. Anna och Robert brydde sig inte längre. Åren gick. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet. De fick varsin liten etta – men de hade tak över huvudet och alla fick jobb. De stöttade alltid varandra. De talade aldrig om sina föräldrar, men drömde om att få se dem, fråga varför de blev övergivna. En dag samlades bröderna, satte sig i bilen och åkte till sitt gamla barndomshem. På vägen mötte de sin mamma, som gick stapplande. Hon passerade dem utan att ens titta. – Mamma, det är vi, dina barn… Mamma… Hon såg på dem med tomma ögon. Sedan kände hon igen dem. Hon började gråta och bad om förlåtelse. Men hur skulle man kunna förlåta? Bröderna stod där tysta och visste inte vad de skulle säga. Till slut bestämde de att – vem hon än var – så var hon deras mamma. Och de förlät henne.

“Mamma, det är vi dina barn Mamma” De stod där, försiktigt, medan hon såg på dem.

Elin och Gustav hade levt i fattigdom så länge de kunde minnas. Hela Elins liv hade varit en rad av slocknade drömmar och förlorade hopp. Hennes hjärta hade en gång varit ungt och fullt av kärlek, och hon hade sett framför sig en ljus framtid. Men livet blev inte som hon hade tänkt. Gustav kämpade på med lågavlönade jobb, slet för varje krona, men ändå räckte det aldrig. Dessutom blev Elin gravid. Tre söner föddes, tätt efter varandra. Elin hade inte arbetat på länge, och maken Gustavs inkomster kunde inte bära dem hela vägen. Barnen växte, behövde kläder och skor.

Varenda krona gick till mat. Hyra, el och andra utgifter slukade resten. Efter tolv år av den här verkligheten var deras familj trasig. Gustav hade börjat dricka. Han tog alltid hem lönen men kom numera ständigt hem onykter. Elin orkade inte längre älska honom under sådana förhållanden. En kväll stapplade Gustav in, som så många gånger förr, med en halvfull kvarting renat i handen. Elin brast. Hon slet flaskan ur hans grepp och drack själv. Där började hennes eget fall in i flaskan.

Efter ett tag kändes det bättre; allt det svåra flöt liksom bort. Hon började till och med känna sig lycklig igen. Varje dag längtade hon efter att Gustav skulle bära hem spriten, och till slut drack de tillsammans, kväll efter kväll.

Elin glömde sina pojkar. Folk i byn viskade; hur kunde spriten så totalt förändra någon? Efter ett tag såg man barnen gå runt och tigga efter mat. En dag orkade inte grannen se på längre och sade:

Elin, det vore bättre att lämna pojkarna till barnhem än att låta dem svälta ihjäl. Hur länge ska du dricka istället för att ta hand om dina barn?

Elins kinder började darra. Orden fastnade i henne, som en kall nål. Egentligen skulle livet vara enklare utan barnen under fötterna. Efter ett tag gav Elin och Gustav till slut upp, på riktigt, och lämnade bort sina söner. Pojkarna hamnade på barnhem. De grät och väntade varje dag på att mamma eller pappa skulle komma. Men ingen kom. Elin och Gustav mindes inte ens sina söner längre.

Så gick åren. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet. De fick små ettor någonstans i förorten, men de hade åtminstone tak över huvudet. Alla lyckades hitta jobb, och de stöttade alltid varandra, syskonemellan. Om föräldrarna pratade de aldrig ändå fanns en längtan, att få fråga varför, att få förstå.

En dag bestämde de sig. De samlades och åkte tillsammans till huset där de vuxit upp. På vägen mötte de sin mamma, haltande hem längs stigen. Hon gick rakt förbi, såg dem knappt ens.

Mamma! Det är vi dina barn Mamma

Elin stannade. Hennes ögon var tomma. Sedan kände hon igen dem och tårarna började rinna. Hon bad om förlåtelse, skakade av sorg. Men hur förlåter man? Sönerna stod tysta, tårar brände bakom ögonlocken. Till slut insåg de vem hon än hade varit, så var hon ändå deras mamma. Och de förlät.