Mamma blev kvar på gatan med tre barn! Vår pappa tog alla pengar som mamma fått när hon sålde lägenheten och försvann.
Fram till 38 års ålder kunde inte mamma och pappa få några barn tillsammans. Läkarna visste inte vad som var fel, de ryckte på axlarna. Vid en tidpunkt gav mamma nästan upp hoppet och accepterade att hon antagligen skulle förbli barnlös. Min pappa verkade dock aldrig särskilt bekymrad över det. Han brukade säga: “Oroa dig inte, det är ingen fara.” Det verkade som att han inte direkt längtade efter barn.
Mamma var ändå fylld av sorg, men hon bad natt efter natt till Gud om att få åtminstone ett barn. Kanske var det bönesvar, eller bara slumpen, men till slut föddes jag.
Mammans glädje visste inga gränser. Men pappa hade redan börjat bli svårare att ha att göra med och han blev stressad varje gång jag grät om natten. Ett år senare föddes mina tvillingbröder. Då prisade mamma Gud av hela sitt hjärta. Äntligen hade hon blivit det hon önskade mest av allt: mamma. Men vad hände med pappa? Barnen var till ingen nytta för honom, det insåg vi snart. Istället bestämde han sig för att lura mamma.
Han övertalade henne att sälja lägenheten med löftet om att vi behövde större. Han sa att han skulle sälja och köpa en större bostad, och vi skulle ta lån på resten. Mamma trodde på honom. Men så fort pappa fick pengarna, stack han. Vi har fortfarande ingen aning om vart han tog vägen.
Så lämnade han mamma ensam på gatan med tre små barn. Vart kunde mamma ta vägen då? Hon flyttade hem till sina föräldrar. Så vi bodde där allihop vi fyra, mormor och morfar, i en liten tvåa. Efter detta tappade mamma all tillit till män och relationer. Hon kämpade hårt för att kunna försörja oss. Att mätta och klä tre barn var ingen enkel sak.
Vi levde så ett antal år. Sen dog mormor, och så småningom även morfar. Plötsligt blev det mer plats. En sommar gick mamma till lekparken med oss. Där brukade vi leka under de ljusa kvällarna. En dag kom en man i hennes egen ålder fram och började prata. Mamma avvisade honom flera gånger, men han gav inte upp. Vi fortsatte träffa honom lite då och då i parken, och till slut gav mamma honom sitt nummer. De började träffas på riktigt och gick på middag ihop.
Två månader senare flyttade vi till en stor trea med Adam. Han blev vår bonuspappa. Att påstå att vår barndom blev lyckligare då är faktiskt en underdrift. Adam blev vår nya pappa tillsammans delade vi både vardagsglädje och svåra stunder. Nu är vi vuxna, men han är fortfarande vår pappa. Det viktigaste jag lärt mig är att en ensamstående mamma aldrig är dömd till olycka det finns alltid en väg till lycka och trygghet igen. Vår riktiga pappa svek oss, men Adam blev vår hjälte. Ibland kan livet överraska en, och ge tillbaka det man aldrig trodde man skulle få.
