Vid 38 års ålder hade vår mamma och pappa fortfarande inga barn. Läkarna ryckte på axlarna; ingen visste vad som var fel. Mamma gav upp, släppte alla drömmar om att bli förälder och accepterade sitt öde. Pappa, däremot, brydde sig aldrig särskilt. Han brukade mumla: “Ingen fara, det spelar ingen roll.” Det verkade som om han inte behövde några barn alls.
Mamma kände sig hopplös, men viskade ändå till Gud, bad om åtminstone ett barn. Och, som om en viskning i fjärran blev en vind, föddes jag Elsa.
Mammans glädje var som ett spegelblankt hav. Men pappa, som då redan tröttnat på mamma, rörde sig kring henne som en skugga och blev nervös när jag grät om nätterna. Ett år senare kom mina tvillingbröder, Oskar och Edwin, till världen. Mamma sjöng en psalm som om den skulle nå hela himlen. Hon var nu den lyckligaste kvinnan på Södermalm: mamma. Och pappa? Han hade ingen användning för barn istället började han planera något slugt.
Han övertalade mamma att sälja lägenheten, sa att vi behövde större plats. Han skulle sälja och köpa en ny, och ta ett bolån på resten. Mamma trodde honom. Så snart pengarna landade vände han ryggen åt oss och försvann. Ingen har sett honom sedan dess, inte ens i drömmen.
Där stod mamma, ensam med tre barn, utanför porten till en väldig och främmande byggnad. Var skulle vi nu ta vägen? Mamma tog oss till sin mamma och pappa, och plötsligt bodde vi Elsa, Oskar, Edwin, mormor och morfar i två rum på Vasastan. Mamma tänkte aldrig mer våga tro på en relation eller en man. Hon fick arbeta hårt dag och natt; att mätta och klä tre barn var inget hon skrattade åt.
Så levde vi, som figurer i en saga. Efter några år dog mormor, sedan morfar; och rummen blev bredare, men känslan av tomhet var kvar. En sommardag gick mamma med oss till Humlegården; vinden blåste genom de stora lönnarna och lekparken var upplyst av en sol som aldrig verkade vilja gå ner. En man i hennes ålder närmade sig, hans namn var Henrik. Han log och försökte samtala, men mamma vände sig bort och slog bort hans ord som flugor från en kaka. Men vi besökte parken om och om igen; till slut gav mamma honom sitt telefonnummer, de började ses, och gick på sin första fika.
Två månader senare flyttade vi in i en stor trerumslägenhet med Henrik. Han blev vår nya bonuspappa. Och att säga att vår barndom blev lycklig efter det är som att säga att vintern är kall det räcker inte. Henrik blev vår pappa; tillsammans har vi skrattat vindstilla nätter och gråtit över förluster i fotbollsmatcher. Idag är vi vuxna, och vi kallar Henrik för pappa.
Så, en kvinna med barn är aldrig bara en börda det finns alltid en väg till lycka, även om den går genom konstiga drömmar och omöjliga labyrinter. Vår riktiga far flydde som en tjuv genom natten, men Henrik blev vår familj, som en riktig svensk hjälte i en surrealistisk saga.
