Mamma är utmattad
Sara skällde ut kassörskan så högt att kvinnans händer skakade.
Ska det ta hela dagen för dig eller? Om du inte kan jobba ordentligt kan du väl vara hemma!
Förlåt, den äldre damen scannade redan varorna snabbt, men försökte ändå öka tempot.
Sara, hennes man Martin rörde försiktigt vid hennes armbåge, det räcker nu, kom så går vi.
Frun vände sig irriterat om:
Kan du vara tyst? Vem har bett om din åsikt?
Martin sänkte blicken, blev tyst. Han brukade alltid bli tyst.
***
Hemma doftade det kycklingsoppa med dill. Svärmor, Birgitta, stod vid spisen och rörde i grytan.
Nämen hej! Jag har lagat soppa, med kyckling och äggnudlar. Sätt er så får ni mat.
Jag har sagt hundra gånger att du inte ska klampa in i mitt kök, fräste Sara. Bor du här nu, eller är du bara på besök?
Birgitta bleknade, lade ner slevan.
Jag ville ju bara hjälpa till…
Jag behöver ingen hjälp! Jag klarar mig alldeles utmärkt själv!
I det ögonblicket kom sjuårige Viktor springande ut ur sitt rum:
Mamma, hej! Vilde från porten sa att jag är klen, men jag är väl inte svag, eller hur?
Kan du sluta tjata! Ser du inte att jag har fullt upp!
Viktor blev tyst. Tittade på mormor. Birgitta tittade bort.
Sara gick in i sovrummet, slog igen dörren med en smäll.
***
Så där var det jämt.
Varje dag såg likadan ut. Sara vaknade på dåligt humör, gick och la sig likadant. Under dagen hann hon skälla på alla i sin närhet på sin man, sin svärmor, sonen, kassörskor, kollegor och främlingar.
Ibland, väldigt sällan, slog tanken henne: Herregud, vad håller jag på med? Men tanken föll snabbt ner i ett svart hål, utan någon utväg.
Martin höll ut. Han hade vant sig. Tio års äktenskap hade lärt honom att hålla tyst och undvika bråk.
Han jobbade dubbla pass, kom hem med pengarna, gjorde vad hon sa. På nätterna när Sara sov, brukade han gå ut i köket, sitta med en kopp te och stirra ut i tomma intet. Tänka.
Birgitta hade flyttat in för tre månader sen för att hjälpa med Viktor när föräldrarna jobbade.
Birgitta hjälpte gärna, men varje dag kände hon Saras sårade blickar.
Viktor… han levde bara på. Sprang, lekte, ställde frågor. Och varje gång han sökte kontakt med mamma, stötte han på en stängd dörr.
Först brukade han gråta. Sen slutade han. Han satt hellre tyst bredvid mormor där var det åtminstone lugnt.
***
På fredagen hände det som brukade hända.
Sara kom hem från jobbet på riktigt dåligt humör: chefen hade skällt, en kollega gjort henne illa, någon trampade på hennes fot på tunnelbanan.
Och så hade Viktor precis innan spillt saft på den nya beiga soffan, den de köpt på avbetalning.
Pojken stod bredvid det tomma glaset och tittade skräckslaget på den röda fläcken som växte.
Fattar du vad du gjort?! vrålade Sara i hallen du vet väl hur mycket den där soffan kostade?!
Jag gjorde inte meningen, mamma. Snälla, skrik inte. Jag är rädd för dig…
Jaså, du är rädd! ilsknade Sara ännu mer du bara förstör! Man får inget lugn med dig!
Förlåt mamma…
Gå in på ditt rum! Jag vill inte se dig!
Viktor släntrade iväg. Sara fortsatte skrika i tomheten tills hon blev hes.
***
Hon kunde inte sova den natten. Gick ut i köket, satte sig vid fönstret. Ute duggade det mot rutan.
Hon satt och såg vattendropparna rinna ner, funderade på hur less hon var på allt. Ville bara att allting skulle ta slut. Att alla skulle låta henne vara. Ville få tystnad.
Sara märkte inte att hon somnade där, ute i köket.
Hon vaknade till av kyla vid fyratiden.
Det var tyst i lägenheten. Martin sov, Birgitta sov, Viktor sov.
Hon gick på toaletten, passerade Viktors rum på vägen tillbaka. Dörren stod lite på glänt. Hon kikade in för att se så han låg under täcket.
Viktor sov hopkurad och kramade kudden. På skrivbordet, bredvid sängen, låg ett öppet rutigt skrivhäfte med stridsvagnar på framsidan.
Sara tänkte just gå, men såg då ordet:
Mamma.
Hon tog upp häftet. Satte sig försiktigt på sängkanten. Började läsa.
Det var som en dagbok.
Första inlägget var från september.
Idag skällde mamma igen. Pappa sa att hon är trött. Jag ville krama henne, men hon flyttade sig. Det är nog för att jag är dålig.
Sara svalde, bläddrade vidare.
Oktober. Idag fyllde mormor år. Jag ritade ett kort med blommor. Ville ge henne det på morgonen, men mamma skällde på pappa så jag struntade i det. La det under kudden. Kanske imorgon när mamma jobbar.
Nästa sida.
November. Jag förstörde en bil pappa gett mig. Med flit. Tänkte att om jag förstör mina egna saker så kanske mamma slutar skrika. Men hon skrek ändå. Sa att jag inte kan ta hand om saker och att jag är dum.
Hennes händer började darra.
December. Snart är det jul. Jag skrev till Tomten att jag önskar att mamma slutar skrika. Men det går ju inte att ge i julklapp.
Januari. I skolan fick vi skriva vad vi vill bli när vi blir stora. Jag skrev att jag vill bli osynlig. Så mamma slipper se mig och skrika. Läraren blev orolig och ringde pappa. Pappa kom och pratade. Sa att mamma egentligen är snäll, det är bara svårt för henne. Jag vet. Jag minns hur hon brukade vara. Hon kramade mig. Och skrattade. Nu skrattar hon aldrig.
Sara satt där, kunde inte röra sig. Tårarna droppade ner på pappret och fick bläcket att rinna ut.
Februari. Idag spillde jag saft på soffan. Mamma skrek jätte-länge. När hon skriker känns det som att jag dör lite varje gång. Först öronen, sen hjärtat, sen själen. Jag tänkte: om jag dör i sömnen, kommer hon gråta? Eller tycker hon bara det är skönt, en mindre bekymmer?
Skrivhäftet ramlade ur Saras händer. Axlarna skakade, men hon höll tillbaka ljudet ville inte väcka sonen. Ville inte att han skulle se henne så här. Hon var rädd. Rädd för allt.
Hon satt där länge, säkert en halvtimme. Sen la hon tillbaka häftet, gick ut ur rummet.
La sig bredvid Martin. Stirrade på taket tills det blev morgon.
***
Viktor vaknade först.
Öppnade ögonen, satte sig upp. Tittade att dörren var på glänt, mindes vad som hände igår. Suckade.
Gick ut i hallen, lyssnade. Tyst. Märkligt. Vanligtvis brukade mamma redan nu slamra med porslinet och gnälla på att alla var sävliga.
Han kikade in i köket.
Mamma satt vid bordet. Skrek inte, bråkade inte. Hon bara satt och tittade ut. Framför henne stod en kopp ljummet te.
Mamma? viskade Viktor försiktigt.
Hon vände sig mot honom. Hennes ansikte var annorlunda inte argt, inte trött, bara nåt annat. Viktor kunde inte riktigt förstå vad.
God morgon, sa Sara, tyst. Kom och ät frukost.
Han satte sig vid bordet. Mamma ställde en skål gröt framför honom. Satte sig mittemot.
Viktor åt och sneglade mot Sara. Väntade på att vanliga bråket skulle börja. Men inget hände.
Mamma, sa han till slut, vad är det med dig?
Inget.
Varför är du så tyst?
Jag tänker.
På vadå?
Sara tittade länge på sin son, la handen över hans huvud. Bara så där, utan anledning.
På dig, sa hon. På oss.
Viktor satt med skeden i munnen helt stilla.
Mamma, är du sjuk?
Nej, älskling. Faktiskt mår jag bättre nu.
Han fattade inte, men nickade. Det viktigaste var ändå att hon inte skrek.
Ät upp nu, sa hon. Det är dags för skolan.
Viktor drack sista droppen juice, reste sig och gick för att klä på sig. Vid dörren vände han sig om.
Mamma, mumlade han ikväll… du… kommer du skrika igen?
Sara gick fram, satte sig på huk framför honom.
Lyssna nu, sa hon allvarligt. Jag vet inte om jag kommer klara det. Men jag ska försöka att inte skrika. Jättehårt. Så du aldrig mer behöver vara rädd. Förstår du?
Viktor nickade.
Men om du gör det ändå? viskade han.
Då får du säga till. Bara säga: Nu gör du det igen. Så kommer jag komma ihåg.
Vadå komma ihåg?
Allt, hon pussade honom i pannan. Gå nu.
Viktor gick.
Sara stod kvar i hallen, hörde hissdörren slå igen. Sen blev det helt tyst.
Martin klev ut, sömndrucken och rufsig.
Du är redan uppe? frågade han.
Kunde inte sova.
Han såg henne länge.
Allt okej?
Det blir det, sa Sara. Kom och ät frukost.
Martin satte sig vid bordet. Sara slog sig ner mitt emot.
Han hällde upp kaffe
Martin, sa Sara plötsligt. Varför älskar du mig?
Han satte kaffet i halsen.
Va?
Varför älskar du mig? Jag är ju… nästan ett monster.
Martin ställde ifrån sig koppen. Tittade på henne länge.
Du är inget monster, sa han. Du har bara glömt vem du är.
Vem är jag då?
Du är allt möjligt, log Martin. Jag minns. Ibland är du varm, ibland rolig, ibland snäll. Du kan krama så man nästan går sönder Jag minns, Sara. Du har bara glömt.
Sara sa inget.
Vet du, jag väntar. Hur länge det än tar, så väntar jag på att du kommer tillbaka, sa han.
Hon tog hans hand.
***
Den dagen skällde hon inte på någon alls.
Viktor kom hem från skolan, kastade väskan och gav henne plötsligt en kram.
Mamma, jag fick A idag!
Vad bra, sa Sara och log. Jag är så stolt över dig!
Viktor stelnade till, tittade förvånat på henne.
Är det sant?
Ja, det är sant.
Han log så stort som han inte gjort på länge.
Vet du mamma, sa han. jag tänkte idag i skolan: tänk om du kramar mig ikväll? Och du gjorde det.
Knasiga unge, skrattade Sara och kramade honom ännu hårdare. Från och med nu ska jag krama dig. Varje dag!
***
På kvällen gick Sara in till hans rum. Viktor sov redan. På skrivbordet låg samma häfte.
Sara tog det, bläddrade till sista sidan. Tog en penna och skrev längst ner, under hans rader:
Viktor, jag älskar dig så mycket. Förlåt mig. Jag ska försöka allt jag kan.
MammaHon la ner pennan och lade försiktigt skrivhäftet tillbaka på bordet, där Viktor lätt skulle hitta det nästa morgon.
Innan hon släckte lampan såg hon på sin son, som låg där, fortfarande med armarna runt kudden, men ansiktet var lugnt och svept av drömmar. Sara kände något inom sig lossna, som om några band släppte sitt grepp kring hjärtat.
När hon stängde dörren bakom sig viskade hon mot mörkret:
God natt, min Viktor.
I köket satt Martin och Birgitta med varsin kopp te. Sara öppnade kylskåpsdörren och tog ut den sista biten äppelpaj, delade den i tre delar. Utan ett ord satte hon sig och la en hand på sin mammas och en på Martins. Det behövdes inget mer.
I lägenheten, där tystnaden brukade vara som tätast, föddes nu något annat en ömhet, försiktig, nyfödd och bräcklig, men envis nog att dröja kvar. Kanske skulle allt inte bli perfekt. Men det räckte. För första gången på länge kände Sara hur hoppet, som en sovande fågel, slog ut sina vingar.
Och i det lilla, långsamma ljuset av sitt försök och sitt löfte visste hon: det var aldrig för sent att börja om.
