Mamma var trött
Karin skrek så högt på kassörskan att den stackars kvinnans händer skakade.
Ska du stå här och gräva i en evighet?! Kan du inte jobba ordentligt får du väl stanna hemma!
Ursäkta, mumlade den äldre kvinnan och skannade varorna ännu snabbare än tidigare.
Karin, sa hennes man, Jonas, och nuddade försiktigt hennes armbåge, det räcker nu, kom så går vi.
Hon vände sig mot honom på ett ögonblick:
Var tyst! Vem har bett om din åsikt?
Jonas såg skuldmedvetet bort och teg. Han brukade alltid bli tyst.
***
Hemma doftade det av kycklinggryta med curry. Svärmor, Gerd Andersson, stod vid spisen och rörde i en kastrull.
Nämen, där är ni ju! Jag har kokat lite soppa, kycklingsoppa med nudlar. Sätt er så får ni äta.
Jag har sagt hundra gånger att du inte ska röra min kök, väste Karin. Bor du här nu eller är du bara på besök?
Gerd blev blek och la ifrån sig sleven.
Jag ville ju bara hjälpa till…
Jag behöver ingen hjälp! Klarar mig utmärkt själv!
Sjuårige Olle rusade ut ur vardagsrummet:
Mamma, hej! Vasastan från porten bredvid sa att jag är en vekling! Jag är väl ingen vekling, eller?
Gå härifrån, morrade Karin, ser du inte att jag har fullt upp?
Olle stannade till. Tittade på sin farmor, som såg bort.
Karin gick in i sovrummet och slog igen dörren med en smäll.
***
Så där levde de alltid.
Varje dag var den andra lik. Karin vaknade arg, somnade arg, och däremellan skällde hon på alla som korsade hennes väg. På sin man, på sin svärmor, på sonen, på kassörskor, kollegor och okända på stan.
Ibland, mycket sällan, tänkte hon: “Herre gud, vad håller jag på med?” Men tanken försvann snabbt ner i ett svart hål där inget ljus nådde in.
Jonas tålde det hela. Han hade vant sig. Tio års äktenskap hade lärt honom: var tyst och försvinn i bakgrunden.
Han jobbade två jobb, drog in pengar, gjorde allt hon sa. På nätterna, när Karin somnat, gick han ut till köket, drack te och satt länge och stirrade rakt fram. Han tänkte.
Gerd hade flyttat in för tre månader sedan för att hjälpa till med Olle medan föräldrarna var på jobbet.
Gerd accepterade tyst, men kände ständigt Karins arga blickar på sig.
Olle Olle bara levde. Sprang, lekte, ställde frågor. Varje gång han försökte sig på mamma, mötte han en kall vägg.
I början grät han. Sedan slutade han. Gick istället till farmor, satte sig tyst bredvid henne där var det åtminstone lugnare.
***
På fredagen hände det som hade hänt många gånger förr.
Karin kom hem från jobbet, utsliten av ilska: chefen hade skällt ut henne, kollegan baktalat henne, någon hade trampat henne på foten på tunnelbanan.
Olle hade precis innan spillt saft på den nya beigea soffan de köpt på avbetalning.
Han stod bredvid glaset och stirrade förskräckt på den röda fläcken som bredde ut sig.
Vad har du gjort?! skrek Karin när hon klev in, förstår du hur mycket den där soffan kostade, va?!
Förlåt, mamma! Jag menade inte, snälla, skrik inte. Jag är rädd för dig…
Rädd är du? blev Karin ännu mer rasande, du förstör bara allt, det är inget annat! Man får aldrig ro tack vare dig!
Förlåt mamma…
Marsch in på ditt rum! Jag vill inte se dig!
Olle gick motvilligt. Karin skrek länge tills rösten tog slut.
***
Den natten sov hon inte. Hon gick till köket, satte sig vid fönstret. Ute regnade det stilla.
Hon satt och tittade på regndropparna som rann ner för rutan. Tänkte på hur hon var less på allt. Hur hon önskade att allt bara tog slut. Att alla lämnade henne ifred. Tystnad.
Hon märkte inte när hon somnade där vid bordet.
Vaknade av kylan. Klockan var omkring fyra på morgonen.
I lägenheten var det tyst. Jonas sov, Gerd sov, Olle sov.
Hon gick till badrummet. På vägen tillbaka gick hon förbi Olles rum. Dörren stod lite på glänt. Hon kikade in för att se att han låg under täcket.
Olle sov, hopkurad och höll sin kudde tätt intill sig. På skrivbordet bredvid sängen låg en öppen skrivbok, en vanlig linjerad skolbok, med framsidan full av tecknade lastbilar.
Karin var på väg att gå, men såg på en sida:
“Mamma”.
Hon tog försiktigt boken, satte sig på sängkanten och började läsa.
Det var en dagbok.
Den första anteckningen var från september.
Idag skrek mamma igen. Pappa sa att hon är trött. Jag ville krama henne men hon sköt bort mig. Det är nog för att jag är dum.
Karin svalde, bläddrade vidare.
Oktober: Idag fyller farmor år. Jag ritade ett kort med blommor till henne. Ville ge det på morgonen. Men mamma skällde på pappa, så jag lät bli. Lade det under kudden. Kanske ger jag det imorgon när mamma inte är hemma.
November: Jag slog sönder leksaksbilen som pappa gav mig. Med flit. Tänkte att om jag förstör något eget så skulle hon sluta skälla. Men hon skrek ändå. Sa att jag inte kan ta hand om något och att jag är dum i huvudet.
Karins händer började darra.
December: Snart är det jul. Jag skrev brev till Tomten och bad att mamma skulle sluta skrika. Men det går ju inte ens att ge i julklapp.
Januari: Vi fick skriva i skolan vad vi vill bli när vi blir stora. Jag skrev att jag vill bli osynlig. Så att mamma inte ser mig och aldrig skriker. Fröken blev förvånad och ringde pappa. Pappa kom, pratade med mig. Sa att mamma är egentligen snäll, bara att hon har det jobbigt. Jag vet. Jag minns hur hon var förut. Hon kramade mig. Och skrattade. Nu skrattar hon aldrig.
Karin satt orörlig, tårarna droppade ner på sidorna och smetade ut bläcket.
Februari: Idag spillde jag saft på soffan. Mamma skrek väldigt länge. När hon skriker känns det som att jag dör lite i taget. Först öronen, sen hjärtat, sen själen. Jag la mig och stängde ögonen. Tänkte: undrar om jag dör i sömnen, skulle hon bli ledsen då? Eller skulle hon bara säga: skönt, en mindre att bry sig om?
Boken föll ur Karins händer. Hennes axlar skakade, men hon grät utan ett ljud. Hon var rädd att väcka sin son. Rädd att han skulle se henne sådan. Rädd för allt.
Så satt hon länge, kanske tjugo minuter, kanske en timme. Lade boken tillrätta och gick ut.
Hon lade sig bredvid Jonas. Stirrade upp i taket hela morgonen.
***
Olle vaknade först nästa dag.
Han sträckte på sig, satte sig i sängen. Såg att dörren stod på glänt och mindes allt från igår. Suckade.
Han gick ut i hallen. Tyst. Märkligt. Vanligtvis slamrade mamma redan med kastruller och skällde på att alla andra är så förfärligt morgontrötta.
Han kikade in i köket.
Mamma satt vid bordet. Hon skrek inte, slamrade inte. Bara satt där och såg ut genom fönstret. Framför henne stod en mugg med urdrucket och kallnat te.
Mamma? Olle viskade försiktigt.
Hon vände sig om. Hennes ansikte såg annorlunda ut inte argt, inte trött, bara… något annat. Olle förstod inte riktigt vad.
God morgon, sade Karin tyst. Kom, så äter vi frukost.
Han satte sig. Mamma ställde fram en tallrik gröt framför honom och satte sig mitt emot.
Olle åt och kastade oroliga blickar på henne. Han väntade på det vanliga utbrottet. Men inget hände.
Mamma, sa han till sist, har det hänt något?
Nej.
Varför är du så tyst?
Jag tänker.
På vadå?
Karin såg länge på sin son. Sedan strök hon honom sakta över håret. Bara för att.
På dig, svarade hon. På oss.
Olle stannade upp med skeden i luften.
Är du sjuk, mamma?
Nej, lilla vän. Tvärtom jag håller på att bli frisk.
Han förstod inte riktigt, men nickade ändå. Han var bara glad att hon inte skrek.
Ät upp nu, sade Karin. Det är dags för skolan snart.
Olle drack sin mjölk, reste sig och gick för att packa. Han stannade vid dörren.
Mamma, sa han blygt, du ikväll du kommer inte skrika igen va?
Karin gick fram, satte sig på huk framför honom.
Lova mig en sak, sa hon bestämt. Jag vet inte om jag klarar det direkt. Men jag ska försöka. Försöka låta bli att skälla. Så att du aldrig behöver vara rädd igen. Förstår du?
Olle nickade.
Men om du glömmer då? viskade han.
Om jag glömmer då säger du det till mig. Bara säg: Mamma, du gör det igen. Så kommer jag minnas.
Minna vadå?
Allt, hon kysste honom på pannan. Skynda dig nu.
Olle gick.
Karin stod kvar i hallen. Hon hörde hur hissen slog igen. Sedan blev allt stilla.
Jonas kom yrvaket ut ur sovrummet.
Är du uppe redan? frågade han.
Kunde inte sova.
Han såg allvarligt på henne.
Är det något?
Det är bra, svarade Karin. Gå och ät frukost nu.
Han gick till köket. Karin följde efter.
De satte sig. Jonas hällde upp te
Jonas, sa hon plötsligt. Älskar du mig fortfarande?
Han satte i halsen.
Vadå?
Varför älskar du mig? Jag är ju som ett troll.
Jonas ställde ner koppen. Såg henne rakt i ögonen.
Du är inget troll, sa han. Du har bara glömt vem du är.
Vem är jag då?
Du är många saker, Jonas smålog. Jag minns. Du kan vara varm, rolig, mild. Kramas så hårt att man nästan tappar andan Jag minns allt, Karin. Det är bara du som har glömt.
Karin sa inget.
Vet du, jag väntar gärna tills du blir dig själv igen, la Jonas till. Hur lång tid det än tar.
Karin tog hans hand och kramade den.
***
Den dagen ropade hon inte på någon.
Olle kom hem från skolan. Kastade ryggsäcken, rusade fram och kramade henne helt utan anledning.
Mamma! Jag fick femma idag!
Duktig du är! sa Karin och log. Jag är stolt över dig!
Han stod stilla, tittade förvånat på henne.
På riktigt?
På riktigt.
Olle log. Så stort hade han inte log på länge.
Mamma, vet du, sa han, idag i skolan tänkte jag: tänk om mamma kramar mig ikväll? Och du gjorde det faktiskt.
Tokstolle, skrattade Karin och höll om honom hårt. Nu ska jag krama dig varje dag!
***
På kvällen gick Karin in till Olles rum. Han sov redan. På skrivbordet låg dagboken.
Karin tog den, slog upp sista sidan. Tog en penna och skrev där, under hans ord:
Olle, jag älskar dig mer än allt. Förlåt mig. Jag ska verkligen försöka.
Mamma.
