Jag har världens bästa mamma! Hon födde mig alldeles för tidigt bara 16 år gammal. Alla i släkten blev bestörta, utom mina morföräldrar som stod bakom henne. Och tack vare det blev jag världens mest harmoniska barn.
Hela familjen hjälpte till att fostra mig. Mina morföräldrar såg till att mamma fick gå klart skolan, så vi slapp leva i fattigdom. Mamma har alltid jobbat hårt, pengar har ingen behövt snåla med det har aldrig blivit några bråk eller skandaler.
Tiden gick, jag växte upp, och när jag själv var 16 blev jag gravid. Min pojkvän visade sig vara en klippa han tog ansvar och vi gifte oss. Jag födde när jag var 17. Mamma blev mormor vid 33. Men istället för att bli förtvivlad strålade hon av glädje. Tillsammans hjälpte familjen till att fostra ännu ett barn. Jag både tog studenten och fick ett jättebra jobb.
Nu är mitt barn 12 år och jag är gravid igen. Allt var egentligen perfekt tills det där hände, det som förändrade allt.
För inte så länge sedan berättade mamma att hon också väntade barn. Jag frågade varför. Det visade sig att hon blivit förälskad i en man men han var redan gift och tänkte inte lämna sin familj. Jag blev helt chockad. Hur mycket jag än försökte prata med henne hjälpte ingenting. Och nu är hon redan gravid, envis nog att vägra göra abort hon vill behålla barnet.
Vi satte oss tillsammans och grät, båda två. Mest för att hennes man aldrig kommer att gifta sig med henne, han kommer inte att erkänna barnet, han kommer inte att betala ett öre i underhåll. Om hon vill ha barnet får hon klara sig själv. Han har redan tillräckligt med barn.
Till slut bröt hon ihop. Jag ville så gärna trösta och stötta henne, men vet inte hur. Mamma är förälskad, väntar barn, och är redan övergiven hur mycket kan en människa tåla?
Jag tänker bara på hur det blir när barnet föds i en liten svensk stad som vår kommer alla känna till historien direkt. Folk pratar, kommer att döma henne inte bara för att bli ensamstående mamma, utan också för att få barn så sent i livet.
Jag hjälper henne så gott jag kan. Om jag också bröt ihop skulle hon aldrig orka. Morfar och mormor vet fortfarande ingenting mamma har bett mig att hålla tyst.
Jag märker att hon tvekar hon kanske funderar på att göra abort. Jag vet inte om jag ska övertala henne att göra det eller att fortsätta. Jag är rädd, men jag tycker så synd om henne. Hon älskar redan barnet, tror jag. Vad ska vi göra? Ska vi ta bort det eller försöka fostra det tillsammans? I slutändan måste mamma själv bestämma.
Jag har berättat för min man han står för hela försörjningen. Han tog det förvånansvärt lugnt. Han är inte rädd för svårigheter. Han säger: Får vi in två barn, så får vi plats med ett tredje också. Men ändå är jag rädd. Rädslan gnager. Varför?
