Fredag, 3 november
Jag måste skriva av mig. Släktens visit har pågått i så många veckor nu att jag knappt hittar mig själv i vårt hem längre. Det började som en oskyldig hjälpande hand, men nu Herregud, hur mycket får man stå ut egentligen?
I kväll stod jag vid kylskåpet i vårt kök i Stockholm och försökte hitta den där hårda Västerbottenosten som jag hade köpt till salladen för att fira att jag lämnat in mitt projekt. Men det var tomt igen. På hyllan stod bara en halvöppen burk med inlagd gurka och ett ensamt paket filmjölk. Jag kände hur blodet steg i tinningarna och försökte räkna till tio, som jag gjort allt oftare de senaste veckorna, men det hjälpte knappt längre.
Erik, min man, satt vid bordet och stirrade ut genom fönstret där novemberregnet smattrade mot rutan. Han försökte krypa ihop som om han ville bli osynlig.
Ja, men Elin gjorde mackor till barnen de blev hungriga efter promenaden, mumlade han. Selma, det är ju bara lite ost. Vi köper mer.
Jag stängde kylskåpet och försökte bevara lugnet. Men det är svårt att inte bli arg när man ser hur matbudgeten förvandlats till ett slags slukhål. Jag jobbade hårt för att planera en riktigt fin middag, och nu var osten borta precis som skinkan var försvunnen dagen innan, och paketet med rökt lax kvällen innan det.
Erik, den där Västerbottenosten kostade 160 kronor, sade jag så sakligt jag kunde. Jag tänkte göra en middag för att fira projektet. Men nu är det tomt. Igen. Det har varit tomt varje kväll i flera veckor. Vi jobbar och sliter och det känns som att vi lever för att finansiera släktens matvanor.
Erik ryckte till. Jag såg på honom att han skämdes, men hans lojalitet mot familjen var så djupt rotad att det överskuggade allt annat.
De är ju gäster, Selma. Elin och Kalle har ju renovering hemma. Du vet, damm, byggstök de har ingenstans att ta vägen. Det är snart över, var snäll ett tag till.
Det där snart har klingat falskt i vårt hem i 22 dagar. Det började med ett samtal från Elin, Eriks syster. Hon berättade att byggfirman råkat skada rören i deras trea ute i Sundbyberg, och att de måste bo någon annanstans bara tre-fyra dagar. Jag gick med, för familjen är familjen klart man hjälper till.
Men tre dagar blev en vecka, sedan två nu är det november och jag ser ingen ände på det hela. I vår trea, som brukade vara en tusande oas, råder nu fullständig kaos. Elin och Kalle har lagt beslag på vardagsrummet. Deras två barn, William och Viktor, sover på luftmadrasser och lever egentligen i hela lägenheten.
Efter jobbet längtar jag till en varm dusch och tystnad, men hemmet har blivit ett slags Centralstation. TV:n dundrar för att Kalle älskar nyhetskänslan. Badrummet är alltid upptaget kusinerna tar timmeslånga duschar och slösar dyr duschgel, medan jag snubblar på deras våta handdukar.
Men matfrågan har blivit mest plågsam. Jag och Erik har vant oss vid att kunna äta gott ett par biffar, färska grönsaker, bra mjölk och ost. Vi budgeterar och sparar till semester och det sista på bolånet. Nu med släkten boendes där har all ekonomi rasat.
Elin, matglad och bekväm, närmar sig inte spisen.
Selma, jag är så slut av renoveringen, det är så mycket stress du lagar ju ändå mat, vad gör det om du kokar några extra liter soppa?
Fast några extra liter soppa förvandlas snabbt till en stor gryta som försvinner på ett kvällspass. Kalle äter som en hel hockeyfemma på sina lediga dagar. Barnen växande, hungriga rotar i kylen utan att fråga om något är till någon särskild.
Jag tog av mig min kavaj, hängde den på stolen och masserade tinningarna.
Erik, jag kollade bankappen idag, sa jag och såg honom i ögonen. Vi har lagt lika mycket på mat på tre veckor som vi brukar på två månader. På riktigt. De köper inte ens bröd. Ingenting.
De har ju höga renoveringskostnader svarade Erik, men nu lät han mer osäker. Kalle säger att byggmaterialet blivit dyrt.
Vi har också utgifter, Erik. Jag är inte anställd för att ensam försörja fyra vuxna och två barn. Har du sett Elin gå till ICA en enda gång? Har hon någonsin handlat till fikat?
Just då kom Elin in, släpande på mina tofflor och iklädd min morgonrock (sin var för varm, min är så tunn och skön). Jag såg hur hon hade kladdat sylt på kragen, men sa inget.
Åh, Selma har kommit hem! utropade Elin glatt. Vi har väntat på dig, är så hungriga. Kalle undrar vad vi får till middag han känner doften av färsen, du hade lagt fram den.
Jag gav henne en lång blick. Någonting brast inom mig. All tålamod var slut.
Det blir inga biffar, sade jag lugnt.
Va? utbrast Elin förvånat. Vad äter vi då? Barnen måste ha ordentlig mat.
Jag satte tillbaka färsen i frysen. Det blir bara kokt bovete till middag.
Bovete? Utan kött? Inget sås? Det kan väl inte Kalle äta, han är man, han behöver kött.
Då kan Kalle gå till ICA, handla kött, tillaga det och äta. Han vet var affären ligger, det är bara huset bredvid.
Elin fnös, slog muggen i bordet och surade.
Selma, varför är du så spänd? Utsliten av jobbet okej, men släkten har rätt att bli behandlad som folk! Erik, säg något!
Erik såg ut som om han ville sjunka genom golvet. Men jag svarade själv.
Köttet är slut. Det var där igår. Efter att William och Viktor tävlade om vem som åt mest.
Kvällen blev tyst och spänd. Jag kokade bovete, satte fram smör och salt på bordet. Kalle petade i sin tallrik och mumlade om fängelsestandat innan han gick till vardagsrummet för att se på streaming. Elin matade barnen med bovete, toppat med socker från mina förråd, och gick sedan därifrån, med orden:
Hoppas du lagar riktig mat imorgon!
Jag sov knappt. I mörkret hörde jag Kalles snarkningar och Eriks tysta suckar. Tänkte på att godhet alltid har ett pris, att gränser måste försvaras om jag inte gör det nu kommer de aldrig flytta ut igen. Renoveringen har bara varit ett svepskäl på tre veckor har Kalle inte ens varit och kollat på deras lägenhet. De njöt av gratis boende, mat och service.
Nästa morgon gick jag upp först. Ingen frukost till någon. Jag kokade kaffe, drack i tystnad och gick till jobbet. Innan hade jag på natten packat all mat i en kylväska och ställt hos mamma i Vasastan.
Dagen rullade på, och i huvudet växte planen. När jag kom hem hade jag ingen matkasse bara en dokumentmapp.
Hemma var stämningen tung. Elin stod i hallen med händerna i sidan.
Selma, barnen fick steka torra flingor utan mjölk till frukost! Det här är inte okej!
Kalle kikade ut från vardagsrummet.
Värdinnan, du har verkligen tappat det. Vi har svultit hela dagen. Var du på affären?
Jag tog av mig skorna, gick till köket, lade mappen på bordet och sa högt:
Nu vill jag att alla samlas. Vi behöver prata.
Äntligen! utropade Kalle. Nu kan vi diskutera menyn. Jag kan nog ta en entrecôte, eller grillad kyckling i värsta fall.
Alla, även Erik, satte sig runt bordet (barnen fick surfplattor). Jag öppnade mappen.
Så här, började jag med det där bestämda tonläget som jag använder på jobbets svåraste möten. Ni har bott här i 23 dagar. Under tiden har ni varken handlat, betalat el och vatten eller hjälpt till med städning.
Åh, nu börjar du räkna småsaker! utbrast Elin. Vi är ju släkt!
Just för att vi är släkt har jag stått ut så länge, sade jag och tog fram en tabell. Jag har gjort en räkning. Här är våra normala utgifter per månad och här är utgifterna de senaste tre veckorna. Fyra och en halv gånger mer.
Kalle granskade siffrorna.
Vad är det här? Har du sparat kvitton? hånade han. Riktigt snålt, Selma. Erik, hur står du ut?
Erik blev röd, men sa inget. Jag fortsatte.
Det är inte snålhet, det är ekonomi. Tabell inkluderar kött, fisk, ost, yoghurt, frukt, grönt, tvätt- och diskmedel, plus el och vatten allting ni förbrukat.
Men vart vill du komma? Elin blev gäll.
Till detta, sade jag och la bankuppgifterna på bordet. Gratis pensionsboende är slut. Ni får betala för tre veckors boende och mat. Totalsumman står här.
Elin tog lappen, kollade summan och tappade den.
Är du galen?! 7000 kronor?! För mat?! Tror du vi ätit på Grand Hotel?!
I princip, sade jag. Ni åt dyr mat, rökt lax och bästa osten, och jag lagade allt. Priset är lågt mina tjänster som kock och städare är gratis, räknat som släktbonus.
Jag tänker inte betala! vrålade Kalle och reste sig. Det här är groteskt! Erik, säg ifrån!
Erik såg på mig, på Kalle, på Elin, och minns kanske att jag gråtit i badrummet. Han såg också att plånboken varit tom före lön.
Vad ska jag säga? sade Erik tyst.
Att hon är galen! skrek Elin. Vi är ju på besök! Vem tar betalt av släkt?
Besök, Elin, tar med sig bullar och går hem samma kväll, sade Erik plötsligt bestämt. Eller så bor man några dagar, men ni bor här en månad på vår bekostnad. Och gnäller över bovete.
Det blev knäpptyst. Elin såg ut som om Erik fått ett nytt huvud.
Du du kastar ut oss? viskade hon dramat.
Jag kastar er inte ut, sade jag. Men nu är det nya regler. Vill ni bo kvar, betalar vi mat och el tillsammans, och lagar mat varannan dag. Den här räkningen behöver vara betald senast fredag.
Strunt i det! sade Kalle och sparkade till stolen. Samla ihop sakerna, Elin. Vi klarar oss. Behåll din ost!
Men vi kan inte gå, det är byggdam i lägenheten! stönade Elin.
Vi drar till mamma! röt Kalle. Hellre trångt än gäldenär hos släkten!
Packningen tog en timme. Det var den mest högljudda timmen i vår historia. Elin smällde skåpdörrar, Kalle muttrade svordomar, barnen grät för att de förlorade surfplattan.
Jag satt på köket och drack kallt te. Erik hjälpte till med väskorna, tyst och butter.
När ytterdörren äntligen slog igen, och Elin ropade att hennes fot aldrig skulle sätta sin fot i vårt hem, blev det världens tystaste tystnad i lägenheten.
Erik satte sig mitt emot mig, gömde ansiktet i händerna.
Gud, vad pinsamt, sa han. Mamma kommer ringa och förbanna oss.
Låt henne ringa, sade jag och lade min hand på hans. Vi gjorde inte fel. Vi skyddade vårt hem. Du vet de tog oss för givet.
Jag vet, suckade han. Men det är ju släkt
Släkt ska respektera varandra. Annars blir det utnyttjande. Vet du, jag ringde din mamma idag.
Erik såg förvånad ut.
Varför?
Frågade om hennes hälsa, och hörde det är ingen renovering hos Elin. De har hyrt ut sin lägenhet två månader till ett bygglag och lever gratis hos oss. Mamma råkade försäga sig, trodde vi visste.
Eriks ansikte växlade från blekt till röd. Hans ögon blev stora.
Hyrt ut? Så de får hyrespengar, bor gratis hos oss och gnäller om bovete
Och gnällde om min ost, avslutade jag. Är du fortfarande skamsen?
Erik var tyst. Sedan gick han till kylskåpet, öppnade det tomma skåpet, och brast ut i ett nervöst skratt.
Inte längre. Selma, förlåt. Jag har varit dum.
Ja, men du lärde dig. Ska vi gå och handla? Köpa ost. Och vin.
Och kött, sade Erik. Bara till oss.
En vecka senare ringde Elin till Erik. Jag hörde samtalet, han slog på högtalaren när han diskade.
Erik, vi överreagerade mamma har det trångt, barnen kan inte göra läxor, Kalle sover uselt Vi funderade, kanske vi får komma tillbaka? Vi köper mat, potatis och pasta.
Erik stängde av vattnet och såg på mig, jag skakade leende på huvudet.
Nej, Elin. Hos mamma får ni stanna. Vi ska renovera mentalt. Inget plats.
Han lade på, och jag såg på honom och vi kände båda att vi äntligen var hemma. Räkningen vi skickade betalades förstås aldrig, men lugnet och friheten i lägenheten var värt mycket mer än sju tusen kronor. Det var priset för den läxa vi båda lärt oss: ibland måste man stänga dörren för att släkten inte ska sluka hela ens liv.
Om du gillar min berättelse ge en tumme upp och skriv en kommentar.
