Trots att vi redan snålar in på allting, har min man nyligen uttryckt att han vill börja spara ihop pengar till en egen lägenhet för vår son. Igår, när nästa lön precis hade kommit in, sa han bestämt till mig: “Nu börjar jag spara till en bostad åt vår pojke.” Men jag blev inte alls glad över hans bestämda ton och plan. Mina skäl är många, och jag behöver få skriva ned dem.
För drygt tio år sedan flyttade min man, Håkan, hit till Göteborg för att arbeta ihop lite pengar. Han är byggnadsarbetare ett tungt och krävande jobb. Innan vi träffades skickade han, nästan hela lönen till sin mor i Norrland och behöll bara lite fickpengar till sig själv. Alla hans kollegor tjatade på honom om att han borde börja lägga undan till en egen lägenhet, men han gav konsekvent allt till sin mor. Hans mor hade dessutom två andra söner, men de var inte lika generösa, även om de hjälpte till ibland de gav i alla fall inte bort varenda krona.
Efter vårt bröllop flyttade vi in hemma hos min mamma och mormor, i en gammal sliten lägenhet där tapeterna knappt höll sig fast på väggarna.
Till en början var Håkan snäll och omtänksam mot mig, men ganska blyg inför min mamma och mormor. Jag tänkte att det säkert bara var en omställning för honom, att han så småningom skulle bli vänligare. Det blev han också, men åt fel håll. Efter ett år förändrades han: började dricka allt mer, blev vresig och bitter, särskilt mot mig och min mamma. Han började klaga på att inget någonsin lagades eller blev ordnat hemma. I efterhand inser jag att ett klokt drag hade varit att skilja sig då, men istället övertalade han mig att försöka få barn, och någonstans hoppades naiviteten inom mig att allt ordnar sig när vi har en liten.
Det blev inte bättre, bara värre. Pengarna räckte ingenstans. Föräldrapenningen täckte bara blöjorna, och vi hade ändå gemensam ekonomi.
Min mamma försöker betala så mycket hon kan av räkningarna på sin lilla undersköterskelön. Hjälper till att köpa dyra mediciner till mig (jag har sedan länge en kronisk sjukdom). Resten av pengarna går åt till basmat och förbrukningsvaror. Min mormor har hela sitt liv sparat på sin blygsamma pension för att ha till begravningskostnader ändå gav hon alltihop till oss till bröllopet.
Håkan förlitade sig på att hans släktingar också skulle bistå oss vid bröllopet, men inte en krona kom från deras håll. Vårt stora bröllop blev betalat av mormors besparingar och hans lön. Han ville prompt ha det storslaget, även om vi hade klarat oss med en enklare tillställning.
Under våra sju år tillsammans har Håkan alltid fortsatt stötta sin mor ekonomiskt. Han har ordnat så att hela hennes hus blivit upprustat: nytt kök, nya vitvaror och möbler, allt från hans pengar. Flera gånger, när vi själva haft det riktigt tufft, hittade jag av en slump hans undangömda kassa, pengar han gömde undan för att skicka norrut. Bråken oss emellan har varit många på grund av detta, och han har alltid lovat bättring.
Men efter att hans mamma gick bort, visade han och hans äldre bror sig (åtminstone i deras egna ögon) storsinta de avstod helt från sitt arv och lät lillebror ärva huset. Lillebror, den yngste, har knappt hjälpt sin mamma innan, men ändå var det han som fick allt. Det kändes som om Håkan slitit och satsat pengar på både sin mammas och vårt hem, men nu stod vi utan något eget. Fastän jag bad honom behålla det han hade rätt till enligt lag, vägrade han.
Sedan vårt barn kom till världen blev han en helt annan människa. Alltmer kall och snål, inte bara med pengar utan också omtanke. Han bråkar med min mamma om småsaker. Han dricker mer och mer. Jag vågar inte ens fundera på skilsmässa, dels för att barnet är så litet, dels eftersom min egen hälsa vacklar. Det ryktas dessutom att jag kan bli av med mitt jobb när mammaledigheten är slut, så just nu är jag beroende av honom.
Han utnyttjar min utsatta situation. Han påminner ofta och högljutt om hur han försörjer oss att det är hans lön vi lever på, trots att vår ekonomi egentligen knappt har några barriärer mellan vems pengar som är vems.
Vi har ofta pratat om att köpa något eget, en lägenhet till vår son. Det är min dröm, men den känns avlägsen vi har helt enkelt inte pengar. Men igår bestämde alltså Håkan att han ska spara en tredjedel av sin lön. Det betyder i praktiken att vi alla ska leva på smulor och svälta i kanske hur många år som helst, vilket jag opponerade mig emot. Men han har redan bestämt sig.
Jag kan inte släppa känslan av att hans riktiga avsikt kanske inte ens är att ordna en egen lägenhet till vår son, utan att bygga upp en nystart för sig själv. Givet hur dåligt vi har det mellan oss, är jag rädd att han i slutändan bara vill dra och lämna oss kvar på vår bekostnad.
Jag berättade om min oro för honom. Han sa själv att han också är rädd för att jag ska skilja mig och kasta ut honom på gatan. Flera gånger har jag hotat honom med det, mitt i min förtvivlan, men innerst inne vet jag att det är tomma ord. Om han bara slutade behandla min mamma och min mormor illa, skulle jag aldrig göra så.
Men Håkan vill inte ändra sig. Livet med honom har blivit ett enda långt mardröm, och jag ser inte hur vi någonsin ska kunna ta oss därifrån.
Idag, när jag går och oroar mig och funderar, slår det mig vilket pris det är att leva i tyst acceptans och lägga sitt hopp hos någon som varken kan eller vill ge det tillbaka. Jag ser nu att det är bättre att försöka stå på egna ben, hur skrämmande det än må vara, än att hoppas att någon annan ska bli den man önskar.
