Ebba satt vid fönstret och stirrade ut på den grå himlen. För tre månader sedan hade hon varit en lycklig brud, men nu kände hon sig som en tjänare i sitt eget hem.
En ny morgon började med den välbekanta knackningen på sovrumsdörren.
“Kommer du att ligga kvar länge till?” hördes svärmoderns befallande röst. “Gustav, min pojke, det är dags för jobbet!”
Ebba suckade djupt. Birgitta Larsson, som vanligt, ignorerade hennes närvaro och pratade bara med sin son. Gustav sträckte på sig och började klä på sig.
“Vad har du gjort till lunch åt honom?” Svärmodern tog redan över köket. “Mer av dina moderna sallader? En man behöver en ordentlig ärtsoppa!”
“Den jag gjorde igår,” tänkte Ebba, men höll tyst. Under de tre månader sedan bröllopet hade hon lärt sig att svälja förolämpningar som beska piller.
“Mamma, var inte sådan,” muttrade Gustav medan han snabbt knöt slipsen.
“Vad menar du med ‘var inte sådan’?” fnös Birgitta. “Jag oroar mig för din hälsa! Och hon…” Svärmoderns läppar kröktes i avsky, “hon kan knappt laga mat ordentligt.”
Ebba kände en klump i halsen. Tio år som universitetslärare, en doktorsexamen, och här var hon, förvandlad till en tyst skugga.
“Kanske det är nog?” viskade hon och förvånades över sin egen modighet.
“Vad menar du med ‘nog’?” Birgitta vände sig mot henne, hela kroppen spänd. “Sa du något, svärdotter?”
Giftet i ordet fick Ebba att darra. Gustav låtsades vara upptagen med att hitta sin portfölj.
“Jag säger att det kanske är dags att sluta låtsas som om jag inte finns här? Det här är vårt hem, Gustavs och mitt.”
“Ditt?” skrattade svärmodern bittert. “Älskling, jag byggde det här huset för trettio år sedan! Varje tegelsten är min! Och du… du är tillfällig. Du kom, och du kommer att gå.”
Orden träffade hårdare än en örfil. Ebba såg på sin man och hoppades på stöd, men Gustav hade redan skyndat ut i hallen och satt på sig rocken.
“Jag måste gå, jag är sen!” ropade han och smällde igen ytterdörren.
I tystnaden som följde hörde Ebba tydligt svärmoderns triumferande skratt. Birgitta började medvetet diska redan rena tallrikar, varje rörelse drypande av förakt.
“Förresten,” fortsatte hon, “mina vänner kommer hit i kväll. Se till att vardagsrummet är ordentligt städat. Förra gången såg jag damm på bokhyllan.”
Ebba lämnade köket utan ett ord. I sovrummet, den enda platsen där svärmoderns makt ännu inte trängt in, tog hon fram telefonen och ringde sin gamla vän Linnéa.
“Du hade rätt,” viskade hon. “Jag står inte ut längre.”
“Äntligen!” utbrast Linnéa. “Jag har sett hur du förvandlats till en dörrmatta i tre månader. Minn
