Det var för länge sedan, men jag minns det som igår.
Jag och Anders gifte oss strax över ett år efter att vi träffats. Innan dess hade vi varit tillsammans i tre år, och jag trodde vi kände varandra genom och genom. Men så visade det sig att det inte var kärleksförklaringar under månskenet som blev vår största utmaning, utan vardagen tillsammans. Tidigare bodde vi isär: jag i Uppsala, medan han stannade kvar hos sina föräldrar i en förort. Jag var principfast mot att flytta i samtidigt innan vigseln. En riktig kärlek kunde vänta, tänkte jag. Och Anders väntade. Men tyvärr räckte inte hans tålamod längre än så.
Så fort vi flyttade ihop försvann romantiken. Kvar blev bara räkningar, städning och ändlösa klagomål. Det som gjorde mest ont var att de inte bara kom från min man, utan också från hans mamma.
Anders var hetsig, envis och, som det visade sig, ganska gammalmodig. För honom skulle en kvinna inte bara arbeta utan vara en mångarmad gudinna: laga köttbullar, moppa golven, stryka skjortorna och ändå le som på en reklampelare.
Jag försökte förklara att vi levde i nutid, att jag också hade ett jobb, trötthet, sjukdomar. Jag kunde inte förvandlas till en hemmafru efter åtta timmar framför datorn. Han hörde mig inte. För honom var det självklart: städning var kvinnans plikt, precis som matlagning.
De första månaderna tuggade jag i mig det. Jag trodde det bara var en omställning. Jag städade så gott jag kunde, lagade mat och beställde ibland middag när tiden inte räckte till. Men en dag kom Anders hem från jobbet, mörk som en åskmoln, satte sig vid köksbordet och sa, utan att ens se mig i ögonen:
“Jag och mamma har pratat… och vi kom fram till att du inte duger som husmor. Du anstränger dig inte. Du borde städa oftare och laga ordentlig mat. Som hon gör.”
Jag stod som förstenad. Inte nog med att han var missnöjd – han hade rådgjort med sin mamma, diskuterat mig med henne, och tillsammans hade de dömt mig. Jag passade inte. Jag klarade inte uppgifterna.
Spelade det ingen roll att jag bidrog med hälften av hushållsbudgeten? Att jag slitit sönder mig på jobbet och också ville komma hem till en ren lägenhet, där jag inte blev utskälld utan mötts av en varm middag – inte av mig, utan till mig?
Han klagade på att inget var “som hos mamma”. Naturligtvis inte. Hans mamma var pensionär, hade hela dagen på sig, inga deadlines eller Zoom-möten. Jag levde i ständig stress. Men jag försökte. Igår stod jag två timmar vid spisen, och ändå sa han att köttbullarna “inte hade rätt knaprig yta”.
Förresten, han skyndade sig inte med sina egna åtaganden. Hallampan hade varit trasig i tre veckor. Toaletten läckte – ingen reaktion. Enligt hans logik var det “småsaker”. Men om det låg damm på hyllan? Då var det en katastrof.
En dag orkade jag inte mer och föreslog en kompromiss: jag kunde säga upp mig och bli en perfekt husmor. Laga mat, städa, stryka skjortorna. Men då fick han ta hela den ekonomiska bördan.
Hans svar?
“Varför skulle jag försörja dig utan att du bidrar?”
Så han ville ha en perfekt hustru – men utan att betala för det. Jag skulle arbeta, städa, laga mat, le och dessutom vara tacksam för att få bo med honom. Och om jag inte klarade det? Då var skilsmässa enda lösningen, enligt honom.
Men jag ser ingen mening med att fortsätta. Kärlek är inte slaveri. Jag är beredd på kompromisser, men inte självutplåning. Jag är inte hans städerska, hans gratis kock, och absolut inte ett samtalsämne mellan mor och son. Jag är en kvinna. Och jag förtjänar respekt. Inte utskällningar från en man som fortfarande inte har växt upp.
