För nästan två år sedan hörde jag en mening från min man som jag aldrig kommer att glömma. Han sa: “Du lever så förutsägbart att jag har blivit uttråkad av dig.” Även om Johan tyckte att vårt liv var monotont var jag faktiskt nöjd med tillvaron. Jag brukade stiga upp tidigt varje morgon, äta frukost, göra mina övningar och klä mig för jobbet. Det första jag gjorde var att ordna allt för min man eftersom han gick till jobbet tidigt därefter gjorde jag mig själv redo. Alla måltider lagade vi hemma; jag la ner varsina matlådor till både mig och Johan. Varje kväll på vägen hem svängde jag förbi mataffären, sedan lagade jag middag, städade och tvättade tvätt. Innan läggdags tittade vi på en film och sen var det godnatt.
Jag trodde verkligen jag hade rätt. Allt kändes perfekt: min make var omhändertagen och mätt, hemmet var städat och mysigt. Vad mer kunde man önska sig? Varje lördag storstädade vi hela lägenheten, bakade något gott och lagade mat. På kvällen bjöd vi hem vänner eller gick ut och gjorde något. På söndagarna hälsade vi på föräldrarna halva dagen hos mina, andra halvan hos hans. Vi hjälpte dem med det som behövdes, pratade och njöt av tiden tillsammans.
Kvällarna avslutades hemma i soffan. Vi grälade aldrig, det fanns alltid harmoni och lugn. Men. En dag sa min man plötsligt att han hade tröttnat på mig. Han satt i timmar och förklarade hur olycklig han kände sig, och tog upp sina vänners liv som exempel hur de lever fullt ut, festar och roar sig. De har det så roligt och spännande! Inte som vi. Vi bråkar ju inte ens. Och så den kvällen gick han bara ut genom dörren.
Jag var helnöjd med vår vardag och ville inte ändra på något. Men för min älskades skull var jag redo att göra vad som helst, till och med förändra mig. Först bestämde jag mig för att förändra min stil. Jag rensade ut garderoben. Sen gick jag på shoppingrunda i Stockholm och handlade en massa nya kläder för alla de kronor jag hade sparat till en sommarstuga. Jag klippte håret kort, färgade det. Bestämde mig för att inte se tråkig ut längre. Sen hittade jag ett nytt jobb inte någon vanlig kontorstjänst, utan med att arrangera evenemang och fester. Tack vare det upptäckte jag en massa roliga och annorlunda aktiviteter.
En vecka senare kom Johan hem och blev helt paff av det han såg. Från den dagen lovade jag att vi skulle leva på ett helt nytt vis. Och det gjorde vi. Vi var knappt hemma längre. Alltid ute på språng, massor av nya bekantskaper. Varje kväll var det någon svartklubb, restaurang, bar, fest, hemma hos någon eller något annat på schemat. Vi kunde tälta, cykla, paddla kajak eller dra iväg spontant till Göteborg över helgen.
Några månader gick av detta nya, ivriga liv och då började Johan prata om hur han plötsligt längtade efter lugn och ro, att bara få sitta hemma. Han saknade mina hemlagade middagar och mina bullar. Nu fanns det ju aldrig tid för att stå vid spisen. Jag hade förändrats så mycket att han inte längre saknade mitt sällskap på samma sätt.
Ytterligare en vecka senare berättade Johan att han inte längre orkade med det här tempot. Han ville tillbaka till hur vi hade det förr, till trygghet, hemtrevnad och lugn. Till kvällar hemma, besök hos föräldrarna på helgen och att få äta riktigt lagad mat, inte ännu en hämtlåda.
Men jag själv märkte att jag inte längre var intresserad av det där gamla. Jag hade kämpat för att vänja mig vid vuxenlivets ansvar, men nu ville jag verkligen inte ge upp allt och gå tillbaka. Detta nya livet passade mig hur bra som helst. Jag gillade i och för sig det gamla också, men nu skulle jag inte vilja byta tillbaka. Den här gången, när han bad om att ta tillbaka allt till hur det varit förr, blev det ett rejält gräl.
Det blev precis som han hade drömt mardrömmar om: saker gick sönder, grannarna knackade på, någon ringde polisen. Till slut packade Johan sina saker och åkte hem till sin mamma. Jag tror att han hoppas få komma tillbaka till allting som förut. Men det händer inte. Vi är inga filmkaraktärer och kan inte bara förändras på beställning. När han kommer hem kommer han att hitta skilsmässopapprena på bordet och en lapp där det står att jag har tröttnat och inte kan fortsätta leva med honom.
