Du, jag måste berätta om ett par som jag träffade på tåget till Umeå förra sommaren. Det var så himla svenskt, du kommer förstå.
Jag satt i min kupé när plötsligt en lång, bredaxlad kvinna, du vet, med flätor lagda som en krona runt huvudet så där typiskt svensk bonddrottning stormade ut i korridoren och styrde upp allt kaos. De där högljudda gubbarna som man kan träffa på långfärdståg till och med de blev tystare direkt! Hon hade klarblå ögon och kinder som att hon just kommit in från blåbärsplockning.
Hon kikade mot toaletterna. Just då kom en liten spenslig man ut, nästan gråhårig men på ett mjukt, barnsligt sätt.
Olle! Jag trodde jag tappade bort dig! Här hörde jag bråk och tänkte, är det du som råkat i trubbel nu? De där kunde säga något dumt! skrockade kvinnan.
Men snälla Ylva, jag hade klarat dem… Varför gick du ut, Ylvis? Du behöver ju inte vara polis, skrattade Olle blygt och smet förbi henne in i kupén.
Hon kastade en snabb blick mot oss andra. Bedömde snabbt att vi var ofarliga och försvann efter honom. Och du vet, svenskar är ju ofta så passiva på tåg, men hon bara tog all plats. Inspirerande, faktiskt!
Senare, i restaurangvagnen, var det knökfullt, så jag hamnade vid samma bord som henne. Inget tecken på Olle. När hon slukat sina köttbullar med potatismos (klassikern!) lade hon besticken åt sidan och presenterade sig högt och tydligt:
Ylva Andersson, trevligt! Sätt dig du, det är bara jag här.
Jag undrade försiktigt:
Är du ensam? Eller väntar du på din man?
Nej, han ligger och vilar. Stackarn har blivit förkyld! Gav honom lingondricka och svepte halsduken kring halsen, men han går ändå ut och skakar mattor i bara tröjan! Han är hopplös, den där Olle, skrattade hon.
Du måste älska honom väldigt mycket ändå. Kändes som det, när du rusade till undsättning! Jag hade aldrig sett någon fru skydda sin make så där, log jag.
Äsch, han är arv. Inte min från början, faktiskt. Hans första fru, Lena, hon gick bort förra året. Underbar människa, pustade Ylva.
Jag hängde verkligen inte med och frågade:
Hur då, “arv”? Vad menar du?
Och då berättade hon. Du måste höra det här.
Olle och Lena hade känt varandra sen skolan, pluggat ihop i Uppsala. Gifta sedan evigheter. Olle var så briljant den sortens kille som klurar ut allt, fixar all teknik och pengar rullar in när han rör vid något. Men privat? Noll koll på matbutiker, glömde växel, gick över gatan var som helst och pladdrade bort stålar till främlingar. En riktig professor-typ.
Inte av denna världen, säger vännerna alltid. Han verkar ha trillat ner från månen. Och vi gör allt för att få det att gå ihop, men för honom bara flyter pengarna in, suckar Ylva när hon återberättar.
Lena tog ansvar för allt. Klädde honom, packade vantar, körde honom till jobbet. Efter att Olle angett fel adress till taxin den där gången litade hon bara på sig själv. Han var alltid hennes älskade lilla pojke.
Men en gång blev Lena inlagd på sjukhus en vecka. Och vad tror du han gjorde? Levde på torr snabbpasta och vatten. Öppnade inte ens frysen.
Det smakar inget om du inte är hemma, log Olle när Lena kom hem.
Deras son, Anders, var likadan. Och Anders fann förstås sin lugna, lantliga tjej, Elin. Men Lena fortsatte vara spindeln i nätet speciellt när lilla Linus föddes. Men så blev Lena allvarligt sjuk.
Olle höll på att gå sönder. Han kontaktade de bästa läkarna i Stockholm, betalade vad de än begärde men inget hjälpte. Lena sörjde inte för sig själv, utan för Olle, Anders och barnbarnet. Hon bad, tände ljus och önskade sig trygghet för dem.
Och där, mitt i allt, dök Ylva upp. Hon jobbade som undersköterska och var släkt med en av Lenas läkare. Minns du den där hjälpsamma tanten på landet sån är Ylva. När hon kom hem till Olle och Lena var det diskberg, kläder överallt men på kvällen glänste lyan, doftade hembakta bullar och stekt kyckling.
När Olle försökte smita ut osminkad, fastnade han:
Hoho, var ska du i sommarjackan? Sätt på den här fleecen, halsduken och mössan! Håll koll på öronen nu, kommenderade hon käckt.
Lena låg i sängen och såg tårarna stiga i ögonen men av lättnad.
Tack gode Gud, nu är de under uppsikt, viskade hon.
Sen gjorde Lena det där typiskt svenska, raka hon bad Ylva, när det gick mot slutet: Snälla ta hand om Olle. Han klarar sig inte själv. Jag lämnar över honom till dig.
Ylva blev paff. Hon var singel, 45, bodde i trång tvåa med mamma och systerns familj var van att klara sig själv. Hon hade aldrig haft tankar på Olle. Men när Lena bad henne, och till och med viskade: “Vägra inte, snälla! Se till honom åtminstone i början”, så kunde Ylva inte säga nej.
När Lena gick bort försökte Ylva slå bort tanken ville inte att folk skulle tro att hon ville ha lägenheten eller något. Hon kände egentligen inte mer för honom än för en vilsen hund. Men sen fick hon dåligt samvete ändå, för hon lovade ju.
Så hon gick dit. Dagen hon knackade på och ingen öppnade, gick hon in. Där satt Olle på golvet, omfamnad sin hustrus morgonrock och grät ljudlöst. Hon tog hans hand, kokade te, fräste ihop något i stekpannan.
Sedan dess kom hon varje dag. Och Olle började vänta på henne vid dörren, log hela ansiktet när hon kom.
Så småningom flyttade Ylva in. Alla hennes släktingar blev ju glada mer plats hemma! Och Olle tvingade henne att sluta extraarbeta, för han fixade så att pengar alltid fanns.
Folk adopterar ju hundar och katter då kan man väl också hjälpa en vuxen som är hjälplös? Han är som en sköldpadda som hamnat på rygg och folk säger: Kliv upp då! Hur ska han klara sig själv? Jag hjälper, så länge det går. Och nu behövs vi! berättade Ylva, stolt.
Just då öppnades dörren, in kom Olle med blommor han köpt av tanter på perrongen, insvept i sin skjorta och yllehalsduk på sniskan.
Titta vad jag hittade, Ylvis! Är de fina?
Och Ylva, röd om kinderna, log och la handen trygg på hans axel.
Tåget stannade tidigare än min station. Ute på perrongen bar Ylva deras stora väska, Olle bar hans lilla kasse, och Ylva höll honom fast i jackan, så att han inte skulle försvinna i folkmassan. De skrattade så storslaget, som om de hade sin egen lilla sol över sig och du, jag är säker, hon blir hans andra fru nu. Så stark kärlek hittar man sällan!
